Hur det kom sig…..

Året var 1967, jag hade precis startat  min militära grundutbildning på I2  i Karlstad 18 år gammal och med nytaget körkort. På mitt kompani fanns en s.k. Idrottspluton med Kn “Figge” Ericsson som chef. Under sina vingar beskydd hade han tagit Hasse Börjes, en skrinnarstjärna på uppgående vilket var ganska ointres­sant för mig. Vad som däremot väckte min beundran för denne grabb var att han körde omkring i en sprillans ny P1800 S, vackert röd och jag drabbades av en livlång kärlek till denna vackra skapelse….. Jag minns än idag den glädje jag kände när jag, vid ett tillfälle, fick agera promille­chaufför för Hasse och fick sätta mig bak­om ratten för en knappa halvtimmes bil­färd. Jag blev såld!!
Dess vackra linjer, farthungriga utseende och ljudet från de dubbla SU-förgasarna när Hasse drog iväg från regementet ner mot Torget för att sedan glida omkring fick mitt hjärta att slå dubbla slag och för mig själv gav jag löftet att “en sådan skall jag bara ha någon gång i mitt liv!”.

Det skall direkt sägas att det inte var Hasse Börje’s fel att min önskan inte skulle bli sann förrän efter 34 år. Inte förrän ekonomi och social etablering var avklarad skulle det finns utrymme för en sådan utsvävning. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta en hållbar motivering av ett P1800-köp inför en tvåbarnsfamilj där krav på urymme har högsta prioritet!

Tack Internet!
Jag har även Internet att tacka för att jag numera är P1800-ägare. Hade inte denna företeelse funnits hade jag varit 30:e man i kön för att få köpa min dröm. Jag fick, av en slump, se en nyinsatt annons och fem minuter efteråt hade jag köpt bilen obesedd så när som en snabb titt på ett suddigt fotografi.
BCY807 hade stått de senaste tretton åren i en lada nere i djupaste Småland och nu­varande ägare, som var bosatt i Stockholm, hade nu gett upp hoppet om att någonsin kunna använda bilen som familjebil här. Så han satte in sin annons på morgonen och blev nästan chockad när jag ringde ett par minuter senare och affären var klar. Han berättade senare att han hade blivit nästan nedringd av andra spekulanter och var tvingad att ta bort annonsen efter någon timme för att slippa fler

“Tyvärr, bilen har redan…”
Efter en tretimmars resa ner till Tibro-trakt­en dagen efter kunde jag se bilen i dagsljus med egna ögon. Den befanns vara i gans­ka hyfsat skick, motorn gick att starta, rost­en var inte alltför utbredd och inred­ningen acceptabel. Men bromsarna hade rostat fast, avgasröret läckte och bilen hade varit avställd i över ett deccenium. Tack vare en mycket trevlig lokal bil­mekan­iker fanns dock en lösning. Bilen hämtades till verk­staden, akuta fel åtgärdades, bilen be­siktigades och i slutet av förra året stod så min P1800 körklar – bara för mig att åka ner och hämta hem!

Triumf-resa!
Resan hem en vacker vinterdag i novem­ber förra året skedde under triumfia­torisk känsla! Det tag några mil innan den fort­farande åldersstela bilen “mjuknade” upp och lät allt bättre. Frestelsen att “dra på” över­vanns men känslan av att sitta bakom rat­ten var en upplevelse som jag vet att alla P1800­ägare delar med mig! Det är ju inte så att man kan köra speciellt diskret och att man inte syns. Jag vet inte hur många som blinkade på mig, visade “tum­men upp” och när det var dags att tanka tog detta mer en halvtimme eftersom så många kom fram och ville veta mer om bilen. Och på den vägen är det. Så många trevliga människor man möter numera när man är ute på vägarna träffar man inte bakom ratten i en liten men lite mer praktisk japan­are!
Så kom då sommaren och efter att ha stått skyddad under vintern var det så äntligen dags att kunna använda bilen oftare – ja dvs varje dag till och från jobbet vilket nu­mera är en nöjesresa varje gång. Go­t­lands­träffen var på gång och givetvis ville man se och träffa andra likasinnade. Det är från denna träff bilderna på denna sida är tagna men ett mer utförligt reportage finns att läsa på sidan 18.

Lång önskelista
Min bil är i, vad man kallar, gott bruksskick, men önskelistan på förbättringar blir allt längre. Skärmarna fram och trösklarna be­höv­er bytas och en ny lackering skulle inte vara fel. Ursprungsfärgen har visserligen en gång varit duvblå men bilen lackades om på 70-talet till californiavit men tyvärr på lite oprofessionellt sätt. Jag har nu hittat en verkstad strax utanför Göteborg som har den rätta känslan för sådana jobb så till nästa Gotlandsträff så kanske man kan matcha alla de andra mer eller mindre perfekta bilar som syns där. Visst kommer även du dit?