Varan har lagts i din önskelista
Se Önskelistan
Som sagt, vem kan tro att det här är Norge? Det skulle lika gärna kunna vara det nordvästra Skåne där vi var för tre år sedan, eller Södermanland förra året. Men det är Riksvei 118 mellan Sarpsborg – Halden.

Sommarträffen i Norge – Kör västerut, hamna i öst

De flesta av oss fick köra västerut för att mötas i öst på årets Sommarträff, eftersom klubbens träffplats, vårt magnetiska fält, låg i Sarpsborg, Östfold fylke i Norge. Bilarna  sögs, som järnfilspånen till magneten, mot denna ort och innan arrangören Carl-Einar Kure hade räknat in alla så var det över 50 bilar.

Under helgen genomförde några ”måsten” i Oslo på lördagen och avslutade på söndagen med besök vid Fredrikstens fästning i Halden där vår forne konung, Karl XII, såg livets ljus släckas 1718. Hela helgen präglades av det väder som rått en längre tid, det vill säga torrt och varmt.

Sarpsborg

Sarpsborg är en del av den ”dubbelkärnade” staden Fredriksstad/Sarpsborg och utgör då Norges femte stad med cirka 100 000 innevånare, varav knappt hälften i Sarpsborgsdelen. Staden ligger dryga nio mil sydsydost om Oslo längs E6:an och grundades 1016 av Olav den helige (Olav Haraldsson). Staden firade alltså 1000 årsjubileum 2016.Staden kallades först Borg, av den enkla anledningen att bland det första som anlades här var just en borg för att kunna försvara sig mot fientliga angrepp med älven Glomma som ett naturligt hinder för en framryckning. På 1200-talet kom det allt oftare att kallas Sarpsborg. En förklaring till namnet Sarpsborg är att förleden Sarp kommer av namnet på vattenfallet Sarpr, som betyder ungefär ‘den som sväljer’. Det finns andra förklaringar, och vilken som har mest sanningshalt, om det tvista de lärde.

En del av bilarna snyggt uppradade utanför Quality Hotel Sarpsborg

Vi checkar in på Quality Hotel Sarpsborg i den norra delen av staden där Carl-Einar, med stöd av Dag Ingebrigtsen, hälsar oss välkomna till bords i en jättelik lokal med avsevärd takhöjd. Troligtvis inte en matsal i vanliga fall med tanke på inramningen, mer en konsertlokal med upphöjd scen, men det gick alldeles utmärkt att äta där ändå.

De stred för fred

Som bekant har ju Sverige och Norge varit i union. Utan att ha en lång historieutläggning vill jag nämna några milstolpar. Unionen var ett resultat av freden i Kiel, 14 januari 1814 som en följd, och del av, de så kallade Napoleonkrigen. Freden slöts mellan, å ena sidan Sverige och Storbritannien,  å den andra Danmark. Som bundsförvant till Napoleon stod Danmark på förlorarnas sida och fick avstå Norge till Sverige som de annekterat under krigen. Som plåster på såren fick Danmark bland annat Svenska Pommern och Rügen av Sverige. Att Norge var danskt förstår av huvudstadens tidigare namn som ju var Kristiania efter kung Kristian i Danmark, likväl som dagens paradgata i Oslo, Karl Johan, torde ha fått namn efter vår svenske tronföljare Karl Johan som ju upprättade freden i Kiel.

Den svensk-norska unionen var ett resultat av, dels Norges självständighetssträvanden, dels som ersättning för att Sverige förlorat Finland till Ryssland i Finska Krigen 1808-1809. Enligt unionsfördraget skulle Norge vara förenat med Sverige i en union som ett eget rike med egna lagar och förordningar, men med gemensamt kungahus och gemensam utrikespolitik ledd från utrikesdepartementet i Stockholm.

Den 17.maj 1814 antogs den norska grundlagen i Eidsvoll, och här har vi alltså anledningen till det intensiva firandet i Norge. Man var äntligen, mer eller mindre, en fri stat. Att unionen upplöstes 1905 berodde på att länderna gled isär av anledningar som jag inte lägger krut på här. Oaktat det så var den främsta anledningen att förutsättningarna för att hålla samman var obefintligt, nämligen hotet från Ryssland.

Busstur med vikingakultur

Efter att ha intagit en välsmakande och diger frukostbuffé var det så dags att gå ut för dagens verksamhet. Denna gång dock inte till våra bilar, kanske skönt när de oftast saknar air-condition, utan till två väntande bussar. Där klev vi vänligt på, bussiga som vi är, för att ta oss in till Oslo. Det är inte genomförbart, dels av rent praktiska skäl, att ta in våra bilar i en så stor tätort, dels praktiska skäl för att hålla ihop, slutligen av logistiska skäl att hitta utrymme för så många bilar på samma ställe. Jag tror nog de flesta tyckte det var rätt skönt också, kunna koppla av och även njuta av den svalare luften i bussen.

Flera muséer

Målet för vår resa var till halvön Bygdöy, belägen som en utskjutning i fjorden från centrala Oslo. Här ligger flera muséer, däribland FRAM-muséet, och jag kan konstatera att vi körde rätt och kom fram till rätt ställe. Det första vi mötte när vi svängde ut på Bygdöy var Kongsgården, ett bevakat residens som disponeras av den norska kungafamiljen, främst som sommarbostad, ungefär som Solliden eller Sofiero i Sverige. På ägorna har prinsessan Märta-Louise sina hästar, hästintresserad som hon är.

Det mest omtalade, och omskrivna, vikingaskeppen på museet, det så kallade
Osebergsskeppet, utgrävt 1903 och rätt välbevarat som synes. Skeppet är 21,5 meter
långt och 5,1 meter brett. Visst är det en tjusig design!

Vår första anhalt var Vikingskipshuset där vi, på egen hand, fick gå runt och titta. I huset finns flera vikingaskepp, det bäst bevarade är Osebergsskeppet, ett skepp som hittades 1903 i en stor norskgravhög på Osebergs gård i Vestfold fylke, strax norr om Tönsberg vid Oslofjordens västra strand. Skeppet är mycket välbevarat, mäter 21,5 meter i längd 5,1 meter brett. Det är så lågt som 1,6 meter midskepps, så man tror inte det lämpats för större havsfärder. Om nu någon undrar när i tiden detta ägde rum så inföll vikingatiden i spannet cirka 700 – 1100 efter Kristus.

Fram till FRAM

Efter rundvandring där, kanske hann några med en glass också, är det dags att kliva på våra bussar igen. På Bygdöys smala gator, med husväggarna precis utanför bussfönstret, tar vi oss fram till FRAM-muséet.

Det var betalt, men ändå erbjöd Carl-Einar att de som varit på FRAM-muéet förut, kunde gå akterut nu istället. Nej, skämt åsido, men väl till Kon-Tiki-museet som låg mittemot i ett likadant hus. Ni vet, Kon-Tiki,  flotten som Thor Heyerdahl byggde av nio stockar balsaträ och tog sig från Peru 7000 km österut till en ö i Polynesien 1947, för att bevisa folkvandringar över Stilla havet.

Fartyget FRAM, konstruerat av Fritiof Nansen för att ta sig till Nordpolen. Formen var sådan att fartyget skulle lyftas uppåt om det klämdes i isen. Deplacementet på 900 ton, från 1910 utrustat med en fartygsdiesel på 180 hästkrafter. FRAM var också med på Nansens expedition till Grönland och östra Kanada med fyra övervintringar 1898 – 1902 innan det kunde återvända.

Mig veterligt valde alla att gå till FRAM, skeppet som Fritiof Nansen lät bygga, och som sjösattes i oktober 1892. Det skulle användas för hans planerade resa till Nordpolen, en resa som företogs redan 1893. Hans tanke var att låta fartyget frysa in i isen och driva med den till själva polen. För att klara detta, så skulle det också bli det starkaste skeppet någonsin för att motstå isen. Det byggdes därför i en sådan form att det skulle lyftas uppåt om det klämdes i ismassorna. Metoden funkade i princip, men Nansen misslyckades ändå med expeditionen. Han kom i alla fall inte fram med FRAM utan fick ta hundspann, men nådde bara till 86 grader nordlig bredd. Men det var ändå det nordligaste breddgrad en människa varit så.

Trots framgången med att som första människa nästan nå nordpolen är det nog ändå den andre norske polarforskaren, Roald Amundsen, som gjort fartyget mest känt. 1911 avseglade man mot Antarktis för att nå sydpolen i den så välkända kapplöpningen mot britten Robert Scott. Först hade Amundsen tänkt sig nordpolen, men när det gick upp för honom att amerikanen Robert Peary varit på nordpolen redan 1909, så ändrade han sina planer. Det fick bli sydpolen istället, och dit hann han först, nådde polen 14 december 1911. Scott var inte vare sig inom syn- eller ”scotthåll” utan anlände polen först en dryg månad senare, nämligen 17 januari 1912. De var tävlingsmänniskor i avseendet att nå polen först, och inga polare. Vad värre var för Scott, han var inte bara tvåa, han dog också på tillbakavägen den 29 mars 1912 vid Ross’ shelfis på Antarktis.

Meny med vy

Efter de två museibesöken börjar det suga ordentligt i de nedre regionerna, i våra magar. Det är dags att kliva in i bussarna för lunch. Det går ganska snabbt att ta sig genom staden till Ekebergs Restaurang som ligger högt över Oslo eftersom både E6 och E18 leds genom tunnlar i centrala Oslo. Det är en mäktig känsla som kommer över en, väl medveten om att vi åker i genomsnitt tio meter under havsbotten, ovanför oss ligger fartyg till kaj.

Lunch på Ekebergsrestaurangen, högt upp på Ekeberget med en vidunderlig utsikt över Oslo. Vi bjöds på en mycket välsmakande, och lagom tilltagen, sommartallrik.

Restaurangen dit vi skall ligger i Ekebergsparken med en vidunderlig utsikt Oslo, och centrum i princip nedanför våra fötter. Vi får ta oss via lite serpentinvägar upp till restaurangen, i parken kan vi se ett antal konstverk utställda, säkert något kortvarigt. Åtminstone ett konstverk väcker viss munterhet i bussen, åtminstone längst bak i bussen. Man får väl säga, utan närmare beskrivning, att det var hyfsat ekivokt och rätt ståndaktigt.

Väl uppe bjuds vi på en välsmakande och välkomponerad sommartallrik. Det är bra att det inte är buffé, nu äter åtminstone jag tillräckligt mycket, och inte för mycket. Men var fanns kaffet? Efter intagen lunch har vi lite att strosa runt och beskåda den magnifika utsikten över Oslo. Vi ser ända bort till ”kollen”, och mitt i staden ligger det saffransgula kungliga slottet inbäddat.

Det fantastiskt vackra operahuset, färdigställt 2008, med den arkitektoniska utmaningen med det sluttande planet ner i vattnet. Visst får man flashbacks till operahuset i Sydney.

Nästan nedanför våra fötter ligger det nya operahuset, ritat av arkitektfirman Snöhetta som vann en tävling år 2000. Operahuset stod klart 2008, är klätt med vit carraramarmor och kostade 3,9 miljarder norska kronor. Måhända lite spektakulärt, ty utanför finns ett sluttande plan på en av sidorna som går ända ner i vattnet. Kanske avstängt vintertid, vad vet jag, med tanke på riskerna som kälkbacke. Som kuriosa om operahuset kan också nämnas att man har nordens största ljuskrona inomhus, den väger hela 8,5 ton och har en diameter på 7 meter, innehåller 8000 ljusdioder och 5800 kristaller. ”Lillebror” är alltså inte bara störst i skidåkning.

På egen hand i Vigeland

Den otroligt vackra, och rogivande, Vigelandsanlegget i Frognerparken. Bra plats att varva ner på. Platsen är ritad av den norske skulptören Gustav Vigeland som också gjort alla statyer. Dock bara förlagor i lera, sedan har andra utfört arbetet i brons eller sten.

Med mätta magar är det dags igen att äntra bussen, likt en skolklass på skolresa, för vidare färd till Frognerparken och dess mest kända del, Vigelandsparken. Parken är skapad av den kände norske skulptören Gustav Vigeland (1869 – 1943) som under nitton år, fram till sin död, skapade denna plats, allt från det arkitektoniska utseendet till allt innehåll. Parken består av 212 skulpturer i brons, granit och smidesjärn. Skulle vi räknat efter så hade det landat på cirka 600 figurer, alla på temat människans livscykel. Bara Monolitten, eller fallossymbolen om man så vill, består av 121 människor staplade på varandra. Gjorda i ett enda granitblock. Vigeland gjorde dock inte detta alldeles på egen hand, däremot fullskaliga förlagor i lera som sedan andra gjöt i brons eller bildhuggare som högg i sten.

Här hade vi möjlighet att strosa runt under en timma i den stekheta sommarsolen. Tiden behövdes, parken är 850 meter lång och består av fem avdelningar. Jag tror vi alla imponerades av detta mästerverk, och att döma av alla andra turister så var det många nationaliteter där, inte minst asiater. Det mest fotograferade motivet var nog ändå Monolitten som förutom sin höjd på 17 meter runtom på trappavsatserna inrymde inte mindre än 36 grupper av människostatyer. Flera av dem oerhört populära att posera vid, eller sitta på.

Resten av dagen ägnas åt återfärd med buss med många ”gamnackar” i bussen, något som vi längst bak i bussen kunde konstatera. Vid återkomsten till hotellet var det sedvanlig årsstämma.

Karl Eric Målberg – ny hedersmedlem

Karl Eric Målberg vid sin bil… /Foto: Red.

Det som är värt att nämna här är att Karl Eric Målberg valdes till hedersmedlem vid årsstämman för sitt enorma arbete med bildarkivet som omfattar närmare 13,000 bilar i 45 länder runt om hela klotet. Dessutom avtackades Bo Eriksson för ett långt och troget styrelsearbete som bland annat innefattat träffansvarig och sammankallande i valberedningen. Tack skall ni ha båda två för era insatser!

Som avslutning på lördagen är det dags för vår middag, dagen till ära, en trerätters och kaffe i framdukade porslinskoppar (på fredagen fick vi själva hämta kaffe, i pappmuggar).

Innan vi sätter oss till bords är det ”någon” som tar i för kung och fosterland i baren för att få ut alla till entrén där klubbens redaktör står och väntar för det ”obligatoriska” gruppfotot. Efter middagen är det några själar som håller sig uppe längre än alla andra, ingen nämnd och ingen glömd.

Fullträff i Halden

Verkligen som en vaktpost vakar Fredrikstens fästning över de centrala delarna av Halden. Inte undra på att man anlade fästningen just på denna plats.

När vi samlas ute vid bilarna på söndagsmorgonen blir vi ombedda att ställa oss vid våra bilar så att redaktören kan gå runt och fotografera. Snälla som lamm, som vi är, följer vi givetvis den uppmaningen. (Resultatet finns på denna sida:/Red. anm.)  Sedan sätter karavanen igång med Carl-Einar i täten, nästa anhalt är Fredrikstens fästning i Halden, knappa 35 km dit. Vi tar inte ”snabbvägen”, E6, utan rullar fram längs riksväg 118, via Sandbakken och Rokkevägen, genom ett böljande frodigt landskap som påminner mycket om nordvästra Skåne. Det blir lite hackigt att ta sig genom Sarpsborg, ett antal trafikljus skall passeras innan vi når full frihet på landsbygden.

Fredrikstens fästning

Vid Fredriksten, uppkallat efter den danske kungen Fredrik III, möter oss två guider så vi delas upp i två grupper. Fästningen etablerades redan 1644, åtminstone var det då som den första militära garnisonen etablerades på platsen. Redan 1658 fick den stor strategisk betydelse i och med att Bohuslän blev svenskt vid Freden i Roskilde. Halden blev nu plötsligt en gränsstad.

Vi delades in i två grupper och vår grupp fick börja där en vanlig guidning slutar, det vill säga vid minnesstenen där Karl XII skall ha stupat för den förlupna kulan, eller om det nu var en knapp. Ömsesidor stenen fanns mindre utmärkningar där antar, på nära metern, att löpgravarna skall ha gått.

Under rundvandringen får vi, bland annat veta, att fästningen varit belägrad vid minst två tillfällen av svenskar, men aldrig erövrad. Det första försöket gjorde Karl XII, vald till konung i Sverige 1697, endast 15 år gammal, redan 1716 men fick ge sig för att han dels hade för lite artilleri med sig, dels att invånarna brände ner sin egen stad. Det sista finns med i den norska nationalsången ”Ja, vi elsker detta landet”, skriven av Björnstjerne Björnson, i vers fyra.

Det andra försöket kom det ödesdigra året 1718 som slutade med ”fullträff” i konungens huvud på kvällen den 30 november 1718 i en av de belägrades löpgravar. Huruvida detta var ett fientligt skott eller en förrädare, tvistar forskningen än idag. Eller det kanske var en knapp! Den knappen förvaras på Varbergs muséum. Vi låter det vara precis som guiden sa.

Vi har vår legend här i Halden hur det gått till, låt Varberg ha sin, det tjänar vi båda turistkronor på…   förklarar vår guide med en glimt i ögat.

På den här tiden hade vi inte lika snabb kommunikation som idag. Samtidigt som Karl XII var vid Halden var hans generallöjtnant, Carl Gustaf Armfelt, mitt i Norge för att inta Trondheim. Det var först på nyåret 1719 som dödsbudet nådde upp dit, vilket föranledde karolinernas dödsmarsch tillbaka över fjället. Minst 4273 karoliner omkom i kölden, de var inte utrustade för denna vintermarsch, i alla fall inte i fjällterräng.

För att det inte skall sluta sorgligt kan jag nämna att vi har Karl XII att tacka för våra kåldolmar! Efter förlusten vid Poltava 1709 flydde kungen söderut för att söka skydd i det Osmanska riket. Stannade i Bender, nuvarande Moldavien, i närmare sex år innan färden hem till Sverige. Han var dyr i drift med sitt stora följe på 1500 personer. Med sig hem hade han maträtten kåldolmar, dolma är nämligen turkiskt och betyder fyllning, alltså kålfyllning.

Träffen avslutas med lunch på fästningsrestaurangen och Carl-Einar tackar oss för vårt besök. De flesta har en bra bit att köra så precis som hos Pippi är det mycket spring i benen, det vill säga att man vill komma iväg, och likt maskrosblommans frön som följer med vinden åt olika håll, precis så blir det för oss när vi far hem var och en till sitt.

Tack Carl-Einar och Dag för en väl genomförd, och organiserad träff, där hålltiderna hölls som ett schweiziskt urverk.

Nästa år fyller klubben 40 år, den startades bekant i Östergötland av Bo Lindén i Skänninge som satte in annons i Teknikens Värld. Den första träffen ägde rum i maj 1979 på Omberg vid Vätterns strand, söder om Motala. Det första numret av vår tidning kom i juni samma år, men något enklare utseende än idag. Utvecklingen har gått framåt….

Text och foto; PG Eklöf (om inte annat anges)

Framme vid Fredrikstens fästning. Som vanligt är vi förhållandevis rätt tidiga på  söndagar, i alla fall jämfört med turisterna. Och tur är väl det så att vi får plats för den armada av fordon som skall samlas på ett ställe.

I väntan på guiderna hinner vi sträcka på benen och få lite frisk luft. Minnesstenen som syns i bakgrunden skall vara platsen där, på någon meter när, Karl XII föll offer för kulan/knappen i huvudet och som genomborrade båda tinningarna.

En så kallad gravkista på Vikingamuseet, för livet efter detta. Ju högre upp i hierarkin man stod i samhället, desto finare kista fick man med sig i graven. Det var både saker och mat eftersom man ansågs äta även ”på den andra platsen”.

En väl utsnidat drakhuvud, för minst 1000 år sedan. Drakarna ansågs ha magiska krafter och utsmyckade ofta skeppen. En förklaring kan vara att man i äldre tider funnit dinosaurieskelett och att det därifrån vuxit fram sagobildningar om drakarnas eventuella förekomst. Nordmännen, eller vikingarna, trodde att en drake gnagde på världsträdet Yggdrasils rötter. Det gällde att hålla sig väl med drakarna.

Här är vi på väg in i FRAM-muséet

Något av materielen man medförde. Förutom ”grupp- och personlig utrustning” medförde man också självklart all mat man behövde för expeditionen. Fartyget lär ha varit fullastat när man lämnade kaj. Kyl och frys fanns inte på den tiden, men det hade man så att säga gratis dit man skulle.

En uppbyggd modell inne på museet hur det förmodligen såg ut på isen. Lossning och lastning innan man gav sig iväg mot polen, ovetande om man skulle lyckas eller inte.  Eller i värsta fall lyckas, men dö på tillbakavägen. Vilka tuffingar dessa människor var!

Så här var expeditionsledaren Roald Amundsen klädd, i en värmande vargskinnspäls. Idag finns Roald Amundsens namn bland annat på turskidor från Åsnes.

Kampen, eller kapplöpningen, till Sydpolen mellan norrmannen Roald Amundsen och britten Robert Scott, som också utvisar deras vägar fram och tillbaka. Scott var tvåa, och dog dessutom på tillbakavägen. Shackleton var en annan brittisk polarforskare, men han fick avbryta 16 mil från polen. Det var för sent på säsongen och följeslagarna var redan utmattade

Vad kan finnas för symbolik i denna staty? Det kan lika gärna vara att den äldre vill trösta den yngre på grund av något som personen råkat ut för. Det skulle också kunna vara att den äldre vill trösta för att denne vet att snart är jordelivet slut för hennes del. Var och en får väl lägga in sin tolkning. Mycket värme finns det i alla fall.

Vad ser man i framtiden? Människans förmåga att ständigt vara i utveckling, se framåt, se möjligheterna.

Har fotografen möjligtvis haft någon symbolik i åtanke? Yin och yang kanske, varandras motsatser alltså. I bakgrunden ser man, hur som helst, den 17 meter höga monolitten med 121 människor staplade på varandra. 

Det är väl en gullig staty som utstrålar mycket lek och kärlek. Vigelands tanke var att alla statyer skulle återspegla människans livscykel.

Intresserade åhörare lyssnar andäktigt på vår guide, både fästningens historia i sig,  samt hur det var att sitta fånge här. Fängslande men ändå inte fängslande.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.