Då jag 1954 började som bilmekanikerlärling och fick stifta bekantskap med förgasare av typ Solex, Zenith och Carter blev jag konfunderad då jag upptäckte att många engelska motorer hade SU-förgasare. Denna förgasare avvek väsentligt i utseende från de övriga

Märkligt nog skulle det dröja ända till1960 innan jag skulle få tillfälle att pilla på denna raritet. Det var Volvo Sport motorn jag kom i kontakt med.

SU står för Skinner Union. Skinner Union var ett ägarförhållande mellan de två bröderna George Herbert och Thomas Carlyle Skinner. Om George Herbert kan det sägas att han, trots sin bakgrund som sko- och stövelfabrikör, blev en duktig förgasarkonstruktör.

I början av 1900-talet hette en av de förnämsta skotillverkarna i England Lilley & Skinner. Det är fortfarande så och de har affärer i alla större städer i landet. George H. var en av sönerna och han var naturligtvis expert på lädervaror men han var även mycket intresserad av det nya påfundet som kallades bil.

Dessa fordon var försedda med någon simpel typ av förgasare. Detta viktiga instrument som skulle blanda bränsle och luft till en gas för att få lågvarviga motorer med tvivelaktigt tändsystem att fungera väl. Problemet var att kunna variera balndningen med motorvarvet. På tidiga trottelreglerade motorer hade man separat reglage för lufttillförseln för att göra bränsleluftblandningen fetare eller magrare. Till detta kom att man hade ett reglage för tändinställningen. Det fordrades alltså mycket tänkande och kunnande för att få motorerna att gå bra.

Naturligtvis konstruerades det många "magiska" förgasare. Gerorge H Skinners system med automatisk inställning av bränsleluftblandningen vid alla varvtal såg dagens ljus 1904. Denna konstruktion bestod av en kolv med tillhörande nålventil. Kolven, som rörde sig i ett separat hus, reglerades i höjdled med hjälp av ett tryckkänsligt membran som, i sin tur, var anslutet till blandningskammaren. Membranet påverkades av motorsuget. Konstruktören var noga med att inte lämna någon materialbeskrivning på membranet då han lämnade in sin patentansökan. Membranet var nämligen tillverkat av läder, ett material som Skinner kände väl.

Ett år senare, med finansiell hjälp från fader, patenterade bröderna systemet och vidareutvecklade produkten. Konkurrensen var hård bl a från sådana förgasarspecialister som Krebs, Longuemare, Polyrhoe, Claudel osv. Skinners förgasare var dyr att tillverka varför försäljningen gick långsamt. 1910 startades, trots allt, SU Co Ltd i ett dåligt skjul på Prince of Wales Road, Kentish Town, North London med Thomas Carlyle (allmänt kallad Carl) Skinner som ansvarig ledare. Företaget George Wailes & Co på Euston Road, London NW tillverkade vissa delar. Förgasaren hade skaffat sig en säker marknad då 1:a världskriget bröt ut Därmed ändrades tillverkningen. Man gjorde detaljer till Vickers automatvapen samt andra krigsdetaljer. Vid denna tid hade man ungefär 250 anställda.

Kriget tog slut och SU stapplade vidare med att tillverka vattenkranar, rörläggningsdetaljer och överhuvudtaget allt som kunde anpassas till företaget.

1925 presenterade George H Skinner den slutliga utformningen av förgasaren. Borta var lädermembranet och i stället var kolven placerad i ett aluminiumhus med skruvplugg på toppen och styrd av ett stålrör. George H lämnade nu företaget och Carl fick ta över allt. Under det svåra 20-talet var det inte lätt att hålla igång produktionen även om man hde sådana kunder som Bentley, Napier, Wolseley och Morris.

1926 erbjöd Carl Skinner SU tillverkningen till William R Morris, Morris Motor. Morris visste att SU var en bra produkt och antog erbjudandet. Med "Mr Carl" som ledare flyttades verksamheten till Adderley Park i Birmingham. Modern utrustning togs i bruk och den svåra tiden var över.

Produktionen gick bra och snart var det inte enbart Morris, Wolseley och MG som hade SU-förgasare utan även konkurrerande märken.

1929 startade tillverkningen av SU elektroniska bränslepumpar, först för bilar men snart även för flygplan. Under 2:a världskriget använde Rolls-Royce SU-pumpar för de motorer som byggdes till Hurricane och Spitfire. de användes också till Halifax- och Lancasterbombare samt till Typhoon och Tempest jaktplan. SU tillverkade och konstruerade insprutningspumpar till Rolls-Royce Merlin 100.

1940 flyttade företaget från Addington till Shirley för att, 1947, åter flytta, denna gång till Erdington där det fortfarande finns kvar.

Morris Nuffields samgående med Austin vilket sedemera blev BMC ökade marknadsandelen avsevärt för SU från 1952. Under det som sedan skulle bli BLMC kom produktionen upp till ca 60 000 förgasare och pumpar per vecka. Man tillverkade åt Morris, Austin, Wolseley, Jaguar, Daimler, Rolls-Royce, Bentley, MG, Aston Martin, Volvo m fl. I Japan tillverkas SU på licens av Hitatchi för Toyota, Datsun och Isuzu.

SU-förgasaren är numera ersatt av Stromberg CD. Dessa är de mest använda förgasarna i världen och allt började med en bit läder.

Text: Leif Olsson