Volvo P1800 – helgonlik bil, himmelsk att köra

 Vissa bilar förknippas med vissa personer. Tänk på Honda NSX och i dina hjärnvindlingar dyker Ayrton Senna upp. Om du i stället kommer in på Aston-Martin DB5, ser du automatiskt James Bond för ditt inre öga. Vad vore väl SAAB:s tvåputtrare utan Erik Carlsson på taket? Och när en musik- och motortok tänker på Brian Johnson leds sinnet automatiskt in på AC/DC-sångarens Bentley 4½ Litre. För att inte nämna revyförfattaren Kar de Mumma och hans Rolls-Royce Silver Dawn, i många år var ett radarpar. Så har vi förstås Volvo P1800, en bil som intimt hör samman med Pelle Petterson och Roger Moore – eller ska vi i det senare fallet hellre säga Helgonet… eller Simon Templar?

Från 1 hästkraft till 100

I ungdomsåren spelade Sir Roger riddaren Ivanhoe. Något senare i karriären bytte han sin 1 hästars vita fyrhovade springare mot en likaledes vit men nu fyrhjuls 100 hästars Volvo P1800. Kombinationen skapade tv-historia, för att säga det milt.

Historien om att produktionsbolaget ursprungligen ville att Mr Moore skulle köra en Jaguar E-type, men att den engelska biltillverkaren inte kunde få fram en i tid och att det därför blev en svensk bil, har vi hört förr. Ävenledes har vi hört berättelsen om hur Volvochefen fick ett vredesutbrott när det visade sig att en svensk låg bakom vinnarförslaget till företagets nya sportbil. Han, Gunnar Engelau, ville att ett snofsigt designhus skulle stå bakom för att sprida glans över bilmodellen.

– Min far, Helmer Petterson, bad mig skissa upp några förslag. Då var jag hos bildesignern Frua i Italien och lämnade in mitt förslag i hemlighet, berättar Pelle Petterson, i en intervju jag gjorde hemma hos honom för många år sedan.

Chefen lugnade sig, senare hade han förövrigt en egen P1800, och produktionen kom igång. Engelau fick all anledning att känna sig stolt och nöjd, eftersom bilen blev en tidlös ikon. Ganska nöjd, men inte helt, blev ävenså Pelle.

– Från början ville jag ha bredare däck men ingenjörerna sa att axlarna inte klarar det. Därför tycker jag bilen fick en lite feminin utstrålning.

Total lycka

Volvos museum i Arendal har flera P1800 bilar – en del utställda, andra i lager. En av lagerbilarna fick jag låna en vacker och solig sommarmorgon. Lyckan var total eftersom det här är en av mina absoluta favoriter på fyra hjul, så förväntningarna var på topp.

– Den här tar vi, den är fin att köra, säger Anders Andersson och pekar på en gråblå bil.

Anders manar mig att skruva ner förväntningarna, eftersom bilutvecklingen gått framåt en hel del under de decennier förrunna sedan denna bil rullade ut ur fabriksportarna.

– Du kommer att märka hur mycket som hänt, säger Anders, som jobbar på Volvomuseet med underhåll och utställningsverksamhet.

Första intrycket är överraskande positivt. Bilen är låg men erbjuder inget större problem att ta sig in i. Väl på plats känns körställningen förvånansvärt bekväm och att instrumenteringen är såväl snygg som prydligt upplagd försämrar inte upplevelsen. Men sedan kommer det! Ut med choken, ner med kopplingen, vrid om nyckeln… Motorn drar igång bra men tomgången känns osäker. Vi kör ut ur garageporten. Styrningen saknar servo så ratten kräver lite extra kraft. Den korta växelspaken ligger fint i handen och växlarna glider smidigt in, den ena efter den andra, medan motorn drar snällt.

Efter en stund måste chokeknappen in. Fortfarande är motorn lite kall och tomgången förblir ostabil när vi bromsar ner till stopp vid första vägskälet. Bromsar ja! Hejdarna är mjuka. Stoppkraften känns lite klen vid normal högerfotskraft. Förmodligen finns två lägen på detta, med trumbromsar utrustade, fordon. Antingen trampas bromspedalen ner lugnt och sansat och då är inbromsningen lugn och sansad, eller så står man på pedalen och då blir inbromsningen… tja, lugn och sansad, typ. Den som vill panikbromsa får väl, likt Fred Flinta, sätta hälarna i marken!

En långkörare för ett helgon

Jag hinner inte köra många meter innan jag blir totalförälskad i bilen, förtjust var jag som bekant redan innan. Snart har den allmänna förståelsen för amerikanen Irv Gordon vuxit till full förståelse. Irv, mannen som har världsrekord att köra långt med en och samma bil. Hans Volvo P1800 från 1966 har gått över 100 varv runt jordklotet, eller sträckan månen tur och retur mer än fem gånger. Denne numera pensionerade NO-lärare hade kört 450 616 mil på sin 70-årsdag och förra sommaren passerade han 515 000 mil!

Irv Gordon köpte sin Volvo P1800 1966. Under de 50 åren har han i snitt rattat den 10 000 mil per år. Så här lär han ha sagt i något sammanhang: ”Jag köpte Volvon en fredag, och jag blev direkt förälskad. Jag kunde inte sluta köra den. Det har aldrig handlat om att försöka köra en, två eller tre miljoner miles. Det har alltid handlat om resorna. Jag gillar att köra, och att uppleva livet genom min Volvo.”

Redan 1989 hamnade därför Irv och hans P1800 i Guinness Rekordbok. Då stod mätaren på 270 000 mil.

Eftersom Roger Moore nyligen gick bort sitter han måhända i sin himmel och blickar ner på oss där vi rullar fram. Troligtvis fick han inte med sig sin bil dit han gick, inte ens helgon lär få ta med sig något materiellt till de högre sfärerna. Men han är nog ändå nöjd, speciellt var gång en Volvo P1800 rullar ute på gatorna. Säkert håller Mr Moore ett speciellt vakande öga på Irv Gordon och hans fordon med registreringsnumret MILNMILR (miljonmilesbilen). Själv hade Sir Roger ST1, åtminstone på tv!

Conny Åquist