Varan har lagts i din önskelista
Se Önskelistan
Så här såg det ut på parkeringen vid Skruf Glasbruk när Svenska Volvo P1800- klubben invaderat parkeringen. Närmast i bild står vännerna som åkt ändå från Schweiz.

40 – ÅRSJUBILEUM -SOMMARTRÄFFEN 2019

Glas och läder i strålande väder

I ett stekhett Sverige där Saharavindar nått landets södra delar ägde årets sommarträff rum, som också var klubbens 40 årsjubileum.

Mitt i Glasriket, eller om man så vill utvandrarbygd, med Kosta som centralort besökte vi glashyttor där temperaturen i glasugnen var cirka 1500 grader, vilket ju också spred värme i hela hyttan. Väl i våra bilar frös man inte heller med temperatur på dryga 30 grader utomhus och utan AC kompletterat med skinnklädsel. Det rann på ryggarna och vi flöt ut ur våra bilar. Det var en het träff som kröntes av att vår designer, den 87-årige Pelle Pettersson, närvarade. Följ med på en solig tur i Glasriket.

Här står våra bilar prydligt parkerade utanför Kosta Boda Art Hotell. Under vårt hemsidor. Även en frilans för Albinsson & Sjöberg besökte oss vid Hasselbackens Folkets Park, med troligt reportage i magasinet Nostalgia.

Om Kosta kan ses som navet i ett cykelhjul och anslutningsvägarna, från alla väderstreck, som ekrarna, så började resorna vid hemmet (fälgen) och leder all till navet, vår samlingspunkt. Vägarna är dock inte lika raka, utan kan bli rätt krokiga av en eller annan anledning. Den längsta vägen, och kanske krokigaste, hade makarna Eglisom bor strax utanför Zürich i Schweiz, som kom i sin saffransgula E från 1972.

  • Vi har åkt ungefär 200 mil för att komma hit förklarar Anton Egli på fråga om körsträcka när jag möter honom på parkeringen utanför hotellet. – Men vi har inte åkt raka vägen hit utan tagit det som semester och sett lita annat också och kryssat lite avslutar han.

När Mats Skogsfors, som huvudansvarig, fått alla deltagare på plats så kunde man räkna in inte mindre än 60 bilar. Under den tid jag varit med, sedan 2009, är det den näst högsta siffran, bara slagen av bilens 50-årsminne 2011 i Göteborg då det var cirka 100 bilar. Men det var också ett kanske mer speciellt tillfälle.

Glasriket var en regionalpolitisk satsning under 1700- och 1800-talet mellan Kalmar och Kronobergs län på initiativ av landshövdingarna i respektive län för att få igång industriell verksamhet i området och omfattar främst Lessebo, Emmaboda, Nybro och Uppvidinge kommuner. Det fanns redan bruk i området, men de ägnade sig främst åt järnupptagning ur sjöar. Etablerades glasbruk fick man förmånliga villkor, bland annat stora skogsområden vilket var viktigt eftersom mycket energi behövdes. Det fanns många i det som kallas Glasriket, idag återstår cirka 13 stycken med skiftande produktion. Kosta glasbruk bildades 1742 och namnet har det fått från grundarna, landshövdingarna Anders Koskull i Kronobergs län och George Stal von Holstein i Kalmar län. Man tog helt enkelt de första bokstäverna i deras efternamn och vips så fick man till Kosta. Kosta ingår sedan 2005 i New Wave Group som ägs av Torsten Jansson som sedan 2009 är gift med före detta statsrådet Ulrica Messing.

Ett glas i glasbaren

En imponerande taklampa, både till utseende, form och upplevelse. Från början
innehöll den 600 glasglober, men dammtorkning med för hårda händer har
kraschat två stycken, så idag återstår 598. Liksom allt annat konstglas är det till
salu och för den här pjäsen får du lägga ut 2,5 miljoner. Kanske lite stor för ett
vanligt vardagsrum.

Vi checkade in på Kosta Art Hotel, ett designhotell som röstats fram som Årets desighotell/Gästernas Hotellpris både 2014 och 2015. Ett väldigt speciellt hotell där allt konstglas som finns på hotellet är till salu, såväl i allmänna utrymmen, korridorer och ditt eget rum, bara du plockar upp plånboken. I receptionen hänger en stor taklampa i form av ett galler och som, enligt säker källa, från början innehöll 600 glasglober. Idag återstår 598 eftersom två stycken dammats sönder. Den är din om du plockar fram 2,5 miljoner. Själv hade jag vad konstnären kallade det ”Rinnande glas” på rummet, en lätt rödtonad sak om 50-60 cm som hängde över ett järn. Själv tyckte jag det såg ut som tungan på Gene Simmons i Kizz. Den kunde jag ta med hem för bara 8 000 kronor.

Det var helt magnifikt att gå runt och titta på allt konstglas i alla dess former och färger. Främst stod nog ändå Glasbaren där bland annat bardisken och barstolarna var gjorda i glas med effektfull belysning. Man fick lite flash-backs till ishotellet i Jukkasjärvi där glaset motsvaras av is. I taket hängde stavar som skulle föreställa stalaktiter, som du kan se naturella bland annat i Lummelundagrottorna på Gotland, lika effektfullt belysta. Här kunde man njuta av omgivningen tillsammans med ett glas, men med tanke på bilkörning så blev det bara ögongodis.

En fröjd att se

Efter många timmar i våra bilar, oavsett vilket väderstreck vi kom från, så skulle det sitta fint med mat i magen. Vi behövde inte gå över ån efter vatten, utan kunde låta våra bilar stå kvar på parkeringen, och gick bara ett par hundra meter till hyttan på Kosta glasbruk. Där skulle intas det småländska nationalrätten hyttsill som är en småländsk mat- och umgängestradition som har sitt ursprung från glashyttornas storhetstid. När glasblåsarna slutat dagens arbete kom ugnarna till användning för matberedning, och den varma omgivningen kring ugnen blev en naturlig umgängesplats. Här samlades förutom glasblåsarna även jägare från skogen och luffare. På Målerås glasbruk har man till och med britsar kvar i källaren där luffarna kunde övernatta. Hyttsillen bestod främst av insaltad sill, knaperstekt fläsk, isterband, potatis och annan, för trakten och platsen typisk, mat. Som synes en hel del salt i maten och det kunde nog behövas så som man svettats hela arbetsdagen. Till efterrätt blev det ofta ostkaka.

Den här menyn bjöds vi också på samtidigt som glasmästaren Niklas Fröjd visade hur man blåser glas. Vi som satt närma kunde känna värmen från glasmassan när han gick förbi från ugnen till scenen. Inte undra på eftersom innetemperaturen i ugnen är uppåt 1500° . Niklas visade på ett pedagogiskt sätt hur man hanterar glasmassan och som avslutning fick några av oss prova på att blåsa. De två viktigaste momenten är nog att blåsa lagom i röret samt att hela tiden hålla röret i snurrning så inte glasmassan hänger läpp.

I samband med maten så underhöll Sven Haraldsson, tillsammans med dottern, med sitt musicerande och historieberättande. Sven var en pillemarisk man med spjuveraktig blick och ett gungande, rullande skratt som kunde berätta på ett underhållande, fängslande sätt. Och dottern hade en röst som fick mig att tänka på Kikki Danielsson.

Vi vandrade tillbaka till hotellet i den ljumma junikvällen, sängen väntade, imorgon väntar en ny dag med bilkörning på schemat.

In på bara skinnet

Dagen gryr, oändligt är vårt stora äventyr skrev Karin Boye, och precis så känns det i kroppen när det efter frukost är dags för avfärd till dagens programpunkter. Karavanen skall till Målerås och besöka glasbruket där, vad annars i Glasriket? På besökslistan står också Målerås Läder, ett familjeföretag som startade 1947 av fadern till nuvarande ägaren Thomas Håkansson. Här produceras svensktillverkat läder, och det är skönt att höra att även små företag klarar sig i den globala konkurrensen. Kvalité är ett begrepp som väl stämmer in på företaget.

För att det inte skulle bli köbildning på något av ställena delades vi in i två grupper innan avfärd, för att skifta ställen i halvtid med minutanpassning för att det inte skall korka igen på parkeringarna. Min grupp började på Målerås läder, och där fick vi en inblick i lädrets fantastiska värld, in på bara skinnet skulle man kunna säga. Ägaren Thomas har en lärorik och intressant genomgång med oss, och vi lärde oss bland annat att huden kan delas och att den övre delen benämns läder och den undre skinn. I den övre delen finns fibrerna kvar och blir därför oerhört slitstarkt till skillnad från skinnet som inte innehåller fibrer och därför inte heller är lika tåligt. Något att vara observant på när du handlar, ty skinnet är billigare än lädret, men inte lika livskraftigt.

Den här minnessaken erhöll varje bil vid ankomst till Kosta, en puck med vår logga på, framtagen av Målerås Glasbruk. Eller snarare gjord av dem, pucken som design fanns redan i sortimentet, bara nu med annan gravyr.

Det fanns en shop också förstås, och där gjordes det en del affärer, för i shopen fanns plånböcker, väskor, papperskorg, pärmar och livremmar med mera. För den som var sugen fanns även den klassiska fladdermusfåtöljen som ritades 1939 av en spanjor och två argentinare och som blev en symbol för ungdomsgrupper mot en föräldrageneration som tyckte attungdomar skulle ”sitta ordentligt”. Den som langade fram 5995 kronor kunde ta en med sig hem. Licenstillverkades av NK i Nyköping under 1950-talet.

Återigen var det dags att sätta oss i våra AC-sköna bilar och ta oss knappa kilometern till Målerås Glasbruk där vi också kunde avnjuta förmiddagsfika. Glasbruket har gått igenom ett par riktiga stålbad och varit nära nedläggning, men tack vara glaskonstnären och samhällsentreprenören Mats Jonasson som gick runt och knackade dörr i Målerås och fick med sig 15 glasarbetare, och de kunde tillsammans friköpa Målerås från Kosta 1981. Idag ägs bruket nästan helt av familjen Jonasson.

På bruket fick vi ånyo en genomgång på glasblåsning, guiden var säkert ovetande vad vi lyssnat till, och sett, kvällen innan. Men repetition är, som bekant, kunskapens moder som vi lyssnade andäktigt en gång till. Här fick den/de som ville blåsa pröva på. Vi hade också tid att vandra runt i glasshopen som dagen till ära gav oss 20% rabatt på ordinarie pris. Konstglas är som bekant inte det billigaste glaset du kan köpa, men några inköp gjordes.

Stor och stark får gå till Folkets Park

Efter dessa två besök hade det börjat suga i magen ordentligt, och planenligt stod lunch på programmet. Dags att ratta bilarna igen i nordlig riktning och ta oss till Folkets Park/Hasselbacken strax utanför Alstermo. I Alstermo finns också ett bruk, denna gång dock för fiberpapp, ej glas. En av deras mest berömda produkter är den klassiska Unica-boxen, främst använd som matlåda för arbetare.

Ett par kilometer utanför Alstermo nådde vi vårt lunchställe, Folkets Park/Hasselbacken, som ligger vackert belägen under mäktiga ekar som ger oss skugga. Parken härstammar från 1930-talet, idag är folkparkernas storhetstid förbi men en del sköts av ideella krafter som den här, i detta fall Alstermo IF. Utbudet är dock långt från det varit, men några arrangemang per år brukar det bli som bland annat loppis och Alstermodagen. Som kuriosa kan också nämnas att ABBA uppträdde här 1973, året innan man vann Eurovision i Brighton med Waterloo.

Med lunch i magen var det dags att vända bilarna åter mot Kosta för eftermiddagsfika och så småningom årsstämma. På årsstämman föreslogs, och beslutades, att anta vår avgående ordförande, Hans Hellerstedt, som hedersmedlem i Svenska Volvo P1800-klubben efter elva år som trotjänare i styrelsen med start som suppleant tillika kassör. En något ovanlig kombination men fullt möjlig när kompetensen finns.

Dessutom avtackades Christian Strömblad för arbetet i styrelsen, han fortsätter dock med sina specialiteter med tekniska frågor och facebook. Undertecknad tog sig också friheten att uppmärksamma medlem 29, Allan Carlsson, som var på plats. Detta därför att han deltog på den allra första träffen som klubben hade, i september 1979. Jag kände att just det förhållande grep tag i mig.

I hotellets restaurang avnjöt vi sedan vår jubileumsmiddag under livligt pratande vid alla bord. Som tur var hade arrangören sett till att mikrofon och högtalare fanns på plats. Vår ordförande talade till allihopa och hälsade alla välkomna till träffen, speciellt då vår hedersgäst Pelle Pettersson. Vi fick bland annat veta att Pelle förlovade sig med sin Irene, som också var med, 1957 och att de gifte sig 1958. Vi blev också uppmärksammade på att det var 50 år sedan Pelle Pettersson tog VM-guld i starbåt, det hade föregåtts av ett OS-brons -64 och efterföljdes av ett OS-silver – 72, i samma båtklass. På frågan från vår ordförande om det var något han skulle velat gjort annorlunda på P1800 svarade han så här.

  • Jag är faktiskt rätt nöjd med det jag gjorde med bilen, fast om jag absolut skall plocka fram något, inget kan ju vara perfekt, skulle det i så fall vara att det skulle ha varit bredare däck på bilen. Hjulhusen blev lite stora för de däck som blev standard på bilen avslutar han svaret.

Poppis med loppis

När solen går upp på söndagsmorgonen skall det visa sig att det blir ytterligare en solig och vacker dag. Enligt SMHI uppmättes junis högsta temperatur den 30/6 i Oskarshamn, som ju inte ligger många mil från Kosta, med 33,7 °. Vi behöver inte frysa.

Det är söndag morgon och det är full aktivitet ute på parkeringen. Pelle Pettersson är, och med hjälp av en tuschpenna som vår ordförande lånat ut, går han runt på parkeringen och skriver sitt namn på undersidan av bagageluckan på ett antal bilar. Räknad dem inte, men det innebar 15 minuters senare avfärd än planerat.

Ute på parkeringen var det full fart eftersom Pelle Pettersson är kvar, har vaknat och ätit frukost, och nu är i full färd med att skriva sin namnteckning på insidan på bagageluckor. Hur många vet jag inte, men han vandrar runt med ett gäng fan runtomkring sig, och vi kommer iväg en kvart senare än vad programmet anger. Men det må väl vara hänt med en sådan anledning.

Färden nästa dag gick till Skruf Glasbruk, som startades upp 1897 intill järnvägen som var viktig för transporterna. Produktionen har främst bestått av servis- och prydnadsglas, en av de mest välkända produkterna var åskflaskan eller pisse-barometer som den också kallades. Funktionen byggde på en behållare med en pip som fylldes med vatten så att det täckte hålet till pipen. Påverkades av hög/lågtryck, vid lågt lufttryck sjönk vattnet i flaskan och droppade ur pipen.

På vägen dit passerade vi Lessebo och deras pappersbruk som är ett få kvarvarande kommersiellt drivna handpappersbruk. Tyvärr upphörde produktionen september 2018 och idag är bara shoppen öppen.

Vi åkte förbi Ljuders kyrka i det småbrutna landskapet, kyrkans samlingsplats i kanske Sveriges mest kända socken, Ljuder. Det är nämligen i det här området Vilhelm Moberg har hämtat inspiration och materiel till sitt utvandrarepos. Under åren 1852 – 1930 utvandrade 1100 personer från Ljuders socken till Amerika. Vi svängde av mot Skruv vid Åkerby vägskäl som också är känt från utvandringen. Här samlades många familjer på sin färd ner till Karlshamn för att ta båten över Atlanten.

Väl framme i Skruv besökte vi återigen en glashytta där några väljer att prova på att blåsa. Ägare till bruket är Kent Elm, och visst är han släkt med bröderna Elm i Kalmar FF, han är deras kusin. Några av brukets servisglas är modellerna Corona, Carneval, Gulli och Stockholm. Deras mest kände formgivare, Bengt Edenfalk, har smyckat en 145 meter lång på T-Centralen i Stockholm med glasprismor i olika färger.

Vi tittade även på deras glasmuseum och ett lite traktormuseum som finns i byggnaderna. Glasbruket till trots så är det nog en 500 kvadratmeter stor loppis i en källarlokal som lockar det mesta och största intresset. Det var inte heller fel att luften var sval och skön därnere, skönt eftersom temperaturen utomhus var tryckande och varm.

Nybliven Ordförande: Lennart Savehed

Träffen avslutades på Folkets Hus i Skruv med lunch och att vår nyvalde ordförande Lennart Savehed tackar hjältarna, arrangörerna Mats, Bengt, Börje och Per, för väl genomförd träff från glas och läder till alldeles strålande väder. Samtidigt passar han på att hälsa välkommen nästa års träff som äger rum i östergyllen, det vill säga Östergötland. Återstår att se vad arrangörerna av den träffen hittar på. En Mums-Mums på Cloetta och kanske något besök vid Sveriges största byggnadsverk – Göta Kanal.

Text och foto: PG Eklöf

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.