Kategori: Klubbtidningen

Även om motorintresset inte direkt kom med modersmjölken hos Gösta Pettersson i Storvik utanför Sandviken, så låg han i startgroparna och skaffade sig en mc redan när han var sexton år 1950. Körkortet 1952, och därefter har ett antal bruksbilar passerat Gösta under åren. Utöver det ett par veteranbilar, dels en gammal T-Ford från 1925, dessutom en P1800 som han bildligen snubblade över i mitten på 80-talet. Här är lite av Göstas motor-historia.

I startgroparna

Landskapet ligger inbäddat i en vacker vykortsliknande vinterskrud med snötäcket som en mjuk bomullsduk över terrängen när klubbens utsände anländer till Gösta och hustru Karin på Gruvgatan i Storvik, en gammal järnvägsknut mellan Falun och Gävle med dryga 2000 innevånare. Jag bjuds på kaffe med dopp samtidigt som Gösta berättar om sitt bilägande som långt ifrån bara handlar om det ägandet av en P18000 som han, mer eller mindre snubblade över så sent, med Göstas mått mätt, som 1985.

– Motorintresset har väl alltid funnits där, så redan när jag fyllde sexton år 1950 tog jag körkort direkt för lätt motorcykel och köpte mig en mc av modell NV (Nymans Verkstäder i Uppsala) så fort jag kunde säger en pigg 84-åring skönt tillbakalutad i tv-rummets soffa.
Ovanligt pigg måste man nog säga med tanke på vad Gösta gått igenom. I flera omgångar, av olika anledningar, fram och tillbaka till sjukhus, bland annat några vändor kopplat till punkterad lunga som inte ville ge med sig. Vi får hoppas att den sista punkteringen var i juletid 2016, och som innebar ungefär en månads vistelse på sjukhus.

Det finns så mycket motor, och motorhistoria, i Gösta att jag tycker att det är värt mer än att bara berätta om vår kära P1800.

Precis som med motorcykelkortet så hade Gösta högsta beredskap inför 18-årsdagen 1952 och skaffade sitt körkort samma dag som han fyllde år. Den första bilen blev en Citroen B11, mer bekant som ”gangstercittran”, av årsmodell 1947. Med den blev det redan samma år som körkortet togs, en sommarresa med kompisgänget till Norge. Inte för att titta på olympiaden i Oslo, den hade ju redan gått under vintern. Nej, nu var det ungdomens frihet som skulle firas. Att äga en bil var kanske än mer då än vad det är idag en biljett till friheten.

– Det var också Göstas bil som gjorde att jag fick upp ögonen för Gösta fyller hustru Karin i.

– Först var jag mest intresserad av bilen, den var häftigare och sportigare än vad de andra hade i trakten, men sedan övergick intresset även till ägaren av bilen. Och på den vägen är det, vi gifte oss 1958 avslutar Karin med ett pillemariskt leende på läpparna.

Snubbe som snubblar

Till yrket har Gösta hela livet ägnat sig åt svets och smide, först med egen firma i Storvik för att, några år innan pension, bli anställd istället, dock fortfarande med svets och smide som profession. Och tur var väl det när han en lördag 1985, på väg till ett jobb i Sandviken, ser en annons i Arbetarbladet med en P1800 till salu – i Storvik. Han tar vägen via annonsören, köper bilen, en 61:a, i befintligt skick för 12000 kronor utan att ens ha provkört den innan.

Under arbetsdagen ringer han hustru Karin och förklarar vad han gjort, och som tur är har han en förstående hustru som bara svarar ”Jaha”. Förutom sitt kunnande inom svets och smide kan vi lägga till ett allmänt kunnande om och att skruva och meka. Och tur är väl det, det skall vara mint condition på grejerna innan Gösta kan känna sig nöjd. Bilen köptes från en som höll på med svetsarbeten på en båt och därför kört gastuber i bagaget vilket inte bilen riktigt gillat. En del att göra där förutom att vindrutan var spräckt och måste bytas, fläkten ur funktion, tanken läckte och måste ersättas samt byte av höger bakskärm. Den sistnämnda hade han turen att hitta på Volvo i Sandviken för endast 1500 kronor.

Vi skall heller inte glömma att motorn lyftes ur, rengjordes och målades om. Efter ett pars år pysslande som även inkluderade omlackering så blev bilen klar till sommaren 1987. Omlackeringen gjorde dock ej av Gösta själv, någonstans går gränsen även för denna händige man.

– Bara någon vecka efter att jag köpt bilen var jag och frugan nere på dans i Hedesunda, vi brukade åka på dans förr i tiden berättar Gösta.

– Under kvällen där blev jag tillfrågad om bilen var till salu, till ett bättre pris än vad jag köpt den för. Men självklart så svarade jag nej, jag hade ju nyss köpt den för att jag ville ha en P1800. Men visst kliade det lite med tanke på det pris jag erbjöds. Jag är glad idag att jag behöll den avslutar han.

Flera järn i elden

Gösta känner sig nästan besvärad när han säger att det nog inte blivit mer än i storleksordningen 1500 mil med P1800:an under alla år. De tidigaste åren med P1800 blev det inte heller så mycket kontakt med andra, för det mesta var det bara Gösta och Karin som gav sig ut på kortare turer själva. Det var först kring år 2000 som han fick kontakt med ”Gävlegänget” och började delta i de träffarna som gänget ordnade.

Men det har sin förklaring, har man flera objekt som skall varmhållas måste tiden delas med de andra fordonen. Och det har Gösta gjort. Förutom nämnda P1800 så äger Gösta en T-Ford Touring av årsmodell 1925, en Triumph motorcykel av 1967 års modell på 650cc samt en mc från Honda på 750cc från 1983.

– Pappa hade också en T-Ford av årsmodell 1925, fast det är inget jag har minne av att ha sett eller åkt i, utan fått berättat senare. Men jag har pappren kvar på den bilen berättar Gösta.

– Kanske är det därför jag köpte en sådan vid mitten av 70-talet, omkring 75/76, av en kille i Gävle avslutar Gösta.

Det var dock inte bara Göstas pappa som haft T-Ford, även svärfar som jobbade på åkeri som kusk och körde ut grejer med häst och vagn. Åkeriägaren moderniserade verksamheten och plötsligt stod svärfar där som chaufför på, ja just det, en lastbil av märket T-Ford.
Med det här ”objektet” hade Gösta en hel del jobb. Det mesta på bilen var galet. Karossen utrostad, ramarna var fel, skärmar likaså, en ny motor hämtades i Ockelbo (den som satt i var förstås fel). I ett par år fanns intresset att hålla på, sedan hamnade Forden i en lada.

Och så, 1985, snubblade Gösta över en P1800 och den var ”roligare” att hålla på med. Det skulle dröja ända in på sent 90-tal innan Forden var färdig, trots att svärfar ”tjatade” om det, han ville så gärna få åka en sväng med bilmodellen han kände igen från tiden som chaufför på åkeriet. Bland det sista som gjordes på Forden var att få tag på rätt tändningsnyckel. Vid ett besök hos svärföräldrarna gick svärfadern upp på övervåningen, kom tillbaka ner efter ett tag, överräckte en tändningsnyckel från sin lastbil på åkeriet som han sparat och gömt undan.

– Tror du den här kan passa Gösta?

– Det mal i mig än idag att svärfar aldrig fick åka med T-Forden innan han gick vidare. Det har jag väldigt svårt att komma över, att jag inte hann ge honom den glädjestunden innan säger Gösta samtidigt som jag kan se hur ögonen glänser.

Näst bäst i världen

T-Forden, ”bilen som satte världen på hjul” som den också kallas, är än idag den näst mest producerade bilmodellen i världshistorien med sina dryga 15 miljoner exemplar, endast slagen av Volkswagen Typ 1. Tillverkningsåren var 1908 – 1927. Fordonet hade väldigt hög frigång, förmodligen beroende på vägstandarden i USA. I Europa var det kanske bättre på den tiden, hur som helst så sänkte man ramen tre tum. Det kan man se på hjulaxeln vid hjulen. Den licenstillverkades också för europeiskt bruk i England, men även i Canada skedde tillverkning.
Det unika med Göstas T-Ford är att det är den första modellen med fyra dörrar. Tidigare hade det varit endast tre dörrar, två för baksätet och en fram, på höger sida. Man gick alltså in på passagerarsidan, förmodligen främst för att det var så trångt på förarsidan med bland annat handbromsens placering.

– Jag använder fortfarande det sättet, att gå in på passagerarsidan, trots att jag har fyra dörrar förklarar Gösta.

– Den roligaste resan vi gjort är med T-Forden när klubben firade sitt 100-årsjubileum av bilens tillkomst 2008 berättar Gösta.

-Vi samlades i Gysinge en fredagskväll, åt middag där och på lördagen, sommarens vackraste dag, åkte vi småvägar upp till Högbo Bruk där vi åt lunch. Efter lunchen tillbaka till Gysinge där vi avrundade träffen med eftermiddagsfika avslutar Gösta med ett nöjt leende.

Besöket lider mot sitt slut och det är dags att bryta upp och bila tillbaka innan mörkret lägger sig över vintriga vägar.

Konstaterar att i år 2018 kan Gösta och Karin fira sin 60-åriga bröllopsdag. Vem vet, kanske blir det en sväng med T-Forden, en tur på motorcykeln med Karin på bönpallen eller så snubblar man in i P1800:an för att celebrera denna högtidsdag.

Text: PG Eklöf

(Hela artikeln med ytterligare bilder presenterades i klubbtidningen nr 1-2018)