Det tog 45 år men nu är Volvo P1800 från 1964, reg nr AOK210, tillbaka hos husse igen!
– Jag köpte bilen första gången 1969 när var jag 22 år, säger Holger Ytterfelt från Vätö. 2014, när jag köpte den igen var den illa medfaren, helt nedmonterad och låg packad i kartonger.
Kanske ska det till en envis rospigg för att ge sig i kast med ett sådant jätte-renoveringsprojekt. Trots att Holger Ytterfelt alltid haft ett stort intresse för bilar och motorer har han aldrig tidigare gjort något liknande.
– Förutsättningen för att jag skulle köpa bilen var att karossen var åtgärdad, säger han. Den var så full av rosthål att somliga trodde att den aldrig skulle bli en bil igen men en duktig svetsare fick ordning på den.
Den färdigsvetsade karossen plus resten i kartonger hämtades hos säljaren i Uppsala och där startade jobbet med stort J för Holger Ytterfelt.
– Det kändes som att få hem en byggsats, säger han.
Steg ett blev att, tillsammans med en god vän, förbereda bilen för lackning. De slipade och blästrade till plåtrent, spacklade och gjorde inpassning av motorhuv och dörrar. Efter lackeringen påbörjades jobbet med att plocka ihop bilen.
Att gå över varje liten del, mutter och bult och slipa, lacka, polera och putsa har fått ta sin tid, liksom att fixa klädsel, mattor och annan inredning. Närmare fyra år och oräkneliga timmar i garaget tog det att återställa bilen till sin glans dagar.
– Jag har tyvärr inte registrerat antal timmar jag jobbat med bilen. Eller det kanske är tur, folk som inte själva är bilnördar skulle nog säga att jag är lite smått galen som lagt så mycket tid, säger Holger Ytterfelt. Men jag känner mig stolt över min bedrift! Jag har jobbat som bankman och fastighetsmäklare i mitt yrkesliv, är ju ingen bilmekaniker, även om jag alltid har gillat att meka med motorer på motorcyklar, mopeder och utombordare.
Allt i bilen är så nära original som möjligt! Reservdelar har gått ganska lätt att få tag på. Förre ägaren och en vän har bistått med råd och tips under resans gång.
Vad har varit svårast?
– Stoppningen till instrumentpanelen, utan tvekan. Det var fruktansvärt nervöst att få allt rätt på plats, jag har aldrig gjort något liknande tidigare. Man fick sno på med klämmor och lim för att det skulle bli snyggt och utan veck.
Vad har varit roligast?
– Ja, det är också instrumentpanelen! När man väl fått ihop det, att det blev snyggt och bra, då var man nöjd och stolt. Sen har det varit roligt varje gång jag känt att det gått framåt. Men också ständiga bekymmer, problem som jag inte räknat med. Bl a blev bakaxeln inte bra vid första renoveringen utan fick göras om.
Holger Ytterfelt behöll bara sin bil i två år när han ägde den första gången. Problem med rost gjorde att han tröttnade.
– Men när jag skulle sälja bilen -71 var det noll intresse för en svart. Alla som ringde på annonsen ville ha en vit, i undantagsfall en röd. Förmodligen för att Helgonet gick på teve 1962-69 och hans vita bil fick ju kultstatus. Så jag fick lacka om bilen, som vit såldes den direkt. Jag fick runt 10.000 kr, hade gett 7.500 kr.
Det har inte tillverkats många svarta P1800, efterfrågan har varit låg. Idag väcker ”Black Beauty”, som bilen döpts till, mycket uppmärksamhet och det är roligt, tycker Holger.
— Folk pekar och tittar, gör tummen upp och fotograferar. Vi vill väl alla ha bekräftelse när vi gjort något bra. Jag tycker själv att svart lack, röd inredning och glänsande krom är en fantastisk kombination. Visst är svart också en lite jobbig färg, varenda dammkorn syns. Men det får man ta!
Hade du köpt den om du visste hur mycket jobb det innebar?
– Jo, det hade jag, för jag var inställd på att det skulle bli tufft. Fast att det skulle bli så mycket mer jobb och knepiga problem än jag räknat med, det var jag lyckligt ovetande om.
– Men just den här bilen har jag ångrat flera gånger att jag över huvud taget sålde, jag har så många fina och trevliga minnen förknippade med den. Bland annat så har jag bilen att tacka för att jag träffade min fru Lena och fick två fina söner med henne. P1800 hjälpte till att impa på henne tror jag. Lena gick tyvärr bort för nio år sedan. Men även min nuvarande flickvän är förtjust i bilen och har stöttat och peppat under renoveringen.
Finns det något som är ovanligt med din bil utöver färgen?
– Den har ett lite unikt stöldskydd, två långa metallstänger som man låser inifrån bakluckan. De gör det omöjligt att öppna bildörrarna även om man bryter upp låsen.
Har du fler renoveringsprojekt på gång?
– Jo, jag har en gammal traktor Allis-Chalmers från 1947 som har varit min morfars. Den ska jag också renovera till originalskick.
Av Eva Kihlström (text & foto)
Denna artikel och fler bilder hittar du i klubbtidning nr 3-2020
I ungdomsåren spelade Sir Roger riddaren Ivanhoe. Något senare i karriären bytte han sin 1 hästars vita fyrhovade springare mot en likaledes vit men nu fyrhjuls 100 hästars Volvo P1800. Kombinationen skapade tv-historia, för att säga det milt.
Volvos museum i Arendal har flera P1800 bilar – en del utställda, andra i lager. En av lagerbilarna fick jag låna en vacker och solig sommarmorgon. Lyckan var total eftersom det här är en av mina absoluta favoriter på fyra hjul, så förväntningarna var på topp.
Efter en stund måste chokeknappen in. Fortfarande är motorn lite kall och tomgången förblir ostabil när vi bromsar ner till stopp vid första vägskälet. Bromsar ja! Hejdarna är mjuka. Stoppkraften känns lite klen vid normal högerfotskraft. Förmodligen finns två lägen på detta, med trumbromsar utrustade, fordon. Antingen trampas bromspedalen ner lugnt och sansat och då är inbromsningen lugn och sansad, eller så står man på pedalen och då blir inbromsningen… tja, lugn och sansad, typ. Den som vill panikbromsa får väl, likt Fred Flinta, sätta hälarna i marken!