Holger köpte tillbaka sin ungdoms bil efter 45 år

Det tog 45 år men nu är Volvo P1800 från 1964, reg nr AOK210, tillbaka hos husse igen!

Jag köpte bilen första gången 1969 när var jag 22 år, säger Holger Ytterfelt från Vätö. 2014, när jag köpte den igen var den illa medfaren, helt nedmonterad och låg packad i kartonger.

Kanske ska det till en envis rospigg för att ge sig i kast med ett sådant jätte-renoveringsprojekt. Trots att Holger Ytterfelt alltid haft ett stort intresse för bilar och motorer har han aldrig tidigare gjort något liknande.

Innan renovering, med stora hål i skärmen (foto säljaren)

– Förutsättningen för att jag skulle köpa bilen var att karossen var åtgärdad, säger han. Den var så full av rosthål att somliga trodde att den aldrig skulle bli en bil igen men en duktig svetsare fick ordning på den.

Den färdigsvetsade karossen plus resten i kartonger hämtades hos säljaren i Uppsala och där startade jobbet med stort J för Holger Ytterfelt.

– Det kändes som att få hem en byggsats, säger han.

Steg ett blev att, tillsammans med en god vän, förbereda bilen för lackning. De slipade och blästrade till plåtrent, spacklade och gjorde inpassning av motorhuv och dörrar. Efter lackeringen påbörjades jobbet med att plocka ihop bilen.

Att gå över varje liten del, mutter och bult och slipa, lacka, polera och putsa har fått ta sin tid, liksom att fixa klädsel, mattor och annan inredning. Närmare fyra år och oräkneliga timmar i garaget tog det att återställa bilen till sin glans dagar.

Lackerad kaross, ett tomt skal, rullas in i Holgers garage. Karossen blästrades och lackades till originalfärgen svart (färgkod 19) hos ett företag i Gustavsberg i Stockholm.

– Jag har tyvärr inte registrerat antal timmar jag jobbat med bilen. Eller det kanske är tur, folk som inte själva är bilnördar skulle nog säga att jag är lite smått galen som lagt så mycket tid, säger Holger Ytterfelt. Men jag känner mig stolt över min bedrift! Jag har jobbat som bankman och fastighetsmäklare i mitt yrkesliv, är ju ingen bilmekaniker, även om jag alltid har gillat att meka med motorer på motorcyklar, mopeder och utombordare.

Allt i bilen är så nära original som möjligt! Reservdelar har gått ganska lätt att få tag på. Förre ägaren och en vän har bistått med råd och tips under resans gång.

Vad har varit svårast?

– Stoppningen till instrumentpanelen, utan tvekan. Det var fruktansvärt nervöst att få allt rätt på plats, jag har aldrig gjort något liknande tidigare. Man fick sno på med klämmor och lim för att det skulle bli snyggt och utan veck.

Vad har varit roligast?

Instrumentpanelen var knepig att få till på ett snyggt sätt, men blev bra till slut. Kvar är drömmen att installera en AC original för att kunna åka längre sträckor på sommaren. De tillverkades för bilar som gick på export till USA.

– Ja, det är också instrumentpanelen! När man väl fått ihop det, att det blev snyggt och bra, då var man nöjd och stolt. Sen har det varit roligt varje gång jag känt att det gått framåt. Men också ständiga bekymmer, problem som jag inte räknat med. Bl a blev bakaxeln inte bra vid första renoveringen utan fick göras om.

Holger Ytterfelt behöll bara sin bil i två år när han ägde den första gången. Problem med rost gjorde att han tröttnade.

– Men när jag skulle sälja bilen -71 var det noll intresse för en svart. Alla som ringde på annonsen ville ha en vit, i undantagsfall en röd. Förmodligen för att Helgonet gick på teve 1962-69 och hans vita bil fick ju kultstatus. Så jag fick lacka om bilen, som vit såldes den direkt. Jag fick runt 10.000 kr, hade gett 7.500 kr.

Det har inte tillverkats många svarta P1800, efterfrågan har varit låg. Idag väcker ”Black Beauty”, som bilen döpts till, mycket uppmärksamhet och det är roligt, tycker Holger.

— Folk pekar och tittar, gör tummen upp och fotograferar. Vi vill väl alla ha bekräftelse när vi gjort något bra. Jag tycker själv att svart lack, röd inredning och glänsande krom är en fantastisk kombination. Visst är svart också en lite jobbig färg, varenda dammkorn syns. Men det får man ta!

Hade du köpt den om du visste hur mycket jobb det innebar?

Många timmar i garaget har det blivit. Envisheten, den rospiggska inställningen att ”jag ska fixa det här” kom väl till pass. Svett, möda och förstås – också – väldigt kul!

– Jo, det hade jag, för jag var inställd på att det skulle bli tufft. Fast att det skulle bli så mycket mer jobb och knepiga problem än jag räknat med, det var jag lyckligt ovetande om.

– Men just den här bilen har jag ångrat flera gånger att jag över huvud taget sålde, jag har så många fina och trevliga minnen förknippade med den. Bland annat så har jag bilen att tacka för att jag träffade min fru Lena och fick två fina söner med henne. P1800 hjälpte till att impa på henne tror jag. Lena gick tyvärr bort för nio år sedan. Men även min nuvarande flickvän är förtjust i bilen och har stöttat och peppat under renoveringen.

Finns det något som är ovanligt med din bil utöver färgen?

– Den har ett lite unikt stöldskydd, två långa metallstänger som man låser inifrån bakluckan. De gör det omöjligt att öppna bildörrarna även om man bryter upp låsen.

Har du fler renoveringsprojekt på gång?

– Jo, jag har en gammal traktor Allis-Chalmers från 1947 som har varit min morfars. Den ska jag också renovera till originalskick.

Av Eva Kihlström (text & foto)

 

Denna artikel och fler bilder hittar du i klubbtidning nr 3-2020

P1800-minnen

Jag har ägt min Volvo P1800S 1964 års modell sedan sedan maj 1966 dvs i snart 53 år och varit med i klubben sedan 1991. Mitt medlemsnummer är 3712.

För att behålla en bil så länge krävs att man själv också är veteran med allt vad detta innebär. Ett av många av mina intressen är den gamla bilen. Den måste vara ung och fräsch hela tiden och så nära ursprungsskick som möjligt. Bakom ratten i nattmörkret i skenet från instrumentbelysningen glimtar minnen från ungdomsåren fram på ett nästan overkligt sätt. Det är en svunnen tid som dom flesta av oss veteranentusiaster vill uppleva – bilden i backspegeln.

Om bilen hade varit ett levande väsen skulle den kunna berätta mycket om mitt liv och därför tänkte jag berätta lite om vår gemensamma story. Jag har valt att välja några för mig särskilt minnesvärda händelser med ett visst mått av dramatik.

En spännande händelse var naturligtvis när jag träffade min fru 1970. Jag nöjer mig med att säga att hon fortfarande åker i Volvon.

Nybilsdoft 1966

Jag minns speciellt min första tid med bilen 1966. Den hade fortfarande nybilsdoft när jag första gången vred om startnyckeln. Jag var ung och livet lekte och den sköna försommarsolen den dagen tillsammans med med mullret från avgaspiporna gav en skön känsla av den totala friheten.

Min första resa den sommaren gick till Italien och Schweiz. Jag var ogift och en av mina nära vänner följde med på resan. Vi tältade bland annat i Andermatt. Under vistelsen träffade jag en schweizare som var ägare till en MG Midget. Han föreslog att vi skulle köra ikapp på serpentinvägarna från Luzern till Andermatt. Orädd rutinerad motorcyklist som jag var och kanske i sammanhanget något dumdristig gick jag med på förslaget.

Jag hade inte en chans att hänga med i dimman i hårnålskurvorna och får skatta mig lycklig att jag inte avslutade mina dagar i en ravin. Bilen var helt klart olämplig för körning av det här slaget också med tanke på dåtidens med några undantag sämre däck. Mina Good Year G800-däck var endast efter en kort tids körning fulla med sprickor.

Hemresan blev en nonstoptur på mer än hundra mil på autobahn med mestadels max hastighet och med läckande värmeelement. Vi fick ju inte missa färjan Travemunde -Trelleborg. Det var ju också för en någorlunda ung människa spännande att överdriva den mindre allvarliga händelsen att komma försent till färjan och dessutom få chansen att trampa hårt på gasen på autobahn.

Väl framme i Travemunde med några minuter till godo kände jag tröttheten kombinerad med illamående ta överhanden varför rederiets läckra smörgåsbord förblev en dyster upplevelse under resterande resa hem till Malmö.

Dramatik i Skåne

Efter hemkomsten från Schweiz hösten 1966 då det fortfarande var vänstertrafik inträffade för mig en dramatisk händelse på motorvägen mellan Malmö och Lund. Jag testade bilens toppfart efter justering av tändning, ventiler och förgasare. Det var fortfarande fri fart på denna vägsträcka. En Volvo Amazon polisbil med påslaget ljus syntes på avstånd i backspegeln. Jag tog inte så stor notis om detta eftersom den inte orkade komma närmare. Det var ju dessutom ett gott betyg på mina motorinställningar.

I Lund minskade jag farten till lagstadgade 50 km/tim och blev då prejad av polisbilen upp på en trottoar. Förklaringen till händelsen var att det inträffat en allvarlig smitningsolycka vid exakt samma tillfälle med en röd P1800 med som jag minns dödlig utgång. Ögonvittnen hade uppmärksammat att bilen fått skador. Min bil var oskadad och det bevisar att jag inte hade med saken att göra. Klart är att min snabba körning och övriga omständigheter resulterade i ett förståeligt ingripande av polisen. Händelse rapporterades för övrigt i både TV och radio.

Ny i högertrafiken

På en för mig spännande resa 1967 till Frankrike via Belgien övernattade jag i belgiska Valkenburg. Det var för övrigt en speciell upplevelse att som nykomling i högertrafiken göra en lite längre resa. Mitt hotell var beläget i botten av en dalgång och bilen var parkerad på gatan utanför. Mitt i natten blev det ett mycket intensivt åskoväder med störtregn och kraftiga stormvindar. Jag sov och vaknade upp av åskknallarna och fick till min bestörtning i ljuset av blixtar och gatubelysning se att min bil började flytta på sig. Jag tog mig ut på gatan med pyjamasen som enda klädesplagg och fick vada fram till bilen i det skitiga vattnet. Bilen hade lyft från vägen och illaluktande vatten tryckte in genom dörrarna. Jag hade sällskap av många människor som hade liknande dilemma. Ovädret varade inte så länge och det blev ingen större katastrof. Bilen var för övrigt turligt nog oskadd men doften från Valkenburgs avloppssystem förföljde mig under återstoden av resan. Hur det gick med pyjamasen minns jag inte. Men den borde väl inte ligga i bilen som doftförstärkare.

På en resa 1968 från Gdansk till Berlin övernattade jag på hotell Monopol i Gdansk. Då jag dagen efter på eftermiddagen körde vidare mot Berlin upptäckte jag efter ca 25 mils körning att jag hade glömt några viktiga personliga dokument på hotellet. Det hela resulterade i en mycket tröttsam snabb nattkörning tillbaka på den under den tiden mycket dåliga polska vägarna. Den fuktiga natten hade trollat fram armador av grodor som jag inte beklagligt nog kunde ta någon hänsyn till. Under återresan från Gdansk dök det plötsligt upp en stor vägbubbla i strålkastarljuset. Bilen lyfte från vägen med efterföljande hårt nedslag som resulterande i att att bultarna till motorfästet på höger sida brast. Motorn snedställdes och avgasröret brast men kylaren klarade sig.

Jag lyckades i svagt ficklampssken palla upp motorn något i sidled med hjälp av en rotstump från en enbuske och tog mig därefter på låg växel till ett litet samhälle där jag kunde övernatta.

På morgonen dagen efter kunde jag lämna in bilen på en verkstad där den reparerades snabbt för en billig penning. Allt var billigt i Polen på den tiden. Inga övriga skador hade turligt nog uppkommit. Hur kunde bultarna brista? Jag har aldrig förr eller senare hört talas om sådana missöden. Anledningen måste vara att de fabriksåtdragna bultarna först hade skakat loss.

Det fanns ingen GPS förr…

På en av våra långresor 1975 på väg från Tjeckoslovakien mot Polen upptäckte vi att vi inte hade en komplett bilkarta. Det var natt och becksvart ute och vi stannade till vid en polisstation i ett litet samhälle och frågade efter närmaste vägen till Polen. Den ensamme polismannen kunde totalt obegripligt inte ge oss besked. Han var dessutom förmodligen inte helt nykter. Vi körde vidare efter vad vi uppfattade var i rätt kompassriktning. Vägen blev efter hand smalare och vi hamnade så småningom i en liten by. Det var tydligen sen danskväll och musiken hördes över stora delar av byn. I utkanten av byn avslutades vägen vid en risfälla. Där under ett av dom återstående träden, en gammal ek, stod två ungdomar och pussades. Det var jättefina ungdomar som på platsen skissade upp en perfekt karta för vår återstående resa.

I Polen ösregnade det och när vi parkerade bilen på en gräsmatta sjönk den ned på underredet och vi fick dra loss den med en traktor.

Större delen av resan som var fylld av strapatser med anknytning till ett hårdare politiskt klimat blir för omfattande att berätta om här. Den blev ett misslyckande i kyla och regn med undantag av några härliga soliga dagar med lyxigt boende i Budapest.

I början av 70-talet gjorde jag repövning i Skåne. Vi sov i ett fullbelagt tält i skogen. Jämte mig låg en för mig helt okänd person från Kalmar och vi började prata om bilar. Jag nämnde att jag hade en P1800. Han kontrade med att då han gifte sig 1965 hade han lånat en P1800 av sin svärfar som bröllopsbil. Det visade sig otroligt nog att det var min bil som hade sitt ursprung i Kalmar. Bilen såldes till mig genom en bilfirma i Nybro och jag hade därför aldrig träffat ägaren.

Bilstölder

Bilstölder är och förblir ett svårlöst problem också idag. Volvon var under lång tid ett attraktivt minst sagt lättåtkomligt stöldobjekt. Min bil blev stulen under ett flertal tillfällen. En bra skruvmejsel var mer än tillräckligt för att få tillgång till en P1800. Vid den sista händelsen fick jag bilen tillbaka efter 3 månader. Jag minns att godset i startmotorn närmast infästningsbultarna till motorn hade brustit och startmotorn hängde i kablarna. Den notoriske biltjuven som visade sig vara en äldre man som borde veta bättre gjorde ett definitivt avslut på sin stöldturne´och sitt liv i en Amazon i en våldsam krock mot en bergvägg.

Vid ett annat stöldtillfälle berättade ögonvittnen för mig då jag just kommit hem från en sen danskväll i Malmö och saknade bilen att den lämnat min parkeringsplats och balanserat sig igenom närmaste korsning på två hjul.

En märklig motorstörning som gäckade mig under två års tid kan också vara intressant att berätta om. Motorn stannade oberäkneligt under ett flertal tillfällen och bärgningsbil var för det mesta den enda räddningen.

Jag kunde köra 30 mil utan problem men stannade ibland också efter några meter. Efter otaliga tankblåsningar och kontroll av bensinröret hittade jag slutligen felet. Korken från en skruvkork visade sig plötsligt i tanken. Den var inte från en karburatorspritsflaska som borde vara det logiska alternativet. – Det får förbli en olöst gåta.

Avslutningsvis kan man konstatera att intresset för veteranbilar ökat i stora delar av världen. Det avspeglar inte bara ekonomiska värden utan människors längtan och behov av att profilera sig. Det öppnar också vägen till gemenskap och nya vänner, ger historisk kunskap och väcker inte minst minnen till liv.

Det är något som jag trots min ålder själv starkt känner när jag vrider om startnyckeln och åter hör det välkända motormullret med ursprung från en tid fri från mobiler, datorer och GPS men som inte var bättre bara mycket annorlunda.

Yngve Aronsson

 

 

Möte med Mister Volvo på vår väg till sommarträffen i Norge

Vi bestämde redan förra sommaren att vi skulle åka på sommarträffen i Sarpsborg. Mycket därför att vi aldrig tidigare hade varit i södra Norge.

Vi startade vår resa från Nordmaling på onsdag för att i god tid vara i Sarpsborg på fredag..Vi hade räknat ut att vi hade cirka 95 – 100 mil att köra innan vi skulle vara framme i Sarpsborg. Första natten låg vi över i Gävle. Fortsatte därefter vår resa ner till Karlstad där vi skulle övernatta på Scandic Klarälven. Resan ner gick bra. När vi checkat in på hotellet såg vi en nyinköpt Volvo V90 Cross Country ute på parkeringen som var registrerad för utförsel till utlandet.

På kvällen åkte vi in till centrum i Karlstad för att hitta någon restaurang där vi kunde inta middag. På väg in till centrum började vår bil att gå dåligt och vi beslöt oss för att återvända till hotellet. Tillbaka på parkeringen vid hotellet började jag att undersöka vad det var för fel på bilen. Misstänkte ganska snart att det var något fel på tändningen.

När jag stått och grejat en stund under motorhuven kom ett par fram till mig. Visade sig vara ett par från Kalifornien. Började på lite knagglig engelska att prata med dem. De berättade för mig att de sett min bil, en röd P1800 ES på parkeringen lite tidigare på kvällen. Vid samtalet berättade de att de hade en vit P1800 ES hemma i Kalifornien samt att de nu var i Sverige och hade köpt den där nya Volvo V90 Cross Countryn som vi sett tidigare.

Reportage i Teknikens Värld

Blev ett mycket trevligt samtal med det här paret och lite senare under kvällen visade mig mannen ett nummer av Teknikens Värld. I tidningen fanns ett reportage om honom och hans Volvobilar. Thomas Dougherty, även kallad Mister Volvo, har, förutom P1800, en Volvo Amazon combi som han renoverat. Han har under åren haft många volvobilar.

Vi berättade för Thomas och hans fru att vi var på väg till Sarpsborg på P1800 träff. Paret blev lite besvikna när de hörde detta eftersom de precis kom från Oslo till Karlstad. Tyckte att det hade varit mycket trevligt om de hade varit kvar i Norge och hade fått se alla P1800 bilar.

Morgonen efter bytte vi adresser och Thomas blev väldigt förtjust i den blå P1800 tygkasse som jag gav honom. Han skulle sätta upp den på väggen hemma hos sig. Vi skildes åt och vi fortsatte vår resa till Sarpsborg.

Lyckad sommarträff

Sommarträffen i Sarpsborg blev ett mycket lyckat besök. Välordnat och trevligt arrangemang. Stort beröm till arrangörerna.

Karin & Lennart Hellman invid sin bil vid ankomsten till Sarpsborg. Foto: Ulf Selstam

När vi åkte från Sarpsborg bestämde vi oss för att köra genom Norge hem. Vi tog vägen upp till Otta, körde Trollstigen upp till Geiranger för att sedan köra upp till Dalsnibba. På toppen av Dalsnibba, 1 500 meter över havet, fick vi en vidunderlig utsikt över Geirangerfjorden och de omgivande fjällen. Vi åkte sedan Trollstigen ner mot Romsdalen. En underbart vacker väg, väl värt ett besök.

Mellan orterna Eidsdal och Valldal måste man ta bilfärja för att passera Norddalsfjorden. Vid betalning av färjeavgift trodde vi att vi skulle kunna göra kortbetalning men våra svenska bankkort gällde inte. Blev lite panik just då men som tur var träffade vi ett svenskt motorcykelgäng som kunde hjälpa oss att växla till norska pengar.

Resan gick sedan vidare mot Röros och Funäsdalen vid den svenska gränsen. Efter en tur på 297 mil var vi hemma igen.

Artikel om Mr Volvo i ett kommande nummer…

Väl hemma tog jag kontakt med Mikael Stjerna, reporter vid Teknikens Värld, och fick hans godkännande att publicera artikeln om Mister Volvo i vår klubbtidning.  Troligen i nästa nummer….

Tack för en trevlig sommarträff. Vi kanske ses nästa år.

/Lennart Hellman med fru

 

Han fyllde en lada med P1800

Mitt under OS-sändningarna från Pyeongchang lyckas vi hitta en lucka som inte kolliderar med längdskidor eller skidskytte. Klubbens utsände träffade Leif Söderlund i Svärdsjö som på flera sätt har satt färg på orten.

Förutom ett rikligt ägande av Volvo P1800, som mest elva stycken samtidigt i varierat skick, men som ändå satte färg på området och till och med fyllde en lada vid föräldrahemmet i Lumsheden, så var Leif yrkesverksam i sin fars målerifirma och har därigenom färgat Svärdsjö med omnejd både inom och utomhus.

Ett par av ”vraken” i den tidigare så välfyllda ladan med P1800 och reservdelar till densamma. Nu är karosserna borta och mycket av ”lösöret” är sålt på marknader och till privata köpare som hört av sig. På bara två marknader till exempel sålde han grejer för 45000 kronor.

Svärdsjö, en liten tätort knappa 30 km nordost om Falun, är kanske mest känt för att det var här som Gustav Vasa hamnade i ett hölass. Eller att Björn Borg, i princip, pendlade hit från Södertälje på tidigt 70- tal i sin iver över att träffa flickvännen Helena Anliot, också hon tennisspelare på elitnivå. Här bor också den snart 79-årige
Leif Söderlund, född knappa två månader före 2:vkr utbrott, med hustru Siv som han träffade redan 1963. Han har ägt ett  antal olika bilar under årens lopp utöver P1800, och jag vill nämna några av dessa utöver ägandet av P1800, därför att det är modeller som jag anser på ett eller annat sätt satt avtryck i historien. När det gäller P1800 hade han, när ”köphysterin” var som störst elva stycken, låt vara att endast fem   av dem var kördugliga.

Från folk – till klassbil

Den här vita skönheten är den enda som Leif har kvar numera, en vit 61:a inköpt i Hässelby 1993 och med chassinummer 1436.

En bil till folket, det var så Hitler introducerade Volkswagen på marknaden. En bil som alla, folket, skulle ha råd med. Utan en tanke på Hitler så blev också en Volkswagen Leifs första bil, en VW 1300 av 59års modell, inköpt samma år som den kom ut och det direkt efter muck från Dalregementet i Falun. Han skulle ha kunnat bila ner genom Europa följande år, men valde för enkelhetens skull tåg. Han hade nämligen fått möjligheten att bevittna OS i Rom på plats, från första till sista dag. Det är inte så dumt att ha pappa som chef, Leif hade nämligen börjat ägna sig åt målaryrket som skulle följa honom sedan resten av yrkeslivet. Tänka sig att live få se till exempel ”den svarta gasellen”, Wilma Rudolph, sprinta hem guldet på såväl 100 som 200 meter. Eller att beskåda Muhammed Ali, då som Cassius Clay, boxas i lätt tungvikt. Mannen som skrek ut ”I´m the greatest”och myntade uttrycket ”dansa som en fjäril och stick som ett bi”.Guldmedalj förstås. Kanske gick han också boxningshistoriens mest berömda match, Rumble in the jungle i oktober 1974 i Kinshasa, Zaire där Ali återtog titeln i tungvikt mot George Foreman, en titel han förlorat tre år tidigare till Joe Frazier. Måste nämna en OS-gigant till, den amerikanske diskuskastaren Al Oerter som tog sitt andra OS-guld i Rom. Det skulle följas av ytterligare två OS-guld, alltså fyra guld i fyra olympiska spel på rad. Så skall en slipsten dras.

/PG Eklöf

(Detta är ett utdrag ur hela artikeln som kom i nr 2-2018)

 

Gösta snubblade över sin P1800

Även om motorintresset inte direkt kom med modersmjölken hos Gösta Pettersson i Storvik utanför Sandviken, så låg han i startgroparna och skaffade sig en mc redan när han var sexton år 1950. Körkortet 1952, och därefter har ett antal bruksbilar passerat Gösta under åren. Utöver det ett par veteranbilar, dels en gammal T-Ford från 1925, dessutom en P1800 som han bildligen snubblade över i mitten på 80-talet. Här är lite av Göstas motor-historia.

I startgroparna

Landskapet ligger inbäddat i en vacker vykortsliknande vinterskrud med snötäcket som en mjuk bomullsduk över terrängen när klubbens utsände anländer till Gösta och hustru Karin på Gruvgatan i Storvik, en gammal järnvägsknut mellan Falun och Gävle med dryga 2000 innevånare. Jag bjuds på kaffe med dopp samtidigt som Gösta berättar om sitt bilägande som långt ifrån bara handlar om det ägandet av en P18000 som han, mer eller mindre snubblade över så sent, med Göstas mått mätt, som 1985.

Gösta med hustru Karin i full mc-mundering, vid sin Triumph 67:a i samband med Valborundan 2014. Foto: Gösta Pettersson

– Motorintresset har väl alltid funnits där, så redan när jag fyllde sexton år 1950 tog jag körkort direkt för lätt motorcykel och köpte mig en mc av modell NV (Nymans Verkstäder i Uppsala) så fort jag kunde säger en pigg 84-åring skönt tillbakalutad i tv-rummets soffa.
Ovanligt pigg måste man nog säga med tanke på vad Gösta gått igenom. I flera omgångar, av olika anledningar, fram och tillbaka till sjukhus, bland annat några vändor kopplat till punkterad lunga som inte ville ge med sig. Vi får hoppas att den sista punkteringen var i juletid 2016, och som innebar ungefär en månads vistelse på sjukhus.

Det finns så mycket motor, och motorhistoria, i Gösta att jag tycker att det är värt mer än att bara berätta om vår kära P1800.

Precis som med motorcykelkortet så hade Gösta högsta beredskap inför 18-årsdagen 1952 och skaffade sitt körkort samma dag som han fyllde år. Den första bilen blev en Citroen B11, mer bekant som ”gangstercittran”, av årsmodell 1947. Med den blev det redan samma år som körkortet togs, en sommarresa med kompisgänget till Norge. Inte för att titta på olympiaden i Oslo, den hade ju redan gått under vintern. Nej, nu var det ungdomens frihet som skulle firas. Att äga en bil var kanske än mer då än vad det är idag en biljett till friheten.

– Det var också Göstas bil som gjorde att jag fick upp ögonen för Gösta fyller hustru Karin i.

– Först var jag mest intresserad av bilen, den var häftigare och sportigare än vad de andra hade i trakten, men sedan övergick intresset även till ägaren av bilen. Och på den vägen är det, vi gifte oss 1958 avslutar Karin med ett pillemariskt leende på läpparna.

Snubbe som snubblar

Gösta, en pigg 84-åring, studerar senaste numret av vår klubbtidning. Foto: PG Eklöf

Till yrket har Gösta hela livet ägnat sig åt svets och smide, först med egen firma i Storvik för att, några år innan pension, bli anställd istället, dock fortfarande med svets och smide som profession. Och tur var väl det när han en lördag 1985, på väg till ett jobb i Sandviken, ser en annons i Arbetarbladet med en P1800 till salu – i Storvik. Han tar vägen via annonsören, köper bilen, en 61:a, i befintligt skick för 12000 kronor utan att ens ha provkört den innan.

Under arbetsdagen ringer han hustru Karin och förklarar vad han gjort, och som tur är har han en förstående hustru som bara svarar ”Jaha”. Förutom sitt kunnande inom svets och smide kan vi lägga till ett allmänt kunnande om och att skruva och meka. Och tur är väl det, det skall vara mint condition på grejerna innan Gösta kan känna sig nöjd. Bilen köptes från en som höll på med svetsarbeten på en båt och därför kört gastuber i bagaget vilket inte bilen riktigt gillat. En del att göra där förutom att vindrutan var spräckt och måste bytas, fläkten ur funktion, tanken läckte och måste ersättas samt byte av höger bakskärm. Den sistnämnda hade han turen att hitta på Volvo i Sandviken för endast 1500 kronor.

Vi skall heller inte glömma att motorn lyftes ur, rengjordes och målades om. Efter ett pars år pysslande som även inkluderade omlackering så blev bilen klar till sommaren 1987. Omlackeringen gjorde dock ej av Gösta själv, någonstans går gränsen även för denna händige man.

– Bara någon vecka efter att jag köpt bilen var jag och frugan nere på dans i Hedesunda, vi brukade åka på dans förr i tiden berättar Gösta.

– Under kvällen där blev jag tillfrågad om bilen var till salu, till ett bättre pris än vad jag köpt den för. Men självklart så svarade jag nej, jag hade ju nyss köpt den för att jag ville ha en P1800. Men visst kliade det lite med tanke på det pris jag erbjöds. Jag är glad idag att jag behöll den avslutar han.

Flera järn i elden

En riktig oldtimer, T-Ford modell 1925, iordningsställd till mint condition av Gösta. Modellen heter Touring och det innebär att den har nedfällbart tak. Foto: Gösta Pettersson

Gösta känner sig nästan besvärad när han säger att det nog inte blivit mer än i storleksordningen 1500 mil med P1800:an under alla år. De tidigaste åren med P1800 blev det inte heller så mycket kontakt med andra, för det mesta var det bara Gösta och Karin som gav sig ut på kortare turer själva. Det var först kring år 2000 som han fick kontakt med ”Gävlegänget” och började delta i de träffarna som gänget ordnade.

Men det har sin förklaring, har man flera objekt som skall varmhållas måste tiden delas med de andra fordonen. Och det har Gösta gjort. Förutom nämnda P1800 så äger Gösta en T-Ford Touring av årsmodell 1925, en Triumph motorcykel av 1967 års modell på 650cc samt en mc från Honda på 750cc från 1983.

– Pappa hade också en T-Ford av årsmodell 1925, fast det är inget jag har minne av att ha sett eller åkt i, utan fått berättat senare. Men jag har pappren kvar på den bilen berättar Gösta.

– Kanske är det därför jag köpte en sådan vid mitten av 70-talet, omkring 75/76, av en kille i Gävle avslutar Gösta.

Det var dock inte bara Göstas pappa som haft T-Ford, även svärfar som jobbade på åkeri som kusk och körde ut grejer med häst och vagn. Åkeriägaren moderniserade verksamheten och plötsligt stod svärfar där som chaufför på, ja just det, en lastbil av märket T-Ford.
Med det här ”objektet” hade Gösta en hel del jobb. Det mesta på bilen var galet. Karossen utrostad, ramarna var fel, skärmar likaså, en ny motor hämtades i Ockelbo (den som satt i var förstås fel). I ett par år fanns intresset att hålla på, sedan hamnade Forden i en lada.

Och så, 1985, snubblade Gösta över en P1800 och den var ”roligare” att hålla på med. Det skulle dröja ända in på sent 90-tal innan Forden var färdig, trots att svärfar ”tjatade” om det, han ville så gärna få åka en sväng med bilmodellen han kände igen från tiden som chaufför på åkeriet. Bland det sista som gjordes på Forden var att få tag på rätt tändningsnyckel. Vid ett besök hos svärföräldrarna gick svärfadern upp på övervåningen, kom tillbaka ner efter ett tag, överräckte en tändningsnyckel från sin lastbil på åkeriet som han sparat och gömt undan.

– Tror du den här kan passa Gösta?

– Det mal i mig än idag att svärfar aldrig fick åka med T-Forden innan han gick vidare. Det har jag väldigt svårt att komma över, att jag inte hann ge honom den glädjestunden innan säger Gösta samtidigt som jag kan se hur ögonen glänser.

Näst bäst i världen

Fulla bilen! Gösta med ett av barnen i framsätet och deras respektive i baksitsen vid en av de arrangerade T-Ford svängarna runt Järbo. Foto: Gösta Pettersson

T-Forden, ”bilen som satte världen på hjul” som den också kallas, är än idag den näst mest producerade bilmodellen i världshistorien med sina dryga 15 miljoner exemplar, endast slagen av Volkswagen Typ 1. Tillverkningsåren var 1908 – 1927. Fordonet hade väldigt hög frigång, förmodligen beroende på vägstandarden i USA. I Europa var det kanske bättre på den tiden, hur som helst så sänkte man ramen tre tum. Det kan man se på hjulaxeln vid hjulen. Den licenstillverkades också för europeiskt bruk i England, men även i Canada skedde tillverkning.
Det unika med Göstas T-Ford är att det är den första modellen med fyra dörrar. Tidigare hade det varit endast tre dörrar, två för baksätet och en fram, på höger sida. Man gick alltså in på passagerarsidan, förmodligen främst för att det var så trångt på förarsidan med bland annat handbromsens placering.

– Jag använder fortfarande det sättet, att gå in på passagerarsidan, trots att jag har fyra dörrar förklarar Gösta.

– Den roligaste resan vi gjort är med T-Forden när klubben firade sitt 100-årsjubileum av bilens tillkomst 2008 berättar Gösta.

-Vi samlades i Gysinge en fredagskväll, åt middag där och på lördagen, sommarens vackraste dag, åkte vi småvägar upp till Högbo Bruk där vi åt lunch. Efter lunchen tillbaka till Gysinge där vi avrundade träffen med eftermiddagsfika avslutar Gösta med ett nöjt leende.

Besöket lider mot sitt slut och det är dags att bryta upp och bila tillbaka innan mörkret lägger sig över vintriga vägar.

Konstaterar att i år 2018 kan Gösta och Karin fira sin 60-åriga bröllopsdag. Vem vet, kanske blir det en sväng med T-Forden, en tur på motorcykeln med Karin på bönpallen eller så snubblar man in i P1800:an för att celebrera denna högtidsdag.

Text: PG Eklöf

(Hela artikeln med ytterligare bilder presenterades i klubbtidningen nr 1-2018)

Hej alla P 1800 vänner!

I sommar 2017 har jag haft en mycket fin sommar med mina två P1800: en E samt en ES.

Jag och min fru Beata hade en underbar färd i juni med vår  CEM 843, P 1800 ES från Ronneby till Kristianopel, den gamla gränsstaden mellan Sverige och Danmark.

Det var vid ett tillfälle ett följe på 10 bilar efter och när vi stannade för  lunch så stannade 8 av tio följebilar för att ta foton och de ställde frågor om P 1800 bilar. Inte nog med detta, av de 8 som stannade i följet var 5 från Holland 1 vanlig bil och 2 från Tyskland  1 vanlig bil och en äldre herre i en Volvo 965 från Sverige!

Vi hade lunch i en god time och ett mycket trevligt samtal med alla entusiaster av Volvo P 1800 bilar.  Mannen med Volvo 965 var också en riktig Volvoentusiast. Allt från P 1800 till svensk midsommar.

Vad säger den har historien, jo att vi, i P1800 klubben, skall vara rädda om våra fina bilar och köra med dem när vi kan. Ni kommer säkert ihåg min historia för några år sedan när jag berättade om vinterreportaget i Brügge. Vi hoppas nu att komma med en av bilarna till klubbens jubileum som snart kommer upp. Vi bor i Brügge, Belgien men har också hus i Blekinge. När jag är uppe i Göteborg nästa gång skall jag besöka Volvomuséet igen. Jag är ofta i Göteborg i tjänsten.

Nu önskar  jag,  Sven-Åke och min fru Beata, er alla en mycket fin P 1800 höst och vi syns och hörs!

Bästa hälsningar,

Sven-Åke Johansson, Medlem 242.

 

Volvo P1800 – helgonlik bil, himmelsk att köra

Volvo P1800 är en ikon i bilkretsar – helt enkelt en helgonlik bil, som är himmelsk att köra.

Vissa bilar förknippas med vissa personer. Tänk på Honda NSX och i dina hjärnvindlingar dyker Ayrton Senna upp. Om du i stället kommer in på Aston-Martin DB5, ser du automatiskt James Bond för ditt inre öga. Vad vore väl SAAB:s tvåputtrare utan Erik Carlsson på taket? Och när en musik- och motortok tänker på Brian Johnson leds sinnet automatiskt in på AC/DC-sångarens Bentley 4½ Litre. För att inte nämna revyförfattaren Kar de Mumma och hans Rolls-Royce Silver Dawn, i många år var ett radarpar. Så har vi förstås Volvo P1800, en bil som intimt hör samman med Pelle Petterson och Roger Moore – eller ska vi i det senare fallet hellre säga Helgonet… eller Simon Templar?

Från 1 hästkraft till 100

I ungdomsåren spelade Sir Roger riddaren Ivanhoe. Något senare i karriären bytte han sin 1 hästars vita fyrhovade springare mot en likaledes vit men nu fyrhjuls 100 hästars Volvo P1800. Kombinationen skapade tv-historia, för att säga det milt.

Historien om att produktionsbolaget ursprungligen ville att Mr Moore skulle köra en Jaguar E-type, men att den engelska biltillverkaren inte kunde få fram en i tid och att det därför blev en svensk bil, har vi hört förr. Ävenledes har vi hört berättelsen om hur Volvochefen fick ett vredesutbrott när det visade sig att en svensk låg bakom vinnarförslaget till företagets nya sportbil. Han, Gunnar Engelau, ville att ett snofsigt designhus skulle stå bakom för att sprida glans över bilmodellen.

– Min far, Helmer Petterson, bad mig skissa upp några förslag. Då var jag hos bildesignern Frua i Italien och lämnade in mitt förslag i hemlighet, berättar Pelle Petterson, i en intervju jag gjorde hemma hos honom för många år sedan.

Chefen lugnade sig, senare hade han förövrigt en egen P1800, och produktionen kom igång. Engelau fick all anledning att känna sig stolt och nöjd, eftersom bilen blev en tidlös ikon. Ganska nöjd, men inte helt, blev ävenså Pelle.

– Från början ville jag ha bredare däck men ingenjörerna sa att axlarna inte klarar det. Därför tycker jag bilen fick en lite feminin utstrålning.

Total lycka

Volvos museum i Arendal har flera P1800 bilar – en del utställda, andra i lager. En av lagerbilarna fick jag låna en vacker och solig sommarmorgon. Lyckan var total eftersom det här är en av mina absoluta favoriter på fyra hjul, så förväntningarna var på topp.

– Den här tar vi, den är fin att köra, säger Anders Andersson och pekar på en gråblå bil.

Anders manar mig att skruva ner förväntningarna, eftersom bilutvecklingen gått framåt en hel del under de decennier förrunna sedan denna bil rullade ut ur fabriksportarna.

– Du kommer att märka hur mycket som hänt, säger Anders, som jobbar på Volvomuseet med underhåll och utställningsverksamhet.

Första intrycket är överraskande positivt. Bilen är låg men erbjuder inget större problem att ta sig in i. Väl på plats känns körställningen förvånansvärt bekväm och att instrumenteringen är såväl snygg som prydligt upplagd försämrar inte upplevelsen. Men sedan kommer det! Ut med choken, ner med kopplingen, vrid om nyckeln… Motorn drar igång bra men tomgången känns osäker. Vi kör ut ur garageporten. Styrningen saknar servo så ratten kräver lite extra kraft. Den korta växelspaken ligger fint i handen och växlarna glider smidigt in, den ena efter den andra, medan motorn drar snällt.

Efter en stund måste chokeknappen in. Fortfarande är motorn lite kall och tomgången förblir ostabil när vi bromsar ner till stopp vid första vägskälet. Bromsar ja! Hejdarna är mjuka. Stoppkraften känns lite klen vid normal högerfotskraft. Förmodligen finns två lägen på detta, med trumbromsar utrustade, fordon. Antingen trampas bromspedalen ner lugnt och sansat och då är inbromsningen lugn och sansad, eller så står man på pedalen och då blir inbromsningen… tja, lugn och sansad, typ. Den som vill panikbromsa får väl, likt Fred Flinta, sätta hälarna i marken!

En långkörare för ett helgon

Jag hinner inte köra många meter innan jag blir totalförälskad i bilen, förtjust var jag som bekant redan innan. Snart har den allmänna förståelsen för amerikanen Irv Gordon vuxit till full förståelse. Irv, mannen som har världsrekord att köra långt med en och samma bil. Hans Volvo P1800 från 1966 har gått över 100 varv runt jordklotet, eller sträckan månen tur och retur mer än fem gånger. Denne numera pensionerade NO-lärare hade kört 450 616 mil på sin 70-årsdag och förra sommaren passerade han 515 000 mil!

Irv Gordon köpte sin Volvo P1800 1966. Under de 50 åren har han i snitt rattat den 10 000 mil per år. Så här lär han ha sagt i något sammanhang: ”Jag köpte Volvon en fredag, och jag blev direkt förälskad. Jag kunde inte sluta köra den. Det har aldrig handlat om att försöka köra en, två eller tre miljoner miles. Det har alltid handlat om resorna. Jag gillar att köra, och att uppleva livet genom min Volvo.”

Redan 1989 hamnade därför Irv och hans P1800 i Guinness Rekordbok. Då stod mätaren på 270 000 mil.

Eftersom Roger Moore nyligen gick bort sitter han måhända i sin himmel och blickar ner på oss där vi rullar fram. Troligtvis fick han inte med sig sin bil dit han gick, inte ens helgon lär få ta med sig något materiellt till de högre sfärerna. Men han är nog ändå nöjd, speciellt var gång en Volvo P1800 rullar ute på gatorna. Säkert håller Mr Moore ett speciellt vakande öga på Irv Gordon och hans fordon med registreringsnumret MILNMILR (miljonmilesbilen). Själv hade Sir Roger ST1, åtminstone på tv!

Conny Åquist

Faktaruta

Tillverkningsår: 1961-73
Längd: 4,4 m
Bredd: 1,68 m
Höjd: 1,28 m
Motor: B18 (1961-69) därefter B20
Effekt: 90-135 hk
Växellåda: 4-vxl manuell, 4-vxl manuell med överväxel, 3-stegs automat