För 54 år sedan hade en liten grupp av amerikaner lagt en deposition på var sin nya Volvo P1800 och väntade tålmodigt på att deras engelsk-svenska bilar skulle komma fram. De var lyckligt ovetande om de dramatiska händelser som kom att inträffa på andra sidan Atlanten.
Den 29 mars 1962 på Themsen strax utanför London, hade fraktfartyget MS Kassel just tagit ombord ytterligare last i form av Scotch Whisky och 29 st Volvo P1800 bilar tillsammans med en last av rör från Tyskland. Fartyget avseglade mot Houston, Texas, och allt gick mycket väl … tills hon kolliderade med MS Potaro.
Vid den våldsamma kollisionen revs MS Kassel upp i fören så att vatten kunde strömma in ettans lastrum. Det var här 18 av Volvobilarna fanns och det inströmmande vattnet gjorde att bilarna flög runt och kraschade in i varandra okontrollerat. MS Kessel lyckades hålla sig flytande och togs snabbt in i torrdocka i Tilburys hamn för att skadorna på fartyget och lasten skulle kunna bedömas.
Från Jensenfabriken i West Bromwich, där P1800 produktionen var baserad, skickades produktionschefen och projektledaren Sven-Olof Andersson för att se hur illa det var ställt. Efter det att bilarna hissats upp blev skadorna lätta att se. Bortsett från att ha varit inlagd i en buljong av whisky och saltvatten och de uppenbara effekterna av att ha kastas runt i lastrummet hade bilarna skadats ytterligare genom ovarsam hantering av räddningspersonalen som bl.a. hissat upp bilar med krokar som hakats fast direkt under skärmkanterna i vissa fall. Dessutom hade instrumentpanelerna i aluminium inte mått bra av att bada i Thames vatten.
Otroligt nog befanns elva bilar av 29 vara oskadade och skeppades nu vidare till Houston för överlämnandet till sina entusiastiska nya ägare som inte visste någonting om tillbudet deras bilar hade upplevt. De skadade bilarna skickades till Göteborg och förvarades dolda i en lugn del av Volvos fabrik där de inte kunde ses. På slutbesiktning befanns fyra av bilarna vara skadades bortom all räddning och avyttrades på lämpligt sätt. De återstående bilarna såldes vid en intern auktion där många från Volvos ledning deltog i budgivningen.
De mer lättskadade bilarna såldes först och det tog flera veckor innan alla var sålda för ungefär en fjärdedel av det normala försäljningspriset. De sista bilarna som såldes var de mest allvarligt skadade av alla och hade stora skador på paneler och hade ofta demolerade tak.
Volvo ställde ett villkor för köparna av dessa bilar – de var tvungna att ”lova” att inte att sälja bilarna vidare till allmänheten förrän tidigast tre år senare, delvis på grund av rädsla för snabb korrosion genom bilarnas salta bad. Denna rost skulle inte ha gett Volvo något bra rykte men det visade sig att detta var en regel som bröts av några nästan omedelbart.
Så, hur blev ödet för de s.k. Whisky bilarna? Tja, bortsett från de fyra som skrotats av Volvo verkar det inte finnas några uppgifter om vart de tog vägen. Alla bilarna fanns mellan produktionsnummer 3226 och 3285 så om din egen P1800 faller inom detta intervall och har en mystisk doft av whiskey kan det mycket väl vara en av dessa bilar vi nämnt i denna artikel.
Chris Haining, September 24, 2015
(Alla bilder och alla fakta är hämtade från den utmärkta boken ”Volvo P1800- från idé till prototyp och produktion” av Mats Eriksson & Kenneth Collander. Trafik-Nostalgiska Forlaget ISBN 978-91-86275-71-6. Köp den.)
Artikeln publicerad med tillstånd av Chris Haining