P1800 träffen i Västerbotten

I Vännäsby finns en entusiast som varit med i klubben sedan starten, Conny Sjölund. Om Conny och hans P1800 historia kan ni läsa i nummer 2-2014 av P1800 magasinet. Conny och hans fru Ingegerd hade bjudit in till träff, och samlingen skedde vid Connys stora garage. 13 bilar med chaufförer och passagerare samlades på gårdsplanen , där vi gick runt och tittade på alla härliga ekipage. Efter en stund var det dags för kaffe m.m som inmundigades vid uppdukade långbord inne i en del av garaget, med portarna öppna och en sol som försökte värma oss. Medan vi fikade så hälsade Conny alla välkomna och sedan presenterades alla bilar och ägare.

Conny var, stunden till ära, iklädd en keps som medlemmar fick när P1800 klubben var nystartad. Jag kan väl tycka att kepsarna som Bo Torvestig hade med sig till försäljning är aningen vackrare, men kul att se hur det såg ut i slutet av 70-talet.

Visste inte bilens chassienr

Vid fikat satt jag mitt emot en helt nybliven P1800 ägare vid namn Robert Marklund, Skellefteå. Robert har köpt en -65:a som är renoverad för 40 år sedan. När Robert skulle fylla i medlemsansökan kom han till punkten chassienummer men visste inte vilket det var. Eftersom jag också har en 65:a sa jag att det är väl i närheten av mitt ch.nr 14388. Vi gick ut och tittade, och Roberts 65:a hade 14338. En halv siffra och 50 ex skilde. Lite festligt, åtminstone i min lilla värld.

Medan vi fikade kunde vi genom en dörr ana vad som väntade inne i huvudgaraget. Genom dörröppningen såg vi en nästan färdigrenoverad Amazon och på lyften ovanför en helt rensad och nästan färdigsvetsad röd PV sport. Conny bjöd in till botaniserande i det stora garaget, som han lyckats fylla till bredden med diverse fordon och delar. För oss entusíaster är det som ett godishus. Var Conny får energin ifrån vet jag inte, men det sitter inte fast. Objekten inte bara rivs, dom blir färdiga och dessutom mycket vackra. Bra jobbat!

P1800-kortege

Efter denna trevliga start på dagen så var det dags för avfärd mot Vindeln och lunch vid Renforsen. Vägen dit färdades vi genom vacker landsbygd i lagom tempo. De lyckliga bybor som var ute fick, för första gången, skåda en P1800 kortege i Västerbotten, jag tror dom blev glada.

Väl framme satt vi i ett inglasat uterum och åt, samtalade och tittade på den forsande Vindelälven nedanför, mycket vackert. Min och Kjell-Åkes bordskamrat var en trevlig man vid namn Martin Markstedt, Kåge. Martin äger sedan 40 år en fin,vit P1800-64. Den är något trimmad, har 5,5 tums fälgar och en fin 30 år gammal lack som Martin lade utomhus. Det kunde man inte tro, men enligt Martin är det en och annan fluga i lacken…. kanske receptet för att en lack ska vara så fin efter 30 år.

Efter lunch blev det avfärd på nya fina vägar mot Vännäs motormuseum. På dessa vägar fick min co driver Kjell-Åke nu chans att ta P1800 licens. Det klarade han med bravur, troligen för att han var Amazonägare i ungdomen. Jag kunde tydligt känna att han smittades av P1800-ans GT utstrålning när han varvade ut på växlarna. Dessutom snabba växlingar, som den korta spaken inbjuder till, troligen mycket snabbare än på Amazontiden med ”långspaken”…

Framme vid Vännäs motormuseum mottogs vi bl.a av Göran Jonsson som berättade historien om hur motormuseet, som är inrymt i en gammal flyghangar, kom till för ca 25 år sedan. Det krävs entusiaster med ett stort engagemang för att genomföra något sådant. Tur att entusiaster finns. Efter det fick vi gå fritt och titta och det finns verkligen något för alla i detta museum. Förutom bilar finns lanthandel, motorcyklar, mopeder, cyklar, flygplan, båtmotorer, stora motorer, massor med kuriosa m.m. Ett levande museum, ej stelt och sterilt, väl värt ett eller flera besök om ni har vägarna förbi.

Uppskattade hamburgare

Efter rundvandringen i museet fanns det färdiggrillade hamburgare utanför, mycket uppskattad. Vi stod där och njöt i solen samtidigt som vi värmde oss vid grillen…. Mätta och belåtna efter en härlig dag var det dags att runda av och styra kosan hemåt. Vissa hade någon kilometer, Kurt Sjöström hade ca 30 mil till Storuman. Han har en röd 65:a som han egenhändigt renoverade för 25 år sedan och den används flitigt. Kul! ”-Storuman, he ä ju långt” ”-Nä, hä jer int se farlit” Nej, farligt är det inte men jämfört med mina 3 mil är det ganska långt. Kurt och hans sällskaps hemfärd avlöpte utan problem, gäller bara att se upp för alla fartkameror när man kör sportbil.

Stort tack till Conny och Ingegerd för en mycket trevlig och välordnad träff.

/Jonas Bergström, Umeå