Dags för klubbtidning nummer tre! När detta skrivs, den 29 augusti, har sommarträffen med årsstämma precis avslutas (Söderköping – Norrköping – Linköping) efter en helg med trevlig gemenskap och ett utmärkt program från träffansvariga PG Eklöf, Lars Gullqvist och Leif Gunnarsson samt deras medhjälpare & sponsorer, ett stort tack!
Vi fick även besök av klubbens grundare 1979 och förste ordförande: Bosse Lindén. PG hade ytterligare en överraskning som nästan ingen visste om: P1800 Cyan kom på besök!
Så skönt att vi äntligen kunde arrangera en större bilträff med besök även från Norge och Belgien, det märktes verkligen att det fanns ett uppdämt behov av att få träffas och få se varandras bilar igen.
Ulf Selstam – ny Hedersmedlem
Under årsstämman som var välbesökt valdes vår redaktör och webbansvarige sedan många år: Ulf Selstam till hedersmedlem.
På Volvo museum i Göteborg pågår sedan i juli en P1800 utställning med anledning av 60-års jubiléet som pågår till nyår, väl värt ett besök! Ett annat jubileum har vi också att fira, i augusti 1971 presenterades 1800ES som nu alltså fyller 50 år.
Bokprojektet har nu lämnats iväg för sista layoutarbetet inför tryckning, så om allt går som planerat blir trilogin redo att ges ut under jubileumsåret.
Under juli kom fler och fler bilträffar igång över hela landet efter två års väntan, själv besökte jag Nyköpings hamnträffar, Djulöträffarna i Katrineholm och Ulva kvarn norr om Uppsala.
Nästa år hoppas vi att de riktigt stora träffarna med marknader som tex Eskilstuna Veteranmarknad äntligen kan komma igång igen nu när vaccinationsgraden har ökat.
Min egen 1800ES-73 hann tyvärr inte blir klar i tid till träffen, när jag rengjorde motorn inför återmontering upptäcktes att kamaxellagren mm måste bytas, men förhoppningsvis kan startförsök ske senare under året efter att varit nedplockad sedan början av 1990-talet.
Hej alla! Vår hemsida drabbades återigen av sabotage för några veckor sedan och orsakade en totalkrasch vilket skapat en hel del irritation och merarbete. Allt material fick återigen återställas från en säkerhetskopia som tyvärr hade några dagar på nacken.
Detta innebar bl.a. att det material som lagts in omedelbart före kraschen försvann och fick skrivas in på nytt. Osäkert ännu om allt kommit med, t.ex. insatta annonser från medlemmar och nya registreringar av användare. Jag beklagar verkligen detta – det är inte kul att se hur arbete bara förstörs av individer som egentligen inget har att tjäna på detta.
Hoten kommer framför allt från datorer i länderna Ukraina, Vietnam, Ryssland, Kina m.fl. Genom att registrera falska konton på hemsidan hoppas man på att komma åt filer på servern vilket man tydligen lyckats med i några fall.
Intrångsförsöken är många men har minskat betydligt nu
Genom att använda ett antal olika säkerhetslösningar har det hela nu verkat lugnat ner sig och senaste dagarna har inga mystiska saker hänt. Det vi har gjort är bl.a.:
Tagit bort möjligheten att registrera sig med fejkade mailadresser. Vi accepterar numera bara välkända maildomäner såsom gmail, hotmail m.fl. samt mailadresser som slutar på .se, .no och .dk. Detta innebar en direkt skillnad.
Så här kan loggen se ut. Observera att man försöker logga in med användarnamnet Admin som är det vanligaste på sidor byggda med WordPress.
Forumet har frikopplats från hemsidan på så vis att registrering därifrån inte längre är möjlig. För att kunna logga in i forumet krävs numera att du har ett godkänt konto som användare på hemsidan först. Du loggar sedan i i forumet med de inloggningsuppgifter som gäller för hemsidan. Lite krångligare men mycket säkrare.
Alla nya registreringar kontrolleras av mig som administratör och godkänns manuellt. Detta kan ta någon dag i värsta fall eftersom jag inte sitter vid datorn 24/7.
Det är min förhoppning att de åtgärder vi har nu har vidtagit skall göra det betydligt svårare att sabotera hemsidan numera. Helt säker kan man ju aldrig vara men vi håller tummarna!
P1800-klubbens hemsida är en av de mest innehållsrika motorklubbssidor som finns och den växer allt jämnt hela tiden. Jag hoppas att detta kan få fortsätta så.
Från ett inplanerat fullspäckat program till ett avskalat program i den nya tidens anda, hur går det??
Faktum är att det går alldeles utmärkt om bara viljan och uthålligheten finns. Under en tid så kändes det väldigt osäkert om hur många deltagare som skulle ansluta till träffen.
Hemligheten för att genomföra denna träff trots en osynlig fiende heter utemiljö, mer tid bakom ratten samt ett varmt leende istället för kramar.
Foto: Annelie Ahlman
Trots omständigheterna runt om i Sverige så anslöt 9 bilar och totalt 14 personer. I sedvanlig ordning så samlades vi i Fridhem som ligger strax söder om Visby. I Fridhem finns ett pittoreskt pensionat vars omgivning är inbäddad av lummiga träd. En idealisk plats att ställa upp våra blänkande klenoder och som så har skett i många år, en väldigt fin tradition.
Efter en trevlig presentation av oss själva och våra bilar så rullar vi iväg mot ett hemligt mål. Gotlänningen Ingmar Danielsson i sin ljusblå 67:a har som vanligt hedersuppdraget att köra sist och se till att alla bilar håller sina positioner. Vi passerar utkanten av Visby och kör sedan i sydostlig riktning där vi möter vacker natur och glada kossor ute på ängarna.
Allting flyter på så bra under de kommande milen när plötsligt den pärlvita 64:an får problem med kärvande bromsbackar. Ett problem som löste sig lite senare under dagen, skönt. Efter 4-5 mil dyker det hemliga målet upp nämligen Hallfreda hotell. Med klarblå himmel så sätter vi oss i den vackra trädgården där det finns flera småbord utplacerade. Med kaffe och goda bakverk samt intressanta diskussioner är stämningen på topp.
Foto: Martin Wallen
Vi förevigar denna stund med ett fotografi av alla deltagarna framför hotellets trappa.
Med uppvärmda motorer så fortsätter vi färden genom Roma som är känd för sin fina klosterruin, där det vid vissa tillfällen spelas teater eller anordnas musikframträdanden. Därefter svänger vi in på mysiga och gemytliga vägar som sträcker sig söderut för att sedan köra österut mot Östergarn.
Efter ytterligare ett antal mil så är nu folk förväntansfulla inför den stundande lunchen som blir i Östergarns gamla skolhus. Våra pärlor parkeras alldeles intill Östergarns kyrka. En välsmakande kycklinggryta står färdig på baksidan av det gamla skolhuset med en härlig gårdsmiljö som delvis omsluts av en mäktig kalkstensklippa. Här sitter vi en bra stund och kopplar av.
Med mätta magar är det en del nyfikna som besöker kyrkan alldeles intill. På kyrkogården finns det en intressant grav där det ligger 26 tyskar begravda i en massgrav. Dessa tyskar var en del av besättningen på ett tyskt minfartyg, Albatross. Detta fartyg deltog i ett slag med ryska kryssare utanför östra Gotland under första världskriget närmare bestämt 2 juli 1915. Med ryska projektiler in i skrovet på Albatross var förödelsen ett faktum.
Foto: Annelie Ahlman
Efter dessa upplevelser skingras vi för ett ögonblick för att förbereda oss för kvällens evenemang, middag på Magazin 1 i Hablingbo som är beläget på den södra delen av ön. Strax efter kl 19 har alla deltagare åter samlats inför en stundande 3-rätters middag. Maten känns fräsch och alla verkar trivas. Även här sitter vi ute i det fria med någon extra tröja på.
Innan kaffet så blir det ett kort uppehåll för att hinna med och lösa de kluriga frågorna. Längs en runda på gården var 7 stycken frågor utplacerade (handlade mest om P1800). Mats och Maj-Lis från Göteborg som hade kommit i sin körsbärsröda 68:a fick flest rätt och vann ett symboliskt pris.
En timme innan midnatt så tog den trevliga sammankomsten slut. Några skulle upp tidigt för att hinna med färjan till fastlandet. Den här träffen är unik på så sätt att vi är som en slags familj och vänta ett år till nästa gång känns som en evighet.
Vissa sidor på denna hemsida är förbehållna betalande medlemmar för innevarande år, just nu 2020. Detta är framför allt tidningsarkivet, artiklar av teknisk natur mfl.
Vi har just nu ca 1000 registrerade medlemmar som användare på hemsidan men alla har inte betalt medlemsavgiften för 2020. Att ändra status för samtliga måste tyvärr ske manuellt, en efter en, vilket tar en hel del tid. Därför kan det hända att just din status inte hunnit ändras trots att du vet att du har betalt medlemsavgiften för 2020. Arbetet med detta kommer att pågå kontinuerligt under året.
Du, vars status inte hunnit ändras ännu och vill komma in på låsta sidor, skicka mig ett mail med medlemsnummer så ändrar jag dina uppgifter med högsta prioritet.
Denna sida kan endast läsas av betalande klubbmedlemmar och, i vissa fall, endast av Klubbstyrelsen
Om du tillhör någon av dessa kategorier måste du först logga in med dina medlemsuppgifter här under eller i panelen.
[box type=”warning” ]
OBS!
Kontrollera dessa punkter INNAN du kontaktar oss!
Har du betalat din medlemsavgift för innevarande år?
Har du registrerat dig som användare på denna hemsida? Om inte så gör detta HÄR
Har du loggat in med dina användaruppgifter?
Är du klubbmedlem, kan svara ”Ja” på frågorna ovanför men intefår tillgång till innehållet TROTS att du har loggat in – skicka oss din mailadress samt medlemsnummer via formuläret här under. Se till att du är inloggad INNANdu använder detta formulär!
Under parollen de Luxe satsade vi lite mer på innehållet och den så viktiga maten än tidigare år. Det är ju trots allt Skåne.
Dagen startade med samling redan 08.30 vid Ängelholms Flygmuseum på det område som tidigare var flygflottiljen F10. 32 besökare i 16 bilar från årsmodell 1964 till 1973 parkerade utanför museet. De som kört längst kom från Eksjö men vi andra hade lättare resor från Teckomatorp, Skurup, Vittsjö, Karlshamn, Skäret, Furulund, Förslöv, Åstorp, Bjärred, Helsingborg, Munka Ljungby, Laholm, Billesholm, Bjuv och Traryd. Det var också kul att välkomna Ove och Annika, Hasse och Ingrid och Peter och Pernilla som nya deltagare i Skåneträffen i år.
Gamla flygare guidade
Till att börja med bjöds vi på frukost och innan museet öppnade för vanliga besökare började den guidade visningen. Vi blev guidade av gamla flygare som efter den militära karriären på F10 gått vidare till arbete som trafikpiloter, och nu som pensionärer återvänt för att hålla museets alla flygplan och andra saker igång och berätta om den tidigare militära flygverksamheten.Vi fick höra många historier som knöt ihop flygplanen med världshistoriska händelser och hur Sveriges försvarsmakt påverkats av dessa. Vi fick också se flygning i den avancerade simulatorn och bjöds på något som inte många upplevt – flygning under Öresundsbron!
Efter museet körde vi vidare i nordvästra Skåne för att på vackra vägar längs Bjärehalvöns västkust passera Torekov och ta oss över till norrsidan och Norrvikens Trädgårdar. Där bjöds vi efter lite fri tid för att uppleva trädgården på en fin lunch i Orangeriet. När vi efter lunchen kom till bilarna så hade Rolf och Ingegerd i arrangörsgruppen ordnat en tipspromenad med frågor för allmänbildade, möjligen med någon dragning åt specialintresse för Volvo och motorfordon.
Väl redo att ta oss vidare så körde vi den branta stigningen uppför Italienska vägen, upp på toppen av Bjäre och vidare till Afrikahuset utanför Hjärnarp där Sven Zetterlund och Linda Rasmussen berättade om hur de hamnade i Afrika och tanken bakom skapandet av Afrikahuset. En fascinerande historia som avslutades med att vi fikade med kaffe och Zanzibarkaka. Innan vi lämnade Afrikahuset så samlades vi utanför för genomgång av tipspromenadens svar och prisutdelning.
Dagen summerades som väldigt lyckad och alla styrde hemåt efter en trevlig dag på Bjärehalvön. Skåneträffen de Luxe kommer helt klart tillbaka 2020.
Som vanligt blir det en tidig morgon när tält ska ställas i ordning inför dagens stora träff.
Peter Akej är nöjd efter en fin dag.
Med hjälp av Peter Akej så är emellertid allt på plats klockan sju när bilar och publik släpps in på utställningsområdet.
Solen sken från en klar himmel och allt talade för en fin dag med många besökare. På den stora marknaden med ca 425 säljare, som startade dagen före, fylldes gångarna mellan borden snabbt av fyndsökande personer.
Som vanligt skötte Eskilstunas Motorhistoriska Klubb arrangemanget för fordonsklubbarna under ledning av Sven-Åke Carlsson och i år var det 19 st uppställningsplatser reserverade för klubbarnas fordon.
Det dröjde inte länge förrän de första P1800-bilarna började rulla in på vår plats och under förmiddagen fylldes det på och totalt under dagen var vi 28 st bilar.
Träffen är mycket uppskattad och alla medlemmar som kommer diskuterar med varandra, vandrar runt bland bilarna och många gör också ett besök på marknaden.
Under dagen bjuder Eskilstuna Flygklubb på avancerad flyguppvisning, segelflyg och de visar även upp gamla flygplan i luften.
Utöver fordonsklubbarnas bilar finns också en finbilsparkering med närmare 2000 veteranbilar att beskåda och över 12000 besökare.
En lyckad dag för oss i klubben och för alla andra besökare!
Vi samlades i Hedemora på Stora Torget och vi var totalt 19 bilar som skulle anta utmaningarna denna dag som började med vackert väder och god fika på Café Wahlman.
Sedan åkte vi en vacker väg mot Stora Skedvi längs Dalälven där vi stannade vid Visthusboden, såg hur Skedvi Bröd tillverkas och handlade i saluhallen samt fick en mycket god lunch.
Uppsamling inför avfärd vid kyrkan i Stora Skedvi. Vidare åkte vi mot ännu en vacker ort Torsång där Dalälven möter Ösjön, sedan vidare mot MurboAnnas Mejeri för att avsluta dagen med lite kaffe och mjuk kaka, där fanns möjligheten att handla ostar som produceras på våningen under samt där har man samlat favoritprodukter från andra gårdar i Dalarna.
Vi fick stopp vid en järnvägsövergång, där fick jag en vacker vy i backspegeln.
Träffen avslutades c:a 15:30 Körsträckan var ca. 7 mil och vägarna uppmuntrade till ganska låga hastigheter
Hjärtligt tack till alla som var med och bidrog till denna fantastiska dag.
Ett gäng P1800 bilar väntade otåligt utanför Fridhems pensionat den 15 juni för att ge sig iväg ut på de gotländska vägarna.
Dagen till ära glänste bilarna lite extra i solen. Det finns få saker som är härligare att höra än ljudet av P1800 bilar som startar. Martin tog täten till första stoppet i Dalhem där lite kluriga frågor var uppsatta längs de gamla järnvägsspåren och skulle besvaras.
Efter god förmiddagsfika fortsatte vi till Rommunds fårgård, egentligen lammgård som gotlänningarna säger. Gården låg vackert i Gammelgarn och det var 3:e generationen som drev gården. Fåren var från rasen Gotlandslamm och med sitt betande bidrar de till det öppna och vackra landskapet på Gotland. Vi fick först en inspirerande berättelse om gårdens skötsel och sedan beskåda konsten i fårklippning. Där gäller det att ha stark rygg. Vallning av får var nästa punkt och hunden visste genast hur han skulle agera för att hålla ihop fårflocken. Det var imponerande att se. Det fanns även en gårdsbutik med de mest underbara och mjuka skinn till försäljning.
Färden gick därefter vidare längs östra sidan av Gotland till Klints golfkrog utanför Slite för lunch. Vi åkte sedan bara en kort sträcka till Lärbo krigssjukhus där guiden fängslande flyttade oss tillbaka till tiden för andra Världskriget. Sjukhuset byggdes i början av kriget och var ett av Sveriges modernaste och största krigssjukhus. Sverige drogs emellertid inte in i kriget men här vårdades ändå svenska soldater, tyska soldater som flytt undan den ryska krigsmakten och överlevande från koncentrationslägren i Europa. Från mitten av 50-talet till 1995 drevs anläggningen som fångvårdsanstalt. Sedan 2004 sköts museet av Lärbo hembygdsförening.
Lite trötta efter dagens tur och gassande sol åkte vi till Valleviken som låg vackert vid havet där en stunds vila väntade innan middagen kl 19 på Sjökrogen. Där serverades lamm och saffranspannkaka och det var bara så gott!!!!!!!!!!!!!!
Dagen avslutades med lite häng vid bilarna innan myggen började anfalla oss och vi fick krypa till kojs.
Ett stort tack till Gotlandsgänget med Ingmar i spetsen som för 25 år sedan startade denna träff i juni. Ön har något magiskt som lockar flera av oss att återkomma år efter år. Tack även till Martin som har fortsatt att arrangera Gotlandsträffen och tack till er alla som deltog och gjorde träffen trevlig och familjär. Ni betyder alla mycket.
Lördag den 1 juni bjöd medlem nr 75 Conny Sjölund med fru Ingegerd för 2:a gången in till en träff som, enligt numera inte gammal men god tradition, startar i deras fina garage i Vännäsby.
Vi var 15 bilar och ungefär dubbelt så många personer som samlades på gårdsplanen utanför. Efter en hel del studerande av varandras bilar så lockade det som stod innanför de öppna garageportarna. Där fanns inte bara intressanta bilar utan även kaffe och smörgås, vilket vi tackar för.
Det första som mötte oss i garageöppningen var en väldigt fin Amazon kombi (Bild 2) som ägs av Tommy Jonsson, Robertsfors. Tommy har fått hjälp av Conny Sjölund med färdigställandet av Amazonen som är av årsmodel l -68, uppgraderad med en del godis som gör att den får det lilla extra.
Tommy Jonsson framför sin fina Amazon
Även om träffen fokuserade på P1800 så är det väldigt kul att se andra intressanta modeller, så vi tackar Tommy för att du kom förbi och visade Amazonen. Kul att du kände dig som hemma trots att du stack ut lite med en annan modell.
Bakom Amazonen stod den PV Sport -61(Bild 3) som 2017 var en utrostad kaross efter 35 år under en ek i Kalmar. Nu var det inte tjuren Ferdinand som satt under den eken, utan troligen Fågeln Fenix i form av en PV eftersom den 2 år senare har återuppstått ur askan. Den är i stort sett klar, och Conny har verkligen gjort en kulturgärning som räddat denna bil. En rolig detalj som Conny har forskat fram är att detta exemplar visar sig vara den 1:a röda PV sport med B18 motor som lämnade Göteborg, vilket gör den extra intressant.
Efter den fina starten på dagen där vi både ätit och tittat oss mätta, så närmade det sig lunchtid och då blir man som bekant hungrig igen. Vi varvade upp våra långfärdsvagnar för en kortare tur till Brännlands Wärdshus. (Bilden överst)
Per Johan Vännström och Conny Sjölund framför Per Johans -64:a
Där bjöds vi på ett trevligt mottagande, bra service och en väldigt god lunch. Trevlig samvaro där det framkommer att många av våra motorintresserade vänner har ett stort kunnande och intresse. Ett exempel på det är Robert Marklund från Båtvik, Skellefteå som bl.a renoverar en RPB (Racing Plast Burträsk) Formel Vee. Robert och Per Johan Vännström från Bursiljum hade en hel del att berätta om RPB, formel Vee och andra minnen från 60-talets biltävlingar i Skellefteåtrakten. Kul att lyssna på historier från förr! RPB-mannen Robert visade sig äga en hel del bilar, jag tror att ett besök där framöver skulle vara väldigt intressant. Per Johan har också, förutom sin grafitgrå -64:a, en hel del andra fordon som också skulle var intressanta att titta på vid tillfälle.
P-O Åberg berättar om sin samling
Efter den goda lunchen åkte vi i kortege till närbelägna Sörfors för att titta på P-O Åbergs imponerande samling av mopeder, mc och mc-bilar. P-O berättade på ett lättsamt sätt om sin samling, där finns mycket kunskap i ämnet. (Bild 6) Bl.a annat fick vi höra att Pelle Pettersson formgivit även mopeden NSU Quickly, vilket jag inte kände till. Finns där drag av P1800? Kanske det, ni får leta fram en bild och avgöra själva. Vi tackar P-O för ett mycket trevligt besök!
På väg till P-O upptäckte nyblivne P1800 ägaren Peter Lithander att han har ett unikt tillbehör i sin fina P1800-65. Fotbad! Hans medpassagerare upplyste honom om detta när han blev blöt om fötterna, men det var tyvärr inget unikt originaltillbehör utan ett värmepaket som sprungit läck. Fixades snabbt genom att koppla kylarvattnet förbi värmepaketet och färden kunde fortsätta.
Inga Johanssons -70:a samt Björn Sondells -64:a. Den senare är sedan länge utrustad med en vajermanövrerad farthållare.
Peter Lithanders fina -65:a med Connys PV Sport i bakgrunden
Vajermanövrerade farthållaren i Björn Sondells -64:a. Spännande konstruktion!
Efter besöket hos P-O återvände vi till Connys garage i Vännäsby där vi avrundade dagen med kaffe, korv och fortsatta samtal. Välfylld med både mat, intressanta möten, samtal och bilkörning återvände vi hemåt väldigt nöjda med dagen.
Tack Conny och Ingegerd för en mycket trevlig och välordnad träff!
I ett stekhett Sverige där Saharavindar nått landets södra delar ägde årets sommarträff rum, som också var klubbens 40 årsjubileum.
Mitt i Glasriket, eller om man så vill utvandrarbygd, med Kosta som centralort besökte vi glashyttor där temperaturen i glasugnen var cirka 1500 grader, vilket ju också spred värme i hela hyttan. Väl i våra bilar frös man inte heller med temperatur på dryga 30 grader utomhus och utan AC kompletterat med skinnklädsel. Det rann på ryggarna och vi flöt ut ur våra bilar. Det var en het träff som kröntes av att vår designer, den 87-årige Pelle Pettersson, närvarade. Följ med på en solig tur i Glasriket.
Här står våra bilar prydligt parkerade utanför Kosta Boda Art Hotell. Under vårt hemsidor. Även en frilans för Albinsson & Sjöberg besökte oss vid Hasselbackens Folkets Park, med troligt reportage i magasinet Nostalgia.
Om Kosta kan ses som navet i ett cykelhjul och anslutningsvägarna, från alla väderstreck, som ekrarna, så började resorna vid hemmet (fälgen) och leder all till navet, vår samlingspunkt. Vägarna är dock inte lika raka, utan kan bli rätt krokiga av en eller annan anledning. Den längsta vägen, och kanske krokigaste, hade makarna Egli som bor strax utanför Zürich i Schweiz, som kom i sin saffransgula E från 1972.
Vi har åkt ungefär 200 mil för att komma hit förklarar Anton Egli på fråga om körsträcka när jag möter honom på parkeringen utanför hotellet. – Men vi har inte åkt raka vägen hit utan tagit det som semester och sett lita annat också och kryssat lite avslutar han.
När Mats Skogsfors, som huvudansvarig, fått alla deltagare på plats så kunde man räkna in inte mindre än 60 bilar. Under den tid jag varit med, sedan 2009, är det den näst högsta siffran, bara slagen av bilens 50-årsminne 2011 i Göteborg då det var cirka 100 bilar. Men det var också ett kanske mer speciellt tillfälle.
Glasriket var en regionalpolitisk satsning under 1700- och 1800-talet mellan Kalmar och Kronobergs län på initiativ av landshövdingarna i respektive län för att få igång industriell verksamhet i området och omfattar främst Lessebo, Emmaboda, Nybro och Uppvidinge kommuner. Det fanns redan bruk i området, men de ägnade sig främst åt järnupptagning ur sjöar. Etablerades glasbruk fick man förmånliga villkor, bland annat stora skogsområden vilket var viktigt eftersom mycket energi behövdes. Det fanns många i det som kallas Glasriket, idag återstår cirka 13 stycken med skiftande produktion. Kosta glasbruk bildades 1742 och namnet har det fått från grundarna, landshövdingarna Anders Koskull i Kronobergs län och George Stal von Holstein i Kalmar län. Man tog helt enkelt de första bokstäverna i deras efternamn och vips så fick man till Kosta. Kosta ingår sedan 2005 i New Wave Group som ägs av Torsten Jansson som sedan 2009 är gift med före detta statsrådet Ulrica Messing.
Ett glas i glasbaren
En imponerande taklampa, både till utseende, form och upplevelse. Från början innehöll den 600 glasglober, men dammtorkning med för hårda händer har kraschat två stycken, så idag återstår 598. Liksom allt annat konstglas är det till salu och för den här pjäsen får du lägga ut 2,5 miljoner. Kanske lite stor för ett vanligt vardagsrum.
Vi checkade in på Kosta Art Hotel, ett designhotell som röstats fram som Årets designhotell/Gästernas Hotellpris både 2014 och 2015. Ett väldigt speciellt hotell där allt konstglas som finns på hotellet är till salu, såväl i allmänna utrymmen, korridorer och ditt eget rum, bara du plockar upp plånboken. I receptionen hänger en stor taklampa i form av ett galler och som, enligt säker källa, från början innehöll 600 glasglober. Idag återstår 598 eftersom två stycken dammats sönder. Den är din om du plockar fram 2,5 miljoner. Själv hade jag vad konstnären kallade det ”Rinnande glas” på rummet, en lätt rödtonad sak om 50-60 cm som hängde över ett järn. Själv tyckte jag det såg ut som tungan på Gene Simmons i Kizz. Den kunde jag ta med hem för bara 8 000 kronor.
Det var helt magnifikt att gå runt och titta på allt konstglas i alla dess former och färger. Främst stod nog ändå Glasbaren där bland annat bardisken och barstolarna var gjorda i glas med effektfull belysning. Man fick lite flash-backs till ishotellet i Jukkasjärvi där glaset motsvaras av is. I taket hängde stavar som skulle föreställa stalaktiter, som du kan se naturella bland annat i Lummelundagrottorna på Gotland, lika effektfullt belysta. Här kunde man njuta av omgivningen tillsammans med ett glas, men med tanke på bilkörning så blev det bara ögongodis.
En fröjd att se
Efter många timmar i våra bilar, oavsett vilket väderstreck vi kom från, så skulle det sitta fint med mat i magen. Vi behövde inte gå över ån efter vatten, utan kunde låta våra bilar stå kvar på parkeringen, och gick bara ett par hundra meter till hyttan på Kosta glasbruk. Där skulle intas det småländska nationalrätten hyttsill som är en småländsk mat- och umgängestradition som har sitt ursprung från glashyttornas storhetstid. När glasblåsarna slutat dagens arbete kom ugnarna till användning för matberedning, och den varma omgivningen kring ugnen blev en naturlig umgängesplats. Här samlades förutom glasblåsarna även jägare från skogen och luffare. På Målerås glasbruk har man till och med britsar kvar i källaren där luffarna kunde övernatta. Hyttsillen bestod främst av insaltad sill, knaperstekt fläsk, isterband, potatis och annan, för trakten och platsen typisk, mat. Som synes en hel del salt i maten och det kunde nog behövas så som man svettats hela arbetsdagen. Till efterrätt blev det ofta ostkaka.
Den här menyn bjöds vi också på samtidigt som glasmästaren Niklas Fröjd visade hur man blåser glas. Vi som satt närma kunde känna värmen från glasmassan när han gick förbi från ugnen till scenen. Inte undra på eftersom innetemperaturen i ugnen är uppåt 1500° . Niklas visade på ett pedagogiskt sätt hur man hanterar glasmassan och som avslutning fick några av oss prova på att blåsa. De två viktigaste momenten är nog att blåsa lagom i röret samt att hela tiden hålla röret i snurrning så inte glasmassan hänger läpp.
I samband med maten så underhöll Sven Haraldsson, tillsammans med dottern, med sitt musicerande och historieberättande. Sven var en pillemarisk man med spjuveraktig blick och ett gungande, rullande skratt som kunde berätta på ett underhållande, fängslande sätt. Och dottern hade en röst som fick mig att tänka på Kikki Danielsson.
Vi vandrade tillbaka till hotellet i den ljumma junikvällen, sängen väntade, imorgon väntar en ny dag med bilkörning på schemat.
In på bara skinnet
Dagen gryr, oändligt är vårt stora äventyr skrev Karin Boye, och precis så känns det i kroppen när det efter frukost är dags för avfärd till dagens programpunkter. Karavanen skall till Målerås och besöka glasbruket där, vad annars i Glasriket? På besökslistan står också Målerås Läder, ett familjeföretag som startade 1947 av fadern till nuvarande ägaren Thomas Håkansson. Här produceras svensktillverkat läder, och det är skönt att höra att även små företag klarar sig i den globala konkurrensen. Kvalité är ett begrepp som väl stämmer in på företaget.
För att det inte skulle bli köbildning på något av ställena delades vi in i två grupper innan avfärd, för att skifta ställen i halvtid med minutanpassning för att det inte skall korka igen på parkeringarna. Min grupp började på Målerås läder, och där fick vi en inblick i lädrets fantastiska värld, in på bara skinnet skulle man kunna säga. Ägaren Thomas har en lärorik och intressant genomgång med oss, och vi lärde oss bland annat att huden kan delas och att den övre delen benämns läder och den undre skinn. I den övre delen finns fibrerna kvar och blir därför oerhört slitstarkt till skillnad från skinnet som inte innehåller fibrer och därför inte heller är lika tåligt. Något att vara observant på när du handlar, ty skinnet är billigare än lädret, men inte lika livskraftigt.
Den här minnessaken erhöll varje bil vid ankomst till Kosta, en puck med vår logga på, framtagen av Målerås Glasbruk. Eller snarare gjord av dem, pucken som design fanns redan i sortimentet, bara nu med annan gravyr.
Det fanns en shop också förstås, och där gjordes det en del affärer, för i shopen fanns plånböcker, väskor, papperskorg, pärmar och livremmar med mera. För den som var sugen fanns även den klassiska fladdermusfåtöljen som ritades 1939 av en spanjor och två argentinare och som blev en symbol för ungdomsgrupper mot en föräldrageneration som tyckte att ungdomar skulle ”sitta ordentligt”. Den som langade fram 5995 kronor kunde ta en med sig hem. Licenstillverkades av NK i Nyköping under 1950-talet.
Återigen var det dags att sätta oss i våra AC-sköna bilar och ta oss knappa kilometern till Målerås Glasbruk där vi också kunde avnjuta förmiddagsfika. Glasbruket har gått igenom ett par riktiga stålbad och varit nära nedläggning, men tack vara glaskonstnären och samhällsentreprenören Mats Jonasson som gick runt och knackade dörr i Målerås och fick med sig 15 glasarbetare, och de kunde tillsammans friköpa Målerås från Kosta 1981. Idag ägs bruket nästan helt av familjen Jonasson.
På bruket fick vi ånyo en genomgång på glasblåsning, guiden var säkert ovetande vad vi lyssnat till, och sett, kvällen innan. Men repetition är, som bekant, kunskapens moder som vi lyssnade andäktigt en gång till. Här fick den/de som ville blåsa pröva på. Vi hade också tid att vandra runt i glasshopen som dagen till ära gav oss 20% rabatt på ordinarie pris. Konstglas är som bekant inte det billigaste glaset du kan köpa, men några inköp gjordes.
Stor och stark får gå till Folkets Park
Efter dessa två besök hade det börjat suga i magen ordentligt, och planenligt stod lunch på programmet. Dags att ratta bilarna igen i nordlig riktning och ta oss till Folkets Park/Hasselbacken strax utanför Alstermo. I Alstermo finns också ett bruk, denna gång dock för fiberpapp, ej glas. En av deras mest berömda produkter är den klassiska Unica-boxen, främst använd som matlåda för arbetare.
Ett par kilometer utanför Alstermo nådde vi vårt lunchställe, Folkets Park/Hasselbacken, som ligger vackert belägen under mäktiga ekar som ger oss skugga. Parken härstammar från 1930-talet, idag är folkparkernas storhetstid förbi men en del sköts av ideella krafter som den här, i detta fall Alstermo IF. Utbudet är dock långt från det varit, men några arrangemang per år brukar det bli som bland annat loppis och Alstermodagen. Som kuriosa kan också nämnas att ABBA uppträdde här 1973, året innan man vann Eurovision i Brighton med Waterloo.
Med lunch i magen var det dags att vända bilarna åter mot Kosta för eftermiddagsfika och så småningom årsstämma. På årsstämman föreslogs, och beslutades, att anta vår avgående ordförande, Hans Hellerstedt, som hedersmedlem i Svenska Volvo P1800-klubben efter elva år som trotjänare i styrelsen med start som suppleant tillika kassör. En något ovanlig kombination men fullt möjlig när kompetensen finns.
Dessutom avtackades Christian Strömblad för arbetet i styrelsen, han fortsätter dock med sina specialiteter med tekniska frågor och facebook. Undertecknad tog sig också friheten att uppmärksamma medlem 29, Allan Carlsson, som var på plats. Detta därför att han deltog på den allra första träffen som klubben hade, i september 1979. Jag kände att just det förhållande grep tag i mig.
I hotellets restaurang avnjöt vi sedan vår jubileumsmiddag under livligt pratande vid alla bord. Som tur var hade arrangören sett till att mikrofon och högtalare fanns på plats. Vår ordförande talade till allihopa och hälsade alla välkomna till träffen, speciellt då vår hedersgäst Pelle Pettersson. Vi fick bland annat veta att Pelle förlovade sig med sin Irene, som också var med, 1957 och att de gifte sig 1958. Vi blev också uppmärksammade på att det var 50 år sedan Pelle Pettersson tog VM-guld i starbåt, det hade föregåtts av ett OS-brons -64 och efterföljdes av ett OS-silver – 72, i samma båtklass. På frågan från vår ordförande om det var något han skulle velat gjort annorlunda på P1800 svarade han så här.
Jag är faktiskt rätt nöjd med det jag gjorde med bilen, fast om jag absolut skall plocka fram något, inget kan ju vara perfekt, skulle det i så fall vara att det skulle ha varit bredare däck på bilen. Hjulhusen blev lite stora för de däck som blev standard på bilen avslutar han svaret.
Poppis med loppis
När solen går upp på söndagsmorgonen skall det visa sig att det blir ytterligare en solig och vacker dag. Enligt SMHI uppmättes junis högsta temperatur den 30/6 i Oskarshamn, som ju inte ligger många mil från Kosta, med 33,7 °. Vi behöver inte frysa.
Det är söndag morgon och det är full aktivitet ute på parkeringen. Pelle Pettersson är, och med hjälp av en tuschpenna som vår ordförande lånat ut, går han runt på parkeringen och skriver sitt namn på undersidan av bagageluckan på ett antal bilar. Räknad dem inte, men det innebar 15 minuters senare avfärd än planerat.
Ute på parkeringen var det full fart eftersom Pelle Pettersson är kvar, har vaknat och ätit frukost, och nu är i full färd med att skriva sin namnteckning på insidan på bagageluckor. Hur många vet jag inte, men han vandrar runt med ett gäng fan runtomkring sig, och vi kommer iväg en kvart senare än vad programmet anger. Men det må väl vara hänt med en sådan anledning.
Färden nästa dag gick till Skruf Glasbruk, som startades upp 1897 intill järnvägen som var viktig för transporterna. Produktionen har främst bestått av servis- och prydnadsglas, en av de mest välkända produkterna var åskflaskan eller pisse-barometer som den också kallades. Funktionen byggde på en behållare med en pip som fylldes med vatten så att det täckte hålet till pipen. Påverkades av hög/lågtryck, vid lågt lufttryck sjönk vattnet i flaskan och droppade ur pipen.
På vägen dit passerade vi Lessebo och deras pappersbruk som är ett få kvarvarande kommersiellt drivna handpappersbruk. Tyvärr upphörde produktionen september 2018 och idag är bara shoppen öppen.
Vi åkte förbi Ljuders kyrka i det småbrutna landskapet, kyrkans samlingsplats i kanske Sveriges mest kända socken, Ljuder. Det är nämligen i det här området Vilhelm Moberg har hämtat inspiration och materiel till sitt utvandrarepos. Under åren 1852 – 1930 utvandrade 1100 personer från Ljuders socken till Amerika. Vi svängde av mot Skruv vid Åkerby vägskäl som också är känt från utvandringen. Här samlades många familjer på sin färd ner till Karlshamn för att ta båten över Atlanten.
Väl framme i Skruv besökte vi återigen en glashytta där några väljer att prova på att blåsa. Ägare till bruket är Kent Elm, och visst är han släkt med bröderna Elm i Kalmar FF, han är deras kusin. Några av brukets servisglas är modellerna Corona, Carneval, Gulli och Stockholm. Deras mest kände formgivare, Bengt Edenfalk, har smyckat en 145 meter lång på T-Centralen i Stockholm med glasprismor i olika färger.
Vi tittade även på deras glasmuseum och ett lite traktormuseum som finns i byggnaderna. Glasbruket till trots så är det nog en 500 kvadratmeter stor loppis i en källarlokal som lockar det mesta och största intresset. Det var inte heller fel att luften var sval och skön därnere, skönt eftersom temperaturen utomhus var tryckande och varm.
Nybliven Ordförande: Lennart Savehed
Träffen avslutades på Folkets Hus i Skruv med lunch och att vår nyvalde ordförande Lennart Savehed tackar hjältarna, arrangörerna Mats, Bengt, Börje och Per, för väl genomförd träff från glas och läder till alldeles strålande väder. Samtidigt passar han på att hälsa välkommen nästa års träff som äger rum i östergyllen, det vill säga Östergötland. Återstår att se vad arrangörerna av den träffen hittar på. En Mums-Mums på Cloetta och kanske något besök vid Sveriges största byggnadsverk – Göta Kanal.
På 7 år har den här träffen utvecklats från att det första året starta som en SAAB-träff med ett 40-tal deltagare till dagens träff med ca 600 veteranfordon av alla märken. Det har blivit en riktig ”fullträff i norr” som arrangörerna säger.
Olofsfors Bruk ligger vid Leduån intill Nordmaling ,mellan Örnsköldsvik och Umeå och är i dag ett populärt utflyktsmål.
Bruket startade redan år 1762 med järnframställning och än i dag pågår verksamhet på bruket med framställning av specialstål till olika applikationer. På bruket finns många gamla byggnader bevarade från den tid då bruket var i drift för järnframställning, som masugn och smedja.
Den här träffen lockade mig att besöka och nu när min P1800 äntligen var klar och besiktigad i augusti förra året, så var det ingenting som hindrade ett besök, det skulle möjligtvis vara avståndet till träffen då, ca 550 km enkel resa. Fredagen den 14 juni startade resan i ihållande regn hela vägen upp till Nordmaling och då kom tankarna inför morgondagen, vad blir det då för väder?
Vår klubbmedlem Lennart Hellman höll i trådarna för vår klubb men också för hela arrangemanget tillsammans med några kolleger. Lennart hade ordnat en fin plats för våra bilar vid infarten till träffen.
Under dagen så var vi totalt 15 bilar vilket var en mycket bra anslutning och de flesta kom från närliggande platser, med norrländskt mått mätt. Själv var jag nog den som rest längst till träffen . Många utställare hade kaffe och något ätbart med sig och det dröjde inte länge förrän bord och stolar plockades fram från bilarna och borden dukades upp. Många hade också gaskök med sig för att värma sin mat. Själv blev jag bjuden på en dubbelpipa med bröd! Gott! Vad det är? Två varma korvar…
Efter en mulen morgon så lättade molnen och solen kom med värme, nu var regnet långt borta.
Den här träffen är en riktig familjeträff med besökare i alla åldrar som vandrade runt bland bilarna, åt hamburgare med dricka och glas som efterrätt.
Det är inte bara veteranbilar som fanns på plats; mopeder, motorcyklar, en motorbåt och en gengasdriven PV fanns också att beskåda.
På sena eftermiddagen började besökare och fordon att packa ihop sitt och avslutade dagen.
Efter en mycket trevlig dag med våra vänner uppe i Norrland så var det dags även för mig att åka vidare söderut, men inte direkt hem utan i etapper för att hinna se och njuta av de norrländska landskapen.
Min fru och jag bor i Buckinghamshire, England och vi tänkte att en 15 dagars tur utmed kusten i norra Skottland i vår bil skulle vara en rolig och annorlunda semester upplevelse. För att få ut det mesta av resan krävdes noggrann planering, och det kom att visa sig vara nyckeln till en lyckad resa.
Start och mål för de flesta som kör NC500 är Inverness, Skottland. Vi tog tre dagar på oss att köra upp till Skottland och starten i Inverness. Rutten följer sedan kustlinjen runt de nordligaste delarna av Skottland. Man kan välja om man vill köra medurs eller moturs, vi valde medurs vilket innebar att vi började med den vindpinade västkusten.
Första stopp blev vattenfallen i Rogie, innan vi fortsatte till Kinlochewe, via Glen Docherty, med sin betagande utsikt utöver dalen med den slingrande väg vi snart ska åka på i bakgrunden. Vi stannade två nätter i Kinlochewe.
Nästa dag gav vi oss i kast med Bealoch Na Ba pass på Applecross halvön. Detta är en extremt brant, smal och slingrig väg som inte rekommenderas för osäkra förare. Det var en minnesvärd klättring med bilen uppför passet, men det blåste kyliga vindar och regnade så det blev inga kort tagna här! Innan vägen norr ut från Applecross till Shieldaig byggdes på sjuttiotalet, kunde man bara nå de små kustbyarna här med båt. I Shieldaig ligger Nanny’s Café – i mitt tycke norra Skottlands bästa café.
Ttrevligt tyskt par i en välskött Volvo PV 544.
Utvilade efter vår andra natt i Kinlochewe satte vi kosan mot Inverewe Gardens och en överväldigande färgexplosion av rhododendrons och azaleor.
Innan vi lämnade Inverewe så dök en tysk veteransbilsklubb upp med dussinet bilar, däribland ett trevligt par i en välskött Volvo PV 544. Därefter bar det av till Ullapool för en sen lunch på Seafood Shack, ett minnesvärt matställe. Vi spenderade sedan kvällen med att lyssna till improviserad Celtisk musik, framför att fjorton musikanter som spelade alla möjliga instrument. Efter en lång dag var detta mycket avslappnande
Vi lämnade Ullapool med sin attraktiva bebyggelse vid vattnet, och sin färjeterminal där färjorna till Lewis (den största ön i Yttre Hebriderna)avgår, och fortsatte norrut förbi Ardvreck Castle och vidare till samhället Lochinver. När man lämnar Lochinver och kör upp för backarna är det en fantastisk utsikt över Suliven. När vi stod stilla och tog in utsikten fick vi frågan om vår bil kunde vara med på bild i en artikel om NC500 för RAC’s (Royal Automobile Club) medlemstidning. Lite senare fick vi se Achmelvich stranden på distans innan vi körde över den böjda Kylesku bron från 1984 på vår väg till byn Scourie och ett mysigt hotell där vi fick samsas med flugfiskare och bergsvandrare.
North Coast valley
En avlägsen plats
Nästa dag bar det av till Durness för att ta färjan över mynningen på Kyle of Durness, för att sedan fortsätta med minibuss utefter den sönderkörda vägen ut till Cape Wrath och dess fyr. Detta är kanske en av de allra mest avlägsna platserna i Storbritannien. Otroligt nog finns det också ett café där fastän det saknas både el och vatten.
När man kommer tillbaka till Durness så finns det mycket att se och uppleva, som t.ex. Smoo grottorna, Durness stranden och Cocoa Mountain café, en fantastisk chokladupplevelse. Sedan bar det av till Betty Hill för en övernattning innan vi fortsatte till den lilla byn Dunnet där vi stannade två nätter för att kunna besöka Dunnet Head den mest nordliga punkten på det brittiska fastlandet. Här ligger också Castle of Mey vilket var Drottning Elisabeths mors hem när hon levde.
Nästa dag gjorde vi en dagstripp med båt och buss till Orkneyöarna. Resan, som erbjöds som ett paket av rederiet John O’ Groats, var en fin upplevelse.
Dunrobin Castle
Disney-slott
När vi sedan vände söderut längs Skottlands östkust blev landskapet mindre kuperat, men grönare och med vidsträckta sandstränder. En annorlunda upplevelse på denna sidan är Dunrobin Castle, ett Disney likt slott som är byggt i fransk 1800-tals arkitektur! Vår nästa övernattning blev sedan på Dornoch Castle, som var något av en besvikelse, fast maten var i alla fall bra där.
Morgonen därpå deltog vi i en guidad rundvandring på whiskeydestilleriet Glenmorangie. Därefter hade vi tänkt ta den lilla Nigg-Cromarty färjan över till den svarta ön, Black Isle, men eftersom vi var två dagar före säsongsstarten så fick vi hoppa över det. Vi återvände istället till Inverness den kvällen efter att ha fullföljt NC500 rundan. Morgonen därpå letade vi reda på en plats där vi kunde ta kort på vår bil men Inverness Caste i bakgrunden.
Till sist lite statistik, Den totala distansen från vårt hem i Buckinghamshire och tillbaka blev 1’931 miles (3’108 km) och vi gjorde av med 350 liter bensin.
Vi kan varmt rekommendera denna resa, förslagsvis i början av maj när det är lite trafik och inga knott. Bilen svek oss aldrig så en mer pålitlig bil får man leta efter!
My wife and I live in Buckinghamshire, England and felt 15 days touring in our car would make a fun and different holiday. To make the most of our time, a significant amount of preparation was necessary, and proved the key to a successful trip.
The start and finish point for the majority of people doing the NC500 is Inverness, Scotland. We opted to take 3 days driving to Scotland to reach the start point. The route follows the coast around the most northerly part of Scotland. A decision needs to be made whether to drive clockwise or anti-clockwise in a circuitous route. We opted to travel clockwise which meant tackling the rugged West coast first.
The first stop was at the Rogie Waterfalls, before continuing to Kinlochewe, via Glen Docherty, with wide views down the valley and the sight of the road twisting into the distance. We had made the choice to have a two night stay in Kinlochewe.
The second day we tackled the Bealoch Na Ba pass on the Applecross peninsula. This is an extremely steep and twisting single track road that is not suited to novice drivers. Whilst very memorable, the weather was also challenging during our ascent, with chill winds and rain; hence no photographs of this! The road north from Applecross to Shieldaig was built in the 1970’s. The coastal villages prior to the road being built were only accessible by boat. At Shieldaig there is Nanny’s Café, in my opinion the best café in the north of Scotland.
A pleasant german couple with an immaculate Volvo PV544
After a restful second night in Kinlochewe we headed forInverewe Gardens, an almost overwhelmingcolour experience of rhododendrons and azaleas.
Before leaving Inverewe a German classic car tour appeared consisting of a dozen assorted vehicles, including pleasant couple with an immaculate Volvo PV544. Then on to Ullapool for a late lunch at the Seafood Shack, a memorable eatery. A restful evening was spentlistening to improvised Celtic music, some 14 musicians playing a wide assortment of instruments.
Leaving Ullapool with its attractive seafront houses, and a ferry terminal to Lewis, we continued north passing Ardvreck Castle, and on to the village of Lochinver. Driving uphill out of Lochinver there are wonderful views back to the Suilven. Whilst looking at the view here we were asked our car could be used in an article about the NC500 for the RAC members’ magazine. Later we saw Achmelvich Beach in the distance then drove over 1984 curving Kylesku Bridge and on to the village of Scourie and a delightful hotel frequented by fly fishermen and hill walkers.
North Coast valley
A remote place
Our next day was to Durness in order to catch the ferry across the Kyle of Durness estuary, and then via a minibus along the very broken unclassified road out to the cliff top Cape Wrath and the headland lighthouse. This is perhaps one of the very remotest places in all of Britain. Almost unbelievably the is a café there despite having no mains electricity or running water.
On returning to Durness there are a host of things to see and experience including Smoo Cave, Durness beach, and Cocoa Mountain café a glorious chocolate experience. Next on to Betty Hill for an overnight stop, before continuing to the village of Dunnet for a two night stop thus allowing us to visit Dunnet Head the northern most point in mainland Britain as well as the Queen Mother’s home of the Castle of Mey, this being the home of Queen Elizabeth’s mother.
The next day we took a day trip by ferry and bus to the Orkney Isles. The all-inclusive trip organised by John O’ Groats Ferries was most enjoyable.
At Dunrobin Castle
Disney castle
Turning south and driving down the East Coast the landscape is much flatter, greener and interspersed with many wide sandy beaches. An unusual visit on this coast is Dunrobin Castle, built in the style of a 19th century French chateau, almost Disneyesque in appearance! Our next overnight stay was at Dornoch Castle; a little disappointing, but excellent food.
In the morning we had a tour of the Glenmorangie Whisky Distillery. Later we would have like to have taken the small Nigg-Cromarty ferry but we were two day too early for the season’s start and hence missed the opportunity to get to the Black Isle. We returned to Inverness that evening having completed the NC500. In the morning we sought a photo opportunity of our car and Inverness Castle.
To finish with some stats. The total distance driven from our home in Buckinghamshire and back was 1,931 miles (3,108 km) and we used 350 litres of fuel.
A highly recommended trip for early May; light traffic, no midges and the car never missed a beat. That is reliability for you!
Solen sken verkligen på oss besökande till årets träff i Västernorrland lördag 18/5!Uppslutningen bestod av 15 vagnar i huvudsak från mellersta Norrland, inkluderande 28 resenärer.
Denna varma soliga dag startade med fika på Hallstabergets Hotell i Sollefteå där Raymond Persson och ordföranden Hans Hellerstedt inledningsvis berättade lite kring de begivenheter som planerats för dagen.
Efter obligatoriskt bilsnack på parkeringen så tog Hans med fru Gunilla täten i raden av bilar via den oerhört vackra turistvägen mot Resele. Smal och krokig väg, men fantastiskt vackert under denna halvtimmestur! Försommaren med grönska har kommit en bit längre i inlandet än vid kusten utan tvekan.
Trevlig lunch på Myregården i Resele som egentligen inte hade öppnat för säsongen. Vi tackar Myregården för fint tillmötesgående och mycket god mat!
Resan gick vidare några mil mot Näsåkers vattenkraftverk, där vi fick guidad intressant förevisning av turbinhallen med kringutrustning. Ångermanälven är belagd med många vattenkraftverk, och kraftverket i Näsåker är ett av de sista i raden mot älvens utlopp i Härnösand.
I Näsåker finns dessutom 1000-tals hällristningar samlade intill kraftverket varav de bedömt äldsta är daterade 4000 år f.kr. Människorna som levde under denna tid hällristningarna tillkom kan man nog tillskriva talesättet ”hugget i sten…
Detta blev en bokstavligt historisk avslutning på dagen. Ett besök i området runt Resele / Näsåker rekommenderas!
Denna sida kan endast läsas av betalande klubbmedlemmar och, i vissa fall, endast av Klubbstyrelsen
