Denna sida kan endast läsas av betalande klubbmedlemmar och, i vissa fall, endast av Klubbstyrelsen
Om du tillhör någon av dessa kategorier måste du först logga in med dina medlemsuppgifter här under eller i panelen.
[box type=”warning” ]
OBS!
Kontrollera dessa punkter INNAN du kontaktar oss!
Har du betalat din medlemsavgift för innevarande år?
Har du registrerat dig som användare på denna hemsida? Om inte så gör detta HÄR
Har du loggat in med dina användaruppgifter?
Är du klubbmedlem, kan svara ”Ja” på frågorna ovanför men intefår tillgång till innehållet TROTS att du har loggat in – skicka oss din mailadress samt medlemsnummer via formuläret här under. Se till att du är inloggad INNANdu använder detta formulär!
Denna sommar arrangerade Ove Ericsson ett rally för Volvo entusiaster i södra England men en god uppslutning av P1800.
Det var tredje året i rad som rallyt har organiserats och vi hoppas det blir många fler i framtiden. Vi hade sex sins emellan ganska olika P1800 som deltog i år, inklusive den Jensen byggda 71DXC som Roger Moore körde I TV-serien The Saint, där med den legendariska nummerplåten ST1. Denna bil förtjänar en separat artikel vilket jag kommer att skriva om i ett framtida nummer.
Deltog gjorde också en vit Jensen byggd P1800, en mycket tidig 1800S med ekerfälgar och Webastosoltak och en 1800S med 2 liters motorn – dessa är mycket ovanliga i Storbritannien.
Rallyt gick genom tre grevskap i södra England, nämligen Dorset, Wiltshire and Hampshire. Starten var förlagd till Bennet Arms, en traditionell pub i den lilla byn Semley. Ove hade ordnat så att det väntade nybakade frukt scones (uttalas “scons”) med jordgubbssylt och clotted cream (grädde tjock nästan som smör) när deltagarna anlände. Det finns nog inget i våra kokböcker som är mer brittiskt än scones.
När alla hade kommit med sina bilar, inklusive ordföranden i den brittiska Volvo Enthusiasts Club; Kevin Price, ägaren av ST1, så gick Ove igenom dagens rutt, och delade ut körinstruktioner och en spännande frågetävling under vägen för att hålla alla alerta.
Bilarna släpptes iväg med en minuts mellanrum, utom för de som körde ensamma utan kartläsare. Rutten gick på småvägar som var så smala att den nya XC90 inte hade kunnat passera, eftersom vägbredden var mindre än 2 m på vissa avsnitt! Vi passerade några av de vackraste och mest pittoreska byarna, med namn som Tollard Royal, Sixpenny Handley och Gussage All Saints. Ja till och med namnen var pittoreska!
Vägarna slingrade sig över skogsklädda kullar och varvades med gläntor som var blå av Bluebells (ung. som blåklockor) och vildvitlök. Vi stannade till för lunch på en annan lantpub i en liten by som heter Horton med en stor grusplan som parkering. Eftersom vädret var jättefint var parkeringen välfylld och flera andra intressanta bilar gjorde oss sällskap; Jaguar E Types, Triumph TR6, Lotus and TVR.
Eftermiddagens rutt gick på natursköna och mer öppna vägar, inklusive en underbar passage genom the New Forest, ett naturreservat där vilda ponnyer betar. Här måste man vara försiktig och hålla ned hastigheten eftersom naturreservatet saknar interna stängsel och där får, nötkreatur och ponnyer vandrar fritt som de önskar.
Slutdestinationen var Cromwell Arms i Romsey. Ove hade kört ST1 sedan lunchpausen, med Kevin som kartläsare. Det var kul att se Ove kliva ur bilen med ett stort leende på läpparna. Sedan var det dags för prisutdelning och något att dricka I värmen innan vi tog farväl av alla.
Stort tack till Ove för att han arrangerade detta rally, vi ser fram emot att se hans egen P1800 kommande år. Nästa års Dorset Rally kommer att äga rum den 5 Maj 2019, och Svenska Volvo P1800 klubbens medlemmar kommer att inbjudas ifall någon skulle vilja ha ett resmål i England.
16st p1800 bilar och ca dubbelt så många deltagare samlades kl 08.30 på parkeringen vid Hyby kyrka i Skåne där riktlinjerna för dagen utdelades samt ett fantastiskt morgonväder som bara finns i Skåne.
Därefter åkte vi till Inger och Håkan i Assartorp. Där fick vi se deras privata samling vid den uppbyggda ESSO macken av allahanda prylar från 50-60-talet, veteranbilar mopeder samt en veteranhusvagn och en super fin p1800 mm. Ett unikt tillfälle med unika prylar med en unik morgonfika som intogs med förtjusning.
Efter lite frågetävling med som vanligt knepiga och svåra frågor om allahanda ting åktes det vidare norrut på små vägar till Eslövs Golfkrog, där lunch intogs. Hotande moln med blixtar syntes i horisonten. Hmm Hur ska detta gå!?
Efter intagandet av den skånska maden (”skånska” för mat) med nya knudor )”skånska” för potatis) tog vi småvägarna genom Skåne till Skarhults Slott. Där väntade lite praktiska precisionsövningar som gällde att ha en handfast hand och fot. Skjuta boll i ett minimalt mål, ringkastning, samt kast med liten och stor stövel där många skratt och jubel uppstod.
Slutligen gjorde vi en rundvandring på slottet som hade ett tema i deras utställning. om Kvinnorna Bakom Männen.
Fortfarande hade vi kanon väder med 35 gr i bilkupén när det var dax att vända hemåt i gen efter en fantastisk p1800 dag.
Tack till hela Skåne gruppen som ordnade detta och alla deltagare.
Den årliga Volvo P1800-träffen i Västernorrland genomfördes lördagen den 19- maj med start i Häggvik-Nordingrå och nejdens eget ”kulturcenter” Mannaminne.
För alla konst- och kulturintresserade som ej besökt Mannaminne så rekommenderas ett besök! Strålande sol med varm sommarluft gav dagen igenom en extra krydda.
10 bilar
Besökande vagnar i ett soligt Nordingrå
Antalet besökande P1800-vagnar blev inte lika högt som under tidigare år, och stannade på 10 st. Förare inklusive glada medresenärer 19 st. totalt från Umeå i norr till Östhammar i söder. Samling på Mannaminne kl 10.00 med bilsnack och fika. Därefter guidning och egen flanörtid på Mannaminne fram till lunch.
Efter smaklig måltid så företogs biltur i kolonn på de Norge-liknande smala och kurviga vägarna i sakta fart mot Lunde och besök på Ådalens Veteranbilmuseum. Museet hade normalt inte öppnat för säsongen men en specialvisning för klubbens medlemmar var inga problem att boka. Vi tackar ägarna för det!
Ådalens Veteranbilmuseum är ett av flera sevärda bilmuseer som vi har i Västernorrland, och som drivs av Ådalens Bildemontering i Kramfors.
I anslutning till bilmuseet finns ett minnesmonument från Ådalskravallerna 1931som också besöktes av deltagarna.
Ådalens Veteranbilmuseum inhyste bl.a. denna Polis-Amazon med tillhörande rekvisita.
Dagen avslutades ca 16.00 med gemensamt fika på anrika- och K-märkta Wästerlunds Konditori som ligger i anslutning till Sandöbron. Konditoriet har samma inredning som från tiden när P1800 var en helt ny bilmodell. Ett besöksmål som inte kan missas om man har vägarna förbi!
Den 5 mars 2018 fick 89 000 hushåll nya postnummer – från Vellinge i söder till Malå i norr.
Ändringar sker årligen, men oftast i mindre skala. I år var det dock dags för en större justering. Den 5 mars fick 89 000 svenska hushåll ett nytt postnummer. Det är 200 postnummer från Vellinge i söder till Malå i norr som har bytts ut.
Brev och paket som efter den 5 mars skickas med det gamla postnumret kommer dock fram ändå.
– Vi kommer att ha extra stort överseende med felaktiga postnummer under de första sex månaderna, säger Tommy Jonsson, produktionsspecialist på PostNord och ledamot i Postnummerrådet.
Vad innebär detta för dig i klubben?
Ja, om du har fått nytt postnummer så meddela vår kassör detta snarast så att hon kan ändra i registret. Annars finns risk att nästa tidningsutskick inte når just dig.
Denna sida kan endast läsas av betalande klubbmedlemmar och, i vissa fall, endast av Klubbstyrelsen
Om du tillhör någon av dessa kategorier måste du först logga in med dina medlemsuppgifter här under eller i panelen.
[box type=”warning” ]
OBS!
Kontrollera dessa punkter INNAN du kontaktar oss!
Har du betalat din medlemsavgift för innevarande år?
Har du registrerat dig som användare på denna hemsida? Om inte så gör detta HÄR
Har du loggat in med dina användaruppgifter?
Är du klubbmedlem, kan svara ”Ja” på frågorna ovanför men intefår tillgång till innehållet TROTS att du har loggat in – skicka oss din mailadress samt medlemsnummer via formuläret här under. Se till att du är inloggad INNANdu använder detta formulär!
Härda ut! Snart är bil- och motorcykelsäsongen här. I väntan på varma och somriga dagar visar vi bilmodellen som inte finns.
Absolut vanligaste frågan de får höra, Rolf och Ellinor Jakobsson, är: ”Va, fanns den som cabb?” Svaret är: Nej, Volvo gjorde ingen P1800 Cabriolet, men borde ha gjort det. Alla inser misstaget efter att ha sett Rolfs ombyggda Helgonbil från 1965.
Tygtak och bredare däck
Historien tog sin början när Rolf köpte sin bil 1974. Den fick rulla i ur och skur som vardagsbil fram till 1987. Då hade saltade vägar förvandlat delar av skärmarna till järnoxid och resten av Volvon började även den bli ankommen.
En storrenovering var helt enkelt påkallad. I samma veva fick Rolf syn på en tidningsartikel om en man i Härnösand. Denne ångermanlänning hade kapat av taket på en P1800 och satt på en suflettställning.
Rolf slog mannen en signal och fick lite tips. bland annat om att förstärka tröskellådorna.
– Kan han, kan jag, tänkte jag. Men klart att jag var nervös när taket kapades bort. Hade jag förstört hela bilen nu? säger Rolf.
Men så lätt gick arbetet inte. Den ena delen efter den andra byttes och förstärktes. Kardantunneln är nu enda återstående enheten efter det genomgripande jobbet.
Ställningen till tygtaket bockade ägaren själv av platt- och rundjärn efter studier av MGs medan tyget syddes av honom och svärmor. Längre fram i tiden monterades ett proffssytt tygtak. När svetsröksdimmorna skingrat sig kördes den nu mjuktakade bilen till besiktningen, där den gick rakt igenom. Svensk Bilprovning tog 20 minuter på sig för att acceptera hela härligheten. Dessutom är den nu godkänd med extra breda däck runt om och 14 tums fälgar (15 är original), vilket gör massor för utseendet och väghållningen.
De flesta gör tummen upp
Rolf berättar att jobbet tog ett och halvt år och att han är mer än nöjd med resultatet.
Eller som han säger: ”En sommarbil ska vara en cabriolet.” Och för det mesta får Rolf positiva reaktioner. De flesta anser att ”så skulle den ha sett ut från början”, även om någon ansåg att han förstört Volvon.
Den gamla B18-motorn är urlyft och in har en B20 med K-kam och polerade portar kommit. Denna motor ger cirka 120 hästar. – En djäkla skillnad mot originalet säger Rolf innan han fräser iväg, under tiden som hans fru Ellinor håller i sommarhatten.
As an experiment, we have used Google Translator to translate almost the entire magazine into English as a service for our international members.
For some, Swedish is completely impossible to read, but you may get an idea of the content with some help from this type of translation.
Almost the whole magazine has been translated except info about the meetings and some headlines. This test page has not been locked for non-members but will be in the future…. If you like the idea, why not become a member of the club?
Volvo Cars har köpt in den 1967 Volvo 1800 S som en gång ägdes av Sir Roger Moore och som kommer att visas upp i Volvo Cars Heritages monter på Techno-Classica Essen, Tyskland, 21-25 mars. Det blir första gången bilen visas på en klassisk bilutställning i Europa.
Moores bil byggdes på Volvo Torslanda-fabriken i Sverige i november 1966. Denna pärlvita 1800 är utrustad med hjul försedda med den sällsynta ”trunkade” Mini-Lite-ekerdesignen i original, Hella dimljus och en Volvo träratt. Inuti har bilen fortfarande detaljer från filmen ”The Saint”, som t.ex. en termometer på instrumentbrädan och en separat inbyggd fläkt, som vanligtvis gav skådespelarna lite svalka under filminspelning.
Moore är den dokumenterade första registrerade ägaren till den här berömda 1800 S. Registreringsskylten NUV 648E, utfärdades den 20 januari 1967. Moore undertecknade registreringshandlingarna två veckor senare och dessa har följt bilen sedan dess.
Träratten i originalB20-motor med dubbla SU-förgasare ger 115 hk. Bilen är helt körbar
På Techno-Classica kommer Moores bil att ställas upp tillsammans med en annan Volvo 1800, en totalrenoverad 1967-modell som tillhör Håkan Samuelsson, VD och koncernchef för Volvo Personvagnar. Samuelssons klassiker är lackerad i den ovanliga Light Green-färgen och är utan tvekan en av de finaste 1800 i Europa.
”The Saint” med Roger Moore var min favorit TV-show på 60-talet och sedan dess ville jag alltid ha en P1800, säger Samuelsson. ”Det är den mest legendariska Volvo-modellen hela tiden och ett bra exempel på skandinavisk design.”
I ”The Saint” hade bilen den berömda ”ST 1” -skylten och visades första gången i avsnittet ”A Double in Diamonds”, filmad i februari 1967. Den följde sedan karaktären Simon Templars resa ända tills serien avslutades 1969.
Moore sålde senare bilen till skådespelaren Martin Benson, som spelade Mr Solo i James Bond-filmen Goldfinger (1964). Flera ägare följde och i början av 2000-talet var bilen noggrant restaurerad till nästan original skick.
”Volvo Personvagnar köpte stolt denna bil för några år sedan och vi är väldigt mycket glada över att kunna visa den på Techno-Classica. Det är en unik bil med en anmärkningsvärd historia ”, säger Per-Åke Fröberg, chef för Volvo Cars Heritage.
Volvo Cars kommer också att visa: en enstaka 1968 1800 ES prototyp byggd av den italienska tränare Pietro Frua; en oskyddat 1973 1800 ES i Orange, aldrig körd på vägen; en extremt sällsynt 1966 1800 Volvoville konvertibel, varav endast 30 byggdes; och en tidig 1961 P1800 ladugård.
Mitt under OS-sändningarna från Pyeongchang lyckas vi hitta en lucka som inte kolliderar med längdskidor eller skidskytte. Klubbens utsände träffade Leif Söderlund i Svärdsjö som på flera sätt har satt färg på orten.
Förutom ett rikligt ägande av Volvo P1800, som mest elva stycken samtidigt i varierat skick, men som ändå satte färg på området och till och med fyllde en lada vid föräldrahemmet i Lumsheden, så var Leif yrkesverksam i sin fars målerifirma och har därigenom färgat Svärdsjö med omnejd både inom och utomhus.
Ett par av ”vraken” i den tidigare så välfyllda ladan med P1800 och reservdelar till densamma. Nu är karosserna borta och mycket av ”lösöret” är sålt på marknader och till privata köpare som hört av sig. På bara två marknader till exempel sålde han grejer för 45000 kronor.
Svärdsjö, en liten tätort knappa 30 km nordost om Falun, är kanske mest känt för att det var här som Gustav Vasa hamnade i ett hölass. Eller att Björn Borg, i princip, pendlade hit från Södertälje på tidigt 70- tal i sin iver över att träffa flickvännen Helena Anliot, också hon tennisspelare på elitnivå. Här bor också den snart 79-årige
Leif Söderlund, född knappa två månader före 2:vkr utbrott, med hustru Siv som han träffade redan 1963. Han har ägt ett antal olika bilar under årens lopp utöver P1800, och jag vill nämna några av dessa utöver ägandet av P1800, därför att det är modeller som jag anser på ett eller annat sätt satt avtryck i historien. När det gäller P1800 hade han, när ”köphysterin” var som störst elva stycken, låt vara att endast fem av dem var kördugliga.
Från folk – till klassbil
Den här vita skönheten är den enda som Leif har kvar numera, en vit 61:a inköpt i Hässelby 1993 och med chassinummer 1436.
En bil till folket, det var så Hitler introducerade Volkswagen på marknaden. En bil som alla, folket, skulle ha råd med. Utan en tanke på Hitler så blev också en Volkswagen Leifs första bil, en VW 1300 av 59års modell, inköpt samma år som den kom ut och det direkt efter muck från Dalregementet i Falun. Han skulle ha kunnat bila ner genom Europa följande år, men valde för enkelhetens skull tåg. Han hade nämligen fått möjligheten att bevittna OS i Rom på plats, från första till sista dag. Det är inte så dumt att ha pappa som chef, Leif hade nämligen börjat ägna sig åt målaryrket som skulle följa honom sedan resten av yrkeslivet. Tänka sig att live få se till exempel ”den svarta gasellen”, Wilma Rudolph, sprinta hem guldet på såväl 100 som 200 meter. Eller att beskåda Muhammed Ali, då som Cassius Clay, boxas i lätt tungvikt. Mannen som skrek ut ”I´m the greatest”och myntade uttrycket ”dansa som en fjäril och stick som ett bi”.Guldmedalj förstås. Kanske gick han också boxningshistoriens mest berömda match, Rumble in the jungle i oktober 1974 i Kinshasa, Zaire där Ali återtog titeln i tungvikt mot George Foreman, en titel han förlorat tre år tidigare till Joe Frazier. Måste nämna en OS-gigant till, den amerikanske diskuskastaren Al Oerter som tog sitt andra OS-guld i Rom. Det skulle följas av ytterligare två OS-guld, alltså fyra guld i fyra olympiska spel på rad. Så skall en slipsten dras.
/PG Eklöf
(Detta är ett utdrag ur hela artikeln som kom i nr 2-2018)
Bosse Oscarsson som jobbat med Volvo reservdelar sedan 1954 och var medlem i P1800 klubben sedan han köpte en sådan. Han berättade på ett möte om hur Volvo i Göteborg och ÅF skrotade ut delar och det blev ramaskri i församlingen. Bosse blev invald i styrelsen och med att hålla i kontakten med Volvo i Göteborg vad gällde reservdelar till P1800. Chef på Volvo Parts var Sven Käll. Bosse kände Sven sedan tidigare och kontaktade honom med vad medlemmarna tyckte om utskrotningen. Sven förstod problemet och lovade att inga P1800 delar skulle skrotas utan tillfalla klubben.
Denna, mycket uppskattade, uppgörelse kom även övriga Volvoklubbar till del allt eftersom de tillkom. Sedan uppstod problemet när det var många klubbar – det var för mycket arbete för Volvo att sortera de utskrotade delarna till respektive klubbadress liksom att det fanns två 164-klubbar. Volvo kom då med ett krav att skicka alla delar till ett ställe.
Svenska Volvo Klubbar i Samverkan
På Volvos initiativ bildades då en paraplyorganisation 1991 för alla klubbar ”SVIS” (Svenska Volvo Klubbar i Samverkan). Det var ju en pensionerad reservdelsman Volvo såg som projektledare för SVIS. I detta fall Bosse O. som man såg som den person som skulle driva verksamheten i SVIS.
Vi den tiden fanns det PV, P1800, 164, Amazon och 262C klubbarna. Någon paraplyorganisation blev aldrig verklighet. Det var ett organisationsförslag som Volvo presenterade på mötet 910422 för klubbarna. I det fanns bl.a önskemål om att v, i SVIS, skulle ta hand om alla utländska klubbars frågor om reservdelar mm. Något sådant hade vi inte kapacitet till. Dessutom så blev detta organisationsförslag om paraplyorganisation en briserande bomb när klubbarna kände sig överkörda och skulle hamna under SVIS.
Det man ofta inte förstår är att den operativa delen i reservdelslagret och den demokratiskt sammansatta styrelsen har olika uppdrag och förutsättningar.
Det mesta hade skrotats
Vi hade sett hur det gått med utskrotningen av PV och Amazondelarna. Det mesta hade skrotats innan vi fick chansen att få delarna till klubbarna. Nu visste vi att det fanns en stor mängd 140-delar som skulle skrotas. Vi ville, visa av erfarenhet, försöka förebygga att 140-delarna hamnade i skrotpressen. På den tiden var 140 en vanlig bruksbil och man var lite skeptisk till att lämna ut delar till rullande bruksbilar. För att vi skulle få 140-delarna så krävdes att det fanns en seriös 140-klubb. Lars-Erik Nilsson i Perstorp hade, i ett svagt ögonblick, sagt att han funderade på att starta en 140-klubb, men inte kommit till skott. Direkt efter mötet på Volvo om skapandet av SVIS så ringde Peter Bengtsson Lars-Erik och sa att nu är det dags att starta 140-klubben om vi ska kunna rädda delarna till 140 serien. Sagt och gjort, Lars-Erik startade 140-klubben och mycket 140-delar kunde räddas från pressarna.
SVIS fann en lämplig lokal i Köping i Volvos fd snickeriverkstad som Volvokomponenter hade haft på gården till KMV:s industriområde vid Otto Hallströms väg. Lokalen hyrdes av kommunen. Samtidigt tecknades ett avtal med Volvo om leveranser av alla delar till Köping. Amazon och 262C lämnade sina lager av delar till SVIS som start, PV klubben ansåg att man inte fått det av Volvo utan hade köpt sitt lager. Verksamheten har hållits igång på ideell väg.
Branden 1995
Bo Oscarsson begrundar resterna efter branden i lagret 9 juli 1995, Köping
Dock drabbades lokalen av en brand 1995. Vid 22:30 tiden på söndagskvällen 9 Juli larmades räddningstjänsten om branden. Det var en svårsläckt brand och det var inte förrän vid halv femtiden som det var släckt och byggnaden totalförstördes. Branden hade ingen naturlig förklaring men behöver heller inte ha anlagts med brottsligt uppsåt. Det kunde ha varit en cigarettfimp spekulerade polisen. 1000 artiklar hade man hunnit katalogisera, mycket av det brunna var reservdelar som inte går att få tag på. Värdet låg på 3-4 miljoner kronor. Med enorma insatser från medlemmar som tvättade delar lyckades man rädda de flesta av delarna.
1996 går flytten ett par kvarter bort till nya lokaler på Sjötullsvägen 3 vid södra infarten till Köping.Folksam ställde upp så vi kunde bygga upp ett nytt lager. Vi skulle vid detta tillfälle få delar från Volvo till 140, 160 262C och 780 dessa berörs i steg 2 inom en 5-års period. Volvos avtal med GCP i Jönköping gällde än så länge endast PV, Amazon och P1800, Volvo hade flyttat 1200 artiklar på prov till GCP med följd att priserna steg ordentligt. Fyra PV skärmar t.ex gick upp från 6 506 kr till 13 848 kr. Klubbarna hade ett möte med Hans Hartman på GCP några veckor innan och då sades inget om höjningar utan endast att det var viktigt med ett samarbete.
Stort lager köps in från Libanon
1998 fick man köpa in ett stort lager av delar från Beirut i Libanon det var 5 500 olika artiklar passande alla modeller upp till 240. Som kuriosa kan nämnas att det tar 15 minuter per artikelnummer från det att spåra ett lager och göra affär, till det att en lista kommit till medlemmarna via klubbtidningarna. Beirutaffären son innehöll 5 500 artikelnummer ta det gånger 15 minuter så får man en hint om vilket arbete som lagts ner. Det handlar om 1 375 timmars arbete på denna affär.
Under året så var det uppe till diskussion om att ändra SVIS stadgar så utländska klubbar kunde bli medlemmar. Tanken var från PV klubben sida att rösta in Holländska V44-klubben. En kommentar på stadgegruppens möte var ”hur skall vi kunna ta med utländska klubbar i SVIS när vi inte ens kan enas här hemma i Sverige” Diskussionen lede därför snabbt in på vad ska vi ha SVIS till i framtiden. På ett extra årsmöte den 7 november så röstades denna stadgeändring ner av 3 medlemsklubbar Amazon, P1800 och 262C. Det blev endast svenska klubbar.
1999 knöt man kontakt med två av Sveriges skickligaste renoverare av växellådor samt bakaxlar som pensionerats från fabriken i Köping. 2 ton av Volvo specialverktyg hade anlänt och skulle sorteras. Tanken med dem var att hyra ut dem till medlemmarna.PV-klubben ordnade ett planeringsmöte i Göteborg på Volvo 20 augusti där 6 klubbar var närvarande och skickade via sin sekreteraren en resumé till SVIS från träffen. Gruppen var enig om PV-klubbens förslag i allt utom frågan om utländska klubbar.
SVIS skall vara ett representantskap för Volvoklubbarna.
Sammanslutningen ska vara en politisk och kommersiellt obunden ideell organisation.
SVIS skall stödja och utveckla samarbetet inom olika delar av Volvoklubbarnas verksamhetsområden, verka för en ökad förståelse för det kulturella värdet i att bevara Volvo-bilhistoria för framtiden samt ge enskilda medlemmar i respektive Volvoklubb städ i deras hobby.
Flera klubbar önskade en stadgeändring som skulle återspegla möjligheten till en framtida samlad verksamhet – ”Volvoklubb Sverige”. En fördel kan vara just ”Volvo” men en nackdel att ”själen” i verksamheten försvinner om klubbarna försvinner tyckte församlingen. Stadgegruppen skulle se på detta.
Bosse O var på möte med Volvo och alla delar skall gå till GCP i Jönköping han undersökte också om ett stöd på 150 000 kr till hyra av lokalen, 125 000 kr beviljades.
2000fick vi köpa ett stort lager av nya och begagnade delar från Sandvikskroten i Köping som ägaren hade köpt dels från Volvohandlaren Hans Persson i Köping samt i USA under många år och aldrig avyttrat något.
Bosse hade i mars via Volvohandlarföreningens Servicemarknad PV: Ulf Kolbratt fått igenom ett rabattavtal där Volvohandlarna i Sverige rekommenderades att acceptera att lämna angivna rabatter mot uppvisande av medlemskort i någon av de sju medlemsklubbarna i SVIS att gälla från 15 maj. Rabatten var på mellan 5-20% beroende på kod. Eftersom detta var en rekommendation så tillämpade endast ett fåtal Volvohandlare dessa rabatter.
235 pallar med motorer
Vi fick 235 pallar med motorer från Flen så behövde man en motor eller block var det bara att hämta gratis på SVIS.
2001fick SVIS efter ett tips från en 262C medlem: Jörgen Lindblad, att en av Volvos återförsäljare på Cypern skulle avsluta sin verksamhet med Volvo och inrikta sig på Nissan, och ville sälja ut sitt lager av gamla volvodelar. Timingen passade bra då Bosse Oscarsson var på Cypern och kunde åka över och se med egna ögon. Det fanns ofantligt många fina delar. Ett bud lades på allt ihop och accepterades.
Nu blev det mer jobb för Bosse även under semestern fick han packa delar i 2 st 40 fots containers med allt från PV till 850. Sedan blev det problem med de Cypriotiska myndigheterna de trodde nämligen inte att det pris vi betalt var rätt utan alldeles för lågt och att säljaren skulle få ut pengar i Sverige också. Handlaren hade inte skrivit ner sitt lager. Volvo hjälpte till i diskussionen. Någon lösning fick vi inte fram och då containrarna kostade pengar för Volvohandlaren såldes de vidare till en annan part på Cypern. Försök gjordes att köpa från honom men nu hade priserna stigit i höjden.
Äntligen har GCP börjat skrota ut delar och levererat till SVIS i första skedet 300 pallar med bl.a klädslar till 200/700 serien och inom kort ytterligare 200pallar.
2002: Verktygsutskrotning från Volvo Olofström till PV, 140/164 samt P1800. PV klubben skickade sina verktyg på skärmar till Leksands Bilplåt. 480-klubben väljs in i SVIS.
I november 2003 så samlades klubbarnas SVIS representanter på Runö folkhögskola utanför Åkersberga för ett seminarium totalt 16st deltog. Kursen gällde SVIS styrelseutveckling. Peter Bengtsson hade i inbjudan följande citatsom passade utmärkt:
– Vilken väg skall vi ta? Sa Alice i Underlandet till kaninen. – Det beror vart du ska sa kaninen. – Det vet jag inte, sa Alice. – Då spelar det ingen roll vilken väg du tar, svarade kaninen.
Vi diskuterade vad vill vi i klubbarna, reservdelar, gemenskap och tidningssamarbete utav detta senare blev det inget. På söndagen kom den nyinsatte Bengt Lennerbert och presenterade den nya tjänsten Heritage Marketing inom Volvo. Bengt skulle sitta som spindeln mellan världens klubbar och Volvo. Han hade också en vision om ” Volvo Car Classic Center” i Göteborg. Bengt gav ett råd: ”Ha tålamod, tålamod och åter tålamod vid kontakter med Volvo tänk igenom förslaget, gör en elegant presentation, fundera vad kan Volvo få ut av idén. Tänk: samarbete. utgå inte från att det finns pengar att hämta.”
I mars 2004 valdes Storvolvoklubben in i SVIS på ett extra årsmöte efter det ordinarie årsmötet men lämnade vid årsskiftet 2006/7 motivet var att det inte fanns något till deras bilar.
Moms på delarna
2007 Införde skatteverket moms på SVIS så allt blev 25% dyrare. Under året gick Express klubben upp i 140-klubben. Volvo kom in med ny representant i Claes Rydholm som var ansvarig för den nya Volvo Cars Heritage.
På sommaren 2008 var det dags för flytt igen från lokalerna i Köping som vi haft sedan 1995 till billigare lokaler i Munktorp 10 km från Köping bakgrunden till flytten var att Poståkeriet var intresserad av lokalen och var villiga att betala dubbelt så mycket. Det var ganska mycket som skulle flyttas och hjälp behövdes. Klubbarna hade ca 15000 medlemmar 2 st anmälde sig och 1 kom. Via den lokala tidningen Bärgslagsbladet så skrevs ett mycket bra reportage och man efterfrågade även efter hjälp detta gav 10 personer. Allt som all kördes 30 lass till Munktorp varav 23 var med Poståkeriets stora Scania. I Munktorp stod redan 300 pallar som hade kommit från GCP. Under året tillkom 240-klubben och en ansökan från 700/900 klubben.
2010föreslog Amazonklubben att klubbarna skulle betala 2 kr per medlem till SVIS detta avslogs med motiveringen att det inte behövdes.
200-klubben läggs ner vid årsskiftet 2011-12 och går ur SVIS men under 2012 kommer en ansökan från C70 klubben.
Varje år har det lagts ner ca 30-35 000 timmar ideellt av ett gäng pensionärer från början fem st på att sköta lagret.
Situationen idag
Ser vi till det idag så står många pallar ouppackade och att ett lager program bör införskaffas, samt en inventering av delar görs för att kunna veta vad som finns. Framtida leveranser på de gamla delarna blir mindre nu kommer det till bilar som det inte i dagsläget finns klubbar i SVIS så man får vara beredd att bevara för framtida klubbar. Sedan är frågan vad får vi från GCP det har inte varit någon leverans de senaste tre åren…
De klubbar som ingår i SVIS är: PV, P1800, Amazon, 140, 164, 262C & 780, 480, 700/900, samt C70-klubbarna.
Källor: SVIS årsredovisningar, Brev från Bosse Oscarsson, PV-klubben, Minnesanteckningar, P1800-klubbens bildarkiv mm. Johan Rudbäck Ordf Club 262C & 780 2018-02-19
Även om motorintresset inte direkt kom med modersmjölken hos Gösta Pettersson i Storvik utanför Sandviken, så låg han i startgroparna och skaffade sig en mc redan när han var sexton år 1950. Körkortet 1952, och därefter har ett antal bruksbilar passerat Gösta under åren. Utöver det ett par veteranbilar, dels en gammal T-Ford från 1925, dessutom en P1800 som han bildligen snubblade över i mitten på 80-talet. Här är lite av Göstas motor-historia.
I startgroparna
Landskapet ligger inbäddat i en vacker vykortsliknande vinterskrud med snötäcket som en mjuk bomullsduk över terrängen när klubbens utsände anländer till Gösta och hustru Karin på Gruvgatan i Storvik, en gammal järnvägsknut mellan Falun och Gävle med dryga 2000 innevånare. Jag bjuds på kaffe med dopp samtidigt som Gösta berättar om sitt bilägande som långt ifrån bara handlar om det ägandet av en P18000 som han, mer eller mindre snubblade över så sent, med Göstas mått mätt, som 1985.
Gösta med hustru Karin i full mc-mundering, vid sin Triumph 67:a i samband med Valborundan 2014. Foto: Gösta Pettersson
– Motorintresset har väl alltid funnits där, så redan när jag fyllde sexton år 1950 tog jag körkort direkt för lätt motorcykel och köpte mig en mc av modell NV (Nymans Verkstäder i Uppsala) så fort jag kunde säger en pigg 84-åring skönt tillbakalutad i tv-rummets soffa.
Ovanligt pigg måste man nog säga med tanke på vad Gösta gått igenom. I flera omgångar, av olika anledningar, fram och tillbaka till sjukhus, bland annat några vändor kopplat till punkterad lunga som inte ville ge med sig. Vi får hoppas att den sista punkteringen var i juletid 2016, och som innebar ungefär en månads vistelse på sjukhus.
Det finns så mycket motor, och motorhistoria, i Gösta att jag tycker att det är värt mer än att bara berätta om vår kära P1800.
Precis som med motorcykelkortet så hade Gösta högsta beredskap inför 18-årsdagen 1952 och skaffade sitt körkort samma dag som han fyllde år. Den första bilen blev en Citroen B11, mer bekant som ”gangstercittran”, av årsmodell 1947. Med den blev det redan samma år som körkortet togs, en sommarresa med kompisgänget till Norge. Inte för att titta på olympiaden i Oslo, den hade ju redan gått under vintern. Nej, nu var det ungdomens frihet som skulle firas. Att äga en bil var kanske än mer då än vad det är idag en biljett till friheten.
– Det var också Göstas bil som gjorde att jag fick upp ögonen för Gösta fyller hustru Karin i.
– Först var jag mest intresserad av bilen, den var häftigare och sportigare än vad de andra hade i trakten, men sedan övergick intresset även till ägaren av bilen. Och på den vägen är det, vi gifte oss 1958 avslutar Karin med ett pillemariskt leende på läpparna.
Snubbe som snubblar
Gösta, en pigg 84-åring, studerar senaste numret av vår klubbtidning. Foto: PG Eklöf
Till yrket har Gösta hela livet ägnat sig åt svets och smide, först med egen firma i Storvik för att, några år innan pension, bli anställd istället, dock fortfarande med svets och smide som profession. Och tur var väl det när han en lördag 1985, på väg till ett jobb i Sandviken, ser en annons i Arbetarbladet med en P1800 till salu – i Storvik. Han tar vägen via annonsören, köper bilen, en 61:a, i befintligt skick för 12000 kronor utan att ens ha provkört den innan.
Under arbetsdagen ringer han hustru Karin och förklarar vad han gjort, och som tur är har han en förstående hustru som bara svarar ”Jaha”. Förutom sitt kunnande inom svets och smide kan vi lägga till ett allmänt kunnande om och att skruva och meka. Och tur är väl det, det skall vara mint condition på grejerna innan Gösta kan känna sig nöjd. Bilen köptes från en som höll på med svetsarbeten på en båt och därför kört gastuber i bagaget vilket inte bilen riktigt gillat. En del att göra där förutom att vindrutan var spräckt och måste bytas, fläkten ur funktion, tanken läckte och måste ersättas samt byte av höger bakskärm. Den sistnämnda hade han turen att hitta på Volvo i Sandviken för endast 1500 kronor.
Vi skall heller inte glömma att motorn lyftes ur, rengjordes och målades om. Efter ett pars år pysslande som även inkluderade omlackering så blev bilen klar till sommaren 1987. Omlackeringen gjorde dock ej av Gösta själv, någonstans går gränsen även för denna händige man.
– Bara någon vecka efter att jag köpt bilen var jag och frugan nere på dans i Hedesunda, vi brukade åka på dans förr i tiden berättar Gösta.
– Under kvällen där blev jag tillfrågad om bilen var till salu, till ett bättre pris än vad jag köpt den för. Men självklart så svarade jag nej, jag hade ju nyss köpt den för att jag ville ha en P1800. Men visst kliade det lite med tanke på det pris jag erbjöds. Jag är glad idag att jag behöll den avslutar han.
Flera järn i elden
En riktig oldtimer, T-Ford modell 1925, iordningsställd till mint condition av Gösta. Modellen heter Touring och det innebär att den har nedfällbart tak. Foto: Gösta Pettersson
Gösta känner sig nästan besvärad när han säger att det nog inte blivit mer än i storleksordningen 1500 mil med P1800:an under alla år. De tidigaste åren med P1800 blev det inte heller så mycket kontakt med andra, för det mesta var det bara Gösta och Karin som gav sig ut på kortare turer själva. Det var först kring år 2000 som han fick kontakt med ”Gävlegänget” och började delta i de träffarna som gänget ordnade.
Men det har sin förklaring, har man flera objekt som skall varmhållas måste tiden delas med de andra fordonen. Och det har Gösta gjort. Förutom nämnda P1800 så äger Gösta en T-Ford Touring av årsmodell 1925, en Triumph motorcykel av 1967 års modell på 650cc samt en mc från Honda på 750cc från 1983.
– Pappa hade också en T-Ford av årsmodell 1925, fast det är inget jag har minne av att ha sett eller åkt i, utan fått berättat senare. Men jag har pappren kvar på den bilen berättar Gösta.
– Kanske är det därför jag köpte en sådan vid mitten av 70-talet, omkring 75/76, av en kille i Gävle avslutar Gösta.
Det var dock inte bara Göstas pappa som haft T-Ford, även svärfar som jobbade på åkeri som kusk och körde ut grejer med häst och vagn. Åkeriägaren moderniserade verksamheten och plötsligt stod svärfar där som chaufför på, ja just det, en lastbil av märket T-Ford.
Med det här ”objektet” hade Gösta en hel del jobb. Det mesta på bilen var galet. Karossen utrostad, ramarna var fel, skärmar likaså, en ny motor hämtades i Ockelbo (den som satt i var förstås fel). I ett par år fanns intresset att hålla på, sedan hamnade Forden i en lada.
Och så, 1985, snubblade Gösta över en P1800 och den var ”roligare” att hålla på med. Det skulle dröja ända in på sent 90-tal innan Forden var färdig, trots att svärfar ”tjatade” om det, han ville så gärna få åka en sväng med bilmodellen han kände igen från tiden som chaufför på åkeriet. Bland det sista som gjordes på Forden var att få tag på rätt tändningsnyckel. Vid ett besök hos svärföräldrarna gick svärfadern upp på övervåningen, kom tillbaka ner efter ett tag, överräckte en tändningsnyckel från sin lastbil på åkeriet som han sparat och gömt undan.
– Tror du den här kan passa Gösta?
– Det mal i mig än idag att svärfar aldrig fick åka med T-Forden innan han gick vidare. Det har jag väldigt svårt att komma över, att jag inte hann ge honom den glädjestunden innan säger Gösta samtidigt som jag kan se hur ögonen glänser.
Näst bäst i världen
Fulla bilen! Gösta med ett av barnen i framsätet och deras respektive i baksitsen vid en av de arrangerade T-Ford svängarna runt Järbo. Foto: Gösta Pettersson
T-Forden, ”bilen som satte världen på hjul” som den också kallas, är än idag den näst mest producerade bilmodellen i världshistorien med sina dryga 15 miljoner exemplar, endast slagen av Volkswagen Typ 1. Tillverkningsåren var 1908 – 1927. Fordonet hade väldigt hög frigång, förmodligen beroende på vägstandarden i USA. I Europa var det kanske bättre på den tiden, hur som helst så sänkte man ramen tre tum. Det kan man se på hjulaxeln vid hjulen. Den licenstillverkades också för europeiskt bruk i England, men även i Canada skedde tillverkning.
Det unika med Göstas T-Ford är att det är den första modellen med fyra dörrar. Tidigare hade det varit endast tre dörrar, två för baksätet och en fram, på höger sida. Man gick alltså in på passagerarsidan, förmodligen främst för att det var så trångt på förarsidan med bland annat handbromsens placering.
– Jag använder fortfarande det sättet, att gå in på passagerarsidan, trots att jag har fyra dörrar förklarar Gösta.
– Den roligaste resan vi gjort är med T-Forden när klubben firade sitt 100-årsjubileum av bilens tillkomst 2008 berättar Gösta.
-Vi samlades i Gysinge en fredagskväll, åt middag där och på lördagen, sommarens vackraste dag, åkte vi småvägar upp till Högbo Bruk där vi åt lunch. Efter lunchen tillbaka till Gysinge där vi avrundade träffen med eftermiddagsfika avslutar Gösta med ett nöjt leende.
Besöket lider mot sitt slut och det är dags att bryta upp och bila tillbaka innan mörkret lägger sig över vintriga vägar.
Konstaterar att i år 2018 kan Gösta och Karin fira sin 60-åriga bröllopsdag. Vem vet, kanske blir det en sväng med T-Forden, en tur på motorcykeln med Karin på bönpallen eller så snubblar man in i P1800:an för att celebrera denna högtidsdag.
Text: PG Eklöf
(Hela artikeln med ytterligare bilder presenterades i klubbtidningen nr 1-2018)
Både i nummer 1 och 2 2017 av vår klubbtidning har styrelsen efterlyst understöd med it-arbete och redaktörskap. Undertecknad har anmält sitt intresse att bistå redaktören för tidningen med att skriva.
Vår tidning blir inte bättre än vad vi själva gör den till, och alla har något att berätta. Här kommer några rader om vem jag är, hur just du kan/skall bidra. Jag är assistenten, sidekicken, till dirigenten, det vill säga redaktören.
Jag är 61 år fyllda och det också livet som glad pensionär. Den ynnesten har vi som yrkes-officerare att gå med tjänstepension vid 61. Visst, det är lägre lön men 100% frihet, något att inte förakta. Bor sedan fjorton år tillbaka i Falun där jag också arbetade i tio år innan jag för fyra år sedan tvingades byta arbetsort på grund av organisationsförändringar. De sista fyra åren i Enköping, men valde att pendla, rotad som jag är i Falun. Lever ett unikt liv, i det avseendet att vara ensamstående utan barn.
Skriva är skoj
Mitt intresse för att skriva har funnits i hela mitt liv. Tydligast drabbade det min fröken på gymnasiet som nästan hatade mina uppsatser på 17-18 A4-sidor, nästan genomgående om att uppdatera henne om utvecklingen i Watergateskandalen tidigt 70-tal. Slutomdömet i gymnasiet blev väl ungefär ”jag gillar inte ditt val av ämne (ofta fanns ju ”valfritt ämne” med), men jag måste ändå böja mig för din förmåga att uttrycka dig i svenska språket.
Jag fick åter användning för detta när jag arbetade i Falun. Under de tio åren ansvarade jag för rekryteringen till hemvärnet samt var totalansvarig information. Det innebar 100-tals med artiklar på vår webbsida, även reportage som jag skickade in till Tidningen Hemvärnet, Försvarsutbildaren, Försvarets Motortidning samt Försvarets Forum. 2009 hade jag till och med ett fem-sidigt resereportage om Peking i ett lördagsmagasin i Dalarnas Tidningar.
Jag gick också några media- och skrivarkurser för att utveckla hantverket. Det är stimulerande att formulera sig, helst så att alla sinnen berörs på något sätt. När chefredaktören för Tidningen Hemvärnet gick i pension hade han varit min mentor i sex år, ägnat hela sitt 40-åriga yrkesliv åt journalistik på olika ställen och tidningar/publikationer. Några år senare dimper det ner en bok hemma i Falun, hans memoarer skrivna för barn och barnbarn. På sidorna om tiden inom hemvärnet omnämns två vad han kallade ”lokalredaktörer”. Jag var en av med ”stor fallenhet för journalistik”. Därför vågar jag kasta mig ut i detta.
Alla kan
Alla kan bidra. Det jag möttes av i Falun var framför allt två invändningar när det gällde att få in materiel. Den ena var ”det är inget att skriva om”. Det är det säkert, men det är en bra sköld att krypa in bakom för att skydda sig. Hört om begreppet storytelling? Berättandet. Till och med företag, politiker etcetera använder sig av berättande, storytelling, för att framföra sitt budskap. Att exemplifiera budskapet genom att berätta en historia. Det skall vi också göra inom P1800-klubben.
Var och en av oss har säkert många historier att berätta, men vi krånglar till det och funderar för mycket. Det behöver inte vara någon doktorsavhandling eller nobel-föreläsning för att publiceras. Det enkla är oftast det bästa och lättaste att ta till sig. Precis som Clausewitz sa om kriget; ”i krig är endast det enkla möjligt”.
Den andra invändningen jag mötte var ”jag kan inte skriva”. Anordnade endagars skrivar-kurser några gånger för att knuffa på för att om möjligt riva några hinder. Det är här min roll kommer in. Förutom att jag själv ”jagar” berättelser via kontakter, hörsägen etcetera så hjälper jag dig med att skriva. Vi tar ett snack på telefon och utifrån det skriver jag ihop historien. Du bidrar med någon/några bilder, och vips så är det klart. Svårare än så behöver vi inte göra det.
Kom igen nu!
Hör jag inget kanske jag ringer upp. Ett hot? Nej, ett löfte.
Kontakta mig!
Mina kontaktuppgifter är; PG Eklöf, Kopparvägen 37, 2tr, 791 42 Falun, pg.eklof@telia.com och 070-53 293 66. Skicka brev eller helst mail eller ring om din idé, tips, story så börjar vi där.
Tillsammans skall vi göra vår klubbtidning till den vassaste i landet.
Ja den frågan har jag, ägaren till ”Lady In Red” – en röd skönhet från 1967 med ch nr 23829 och reg nr EJP 839. Har funderat på vad som gör att man tycker om denna bilmodell ?
Det finns många orsaker att tycka om Volvo P 1800 , bilens historia , dess design – en tidlös skapelse av Pelle Petersson. Nu undrar medlem nr 6965, Ulf Andersson, om några andra medlemmar skulle vilja berätta om sina tankar och upplevelser om denna fina bil!
Denna sida kan endast läsas av betalande klubbmedlemmar och, i vissa fall, endast av Klubbstyrelsen
Om du tillhör någon av dessa kategorier måste du först logga in med dina medlemsuppgifter här under eller i panelen.
[box type=”warning” ]
OBS!
Kontrollera dessa punkter INNAN du kontaktar oss!
Har du betalat din medlemsavgift för innevarande år?
Har du registrerat dig som användare på denna hemsida? Om inte så gör detta HÄR
Har du loggat in med dina användaruppgifter?
Är du klubbmedlem, kan svara ”Ja” på frågorna ovanför men intefår tillgång till innehållet TROTS att du har loggat in – skicka oss din mailadress samt medlemsnummer via formuläret här under. Se till att du är inloggad INNANdu använder detta formulär!
Denna sida kan endast läsas av betalande klubbmedlemmar och, i vissa fall, endast av Klubbstyrelsen
