Redan efter 2017 års träff i Småland var jag med nöje utsedd till att lägga upp årets träff. Det är ju alltid trevligt att visa upp det bästa av sin hembygd.
Ideèr stöttes och blöttes innan vi slutligen kom fram till lämpliga besöksmål. Att andra söndagen i september var Valdag hade vi ingen aaaning om då, men trots det (eller kanske just därför) kunde vi räkna in 41 personer i 22 bilar, varav 19 st P1800. Övriga utgjordes av MB, Amazon samt en katt som smugit sig in bland Hermelinerna. Om vi hade haft priser till deltagarna med längsta resvägen hade dessa tillfallit Bo Torvestig, Östhammar och Eva och Allan Carlsson, Teckomatorp.
Morgonsamling vid Torpa Stenhus före kaffet och välkomsthälsning av ägaren Per Zethelius
Vi komma från öst och väst för att mötas vid Torpa Stenhus I Tranemo kommun. Där hälsades vi välkomna av ägaren i sjuttonde generationen Pehr Zethelius, som uppskattade vår kulturgärning att köra P1800. Han själv spelar ju i en annan högre division av kulturens bevarande.
Efter en god förmiddagsfika följde en guidad visning av Stenhuset som, sedan 1400-talet, haft olika funktioner såsom bostad, befästning i kriget mot Danskarna, kyrka och spannmålsmagasin. Mest kända händelsen på Stenhuset lär vara när Gustav Vasa kom för att ta den 16 åriga Katarina Stenbock till sitt blivande gemål. Själv var han då 56 år.
Avfärd från Torpa genom månghundraårig ekallé.
På bra men krokiga vägar for vi sedan till Limmared för lunch i Glasets Hus, som är ett glasklart exempel på vad samverkande ideella krafter kan åstadkomma för att lyfta ett avsomnat samhälle. Mätta och belåtna var det uppsittning (läs nedsittning) till dagens sista besöksmål, Bynanders Motormuseum i Svenljunga. Efter ca 20 km kom vi fram till en stor nyrenoverad f.d. ladugård som numera inhyser en mängd intressanta fordon och mycket annat. En stor del av samlingen tillhörde tidigare den numera bortgångne Göran Carlsson, grundare av Ge-Kås i Ullared. Ägaren och tillika samlaren, Per Bynander kunde tyvärr inte närvara p.g.a. Roadracing för veteraner i Stockholm.
En efter en droppade vi av för hemfärd efter en minnesvärd träff och vi ser redan fram emot andra söndagen i september 2019, då träffen kommer att arrangeras av våra klubbkamrater i Småland.
Alla vi som kör en P1800 vet hur trång den är i baksätet, även om instruktionsboken säger oss att bilen är gjord för två + två. Men då kan det knappast vara fullvuxna personer som bänkar sig där bak.
Även Volvo tyckte den var liten och man skissade på en efterföljare, en GT-bil. Ett av de förslag som togs fram gick under modellnamnet P172, men det blev inte mera än lera av den drömmen.
Det är många tankar, idéer som tas fram på en designavdelning, en del förkastas redan innan de hamnar på ritbordet, andra just där. En del går vidare och omsätts till fullskaliga lermodeller och väldigt få blir en plåt-prototyp.
Storleken är avgörande
Bilden tagen utomhus, på Hisingen, oktober 1966. Här syns stödmekanismen ännu bättre. Det fanns också en variant med dubbla framlyktor på båda sidor.
Precis som kunderna reagerat över att P1800 var så liten där bak, vilket vi som P1800-ägare utan protest kan hålla med om, så insåg även Volvo med chefsdesigner Jan Wilsgaard (1930 – 2016) i spetsen, som vistats i USA 1964/65 och där noterat Fords framgångar med Mustang-modellen. Även Volvo behövde en efterföljare, som svarade upp mot marknadens önskemål, helt enkelt en lite större sportcoupé. I P1800 kunde man ju i baksätet bara klämma in småväxta barn, och det var ändå inte särskilt bekvämt för dem. Här var alltså storleken avgörande i framtagandet av arvtagaren.
Var det här och då framtiden för P172 avgjordes? En rå och småkylig oktoberdag 1966 ute på Hisingen gömda på någon bakgård någonstans. Det är volvomedarbetare på bilden, några av dem är; mannen i hatt och med en hand på bilen är chefsdesignern Jan Wilsgaard, bredvid mannen i ljus rock står tekniske direktören Tord Lidmalm och till vänster närmast bilen utvecklingschefen på PV, Tor Berthelius. Men vem är mannen i den ljusa rocken och vad gjorde han där? Spelade kund? Hur som så är det svärsonen PG Gyllen- hammar, fem år innan han blir VD på Volvo! Vad kan ha spelat för roll redan här? Bilen OA275 var vd Gunnar Engellaus tjänstebil i en speciell ljusblå färg.
Volvo kom att kalla projektet för P172, och det sjösattes våren 1965. Den baserades på den kommande 164-modellens komponenter, men med kortare axelavstånd. Även motorn, en B30 på 2978 cc som vid 6000 r/m skulle ge 180 hk SAE, hämtades från 164:an. Man tänkte sig från början tre SU-förgasare, men avstod från det. Verkstäderna hade haft problem att synkronisera två SU-förgasare. Till slut fastnade man för bränsleinsprutning. Maxfarten beräknades till 200 km/h med en accelerationsförmåga på 8,0 sekunder från 0 – 100 km/h.
Inte mera än lera
Modellen passerade ritbordet och arbetet rullade på rätt snabbt och redan i september 1966 hade man en fullskalig, olackerad modell i lera, att visa upp. I en ny visning oktober samma år hade man lackerat den i en mörkblå färg och utrustat med amerikanska Rostylefälgar licenstillverkade i Storbritannien. Tanken, förutom sedan-modellen, var att man tog höjd även för ett cabriolet-utförande, något som hade visat sig alldeles för kostsamt på P1800:an. Modellen skulle lanseras som 1970 års modell.
Produktionen skulle ske i Sverige, i Olofström, och man tänkte sig en årsproduktion på 10 000 bilar och en första serie på 50 000 bilar. Priset i USA hade man tänkt sig skulle ligga på cirka 6000 dollar.
Attrappen av inredningen. Visar tydligt att Volvo tänkt sig endast två + två bilen. Kardan-tunneln är placerad så att det omöjliggör en tredje person i baksätet.
Men det blev inte mera än lera! Redan i början av 1967 gick projektet i graven och anledningen till det var mångfacetterat. Dels var investeringskostnaderna höga, direktionen var tveksam till framtiden för denna typ av vagn och sedan fick man mothugg från återförsäljare i USA som hävdade att den skulle få svårt att stå sig i konkurrens med den betydligt billigare Mustangen.
Inte lätt veta rätt
Gjorde man rätt som lade ner projektet? Svaret på den frågan är hypotetiskt eftersom vi inte har något facit. Det är ju, som jag skrivit inledningsvis, många tankar och idéer som föds på en designavdelning, och som vi aldrig får se. För vad vore en designavdelning där det inte sprudlar av kreativitet? Kreativitet är förändringens moder!
Och det här gäller även Volvo, men sjutton vet om det ändå inte varit värt att satsa på just den här modellen med dess tidlösa linjer. Istället för denna skapelse behövde ändå Volvo förnya den nu rätt gammalmodiga P1800:an. Resultatet av det blev att göra om bakpartiet och vips så var ”fiskbilen” född.
Egentligen var det väl först när C70 lanserades 1996 som Volvo uppfyllde drömmen man hade med P172, nämligen en GT-bil som utfördes både i coupé-modell som cabriolet.
Det är inte lätt att göra rätt, om det nu var rätt eller fel att göra som man gjorde. Det tillhör förflutenhetens tid och vi kan konstatera att det blev inte mera än lera.
En bättre bildvinkel där fotografen dels lyckats avskärma stödhjulen helt och hållet, dels lyckats med en bättre färgåtergivning. I bakgrunden syns bland annat Volvos Personlast-terrängbil 903, mera känd som ”valpen”. Men det är en annan historia.Här är en annan bild på prototypen P172, med dubbla framlyktor. Troligtvis bytte man ut lyktor och grill för att se olika varianter, vad som passade bäst.Så här skall den ha sett ut innan man lackerade den. Bilden alltså tagen i september 1966.
Så har ytterligare en Eskilstunadag lagts till handlingarna och som traditionen bjuder så deltog vår klubb även i år.
Det blir alltid en tidig start på dagen och eftersom veterandagen öppnar redan kl 7 så var jag på plats en timme innan för att resa vårt tält och ställa allt i ordning.
På min resa till Eskilstuna på morgonen regnade det kraftigt hela vägen fram men slutade strax före Ekeby flygfält där vi höll till under dagen.
Man undrade förstås hur vädret under dagen skulle bli och skulle det komma några besökare? Men det dröjde inte lång stund efter kl 7 förrän den första P1800 bilen rullade in med Peter Akej vid ratten. Peter var den person som hjälpte mig under dagen med shopartiklar och parkeringsdirigering.
Under förmiddagen så kom det alltfler bilar men snart insåg vi att det ostadiga vädret avskräckte många från att ta fram sin pärla denna dag. Totalt under dagen kom det 11 st bilar vilket var mindre än hälften så många som det har varit de senaste åren.
Det var inte bara vi som hade färre besökare, det gällde hela marknaden som märkte av minskat antal.
Hela dagen förflöt i Eskilstuna Veterandags anda med avancerade flyguppvisningar och intervjuer med olika bilklubbar och inte en droppe regn föll över oss förrän vi packade ihop för hemfärd, då kom regnet.
Vi ser fram mot nästa års träff och då med många fler medlemmar som besöker Eskilstunadagen.
Lördagen den 18 augusti träffades P1800 gänget från Gästrikland med lite inslag av Uppland och Dalarna för en färd runt Storsjön i Gästrikland, samling och frukost vid Berglunds Bageri i Kungsgården.
Dagens första stopp var Rosenlöfs Tryckerimuseum som är unikt, knappt någonstans i världen finns ett så levande tryckerimuseum. Besökaren uppfattar det som om personalen gått hem på fredagen för att återgå till arbetet på måndagen. Och maskinerna fungerar som förr. Som kuriosa fick vi lära oss att ett tecken som snabel-a @ inte är så modernt utan det användes som á-pristecken redan på 1600 hundra talet.
Färden fortsatte över Storsjön på en av Sveriges längsta naturliga broar ut till Årsunda och Strandbaden som ligger fint med sina 3 kilometer långa sandstrand och kallas Gästriklands Riviera. Lunch serverades.
Turen fortsatte och nu fick våra bilar komma ut på en längre tur då vi lämnar Storsjön och åker mot Gammelstilla och besöker kafét för lite fika samt en guidning av whiskey destilleriet. Citat guiden: ” Precis som Gammelstilla omsveper dig med sitt lugn och berör dina fem sinnen, vill vi också att hennes whisky skall beröra dig. Allt från det porlande ljudet när de ädla dropparna lämnar sin flaska och landar i glaset till den färg hon ger sin livets dryck. Upplevelsen skall vara total
I det Vita Magasinet väntas produktionens avfärd. Målet är att få dela med sig av den stolta kultur regionen andas genom att materialisera Gammelstillas lugn i en dryck. Den kommer att tillverkas av kvalitativa råvaror, kunskap och passion. Flertalet recept provas ut. En lagring av whiskyn på minst tre år väntas när man funnit den unika karaktär som kan bära upp Gammelstillas namn. Den tid whiskyn behöver är väntan värd”.
Intresset var stort och det var nästan så att äppelkakan och kaffet blev kallt.
Vi avslutade vår resa på Lemstanäs flygplats där priser till bästa chaufför, mest välpolerade bil, till röda bilar och till vita bilar utdelades.
Tack till alla P1800 vänner som kom till träffen, ett extra tack till Micke Andersson som var stor del av arrangemanget samt Börje Wallgren som stod för foton.
Vi bestämde redan förra sommaren att vi skulle åka på sommarträffen i Sarpsborg. Mycket därför att vi aldrig tidigare hade varit i södra Norge.
Vi startade vår resa från Nordmaling på onsdag för att i god tid vara i Sarpsborg på fredag..Vi hade räknat ut att vi hade cirka 95 – 100 mil att köra innan vi skulle vara framme i Sarpsborg. Första natten låg vi över i Gävle. Fortsatte därefter vår resa ner till Karlstad där vi skulle övernatta på Scandic Klarälven. Resan ner gick bra. När vi checkat in på hotellet såg vi en nyinköpt Volvo V90 Cross Country ute på parkeringen som var registrerad för utförsel till utlandet.
På kvällen åkte vi in till centrum i Karlstad för att hitta någon restaurang där vi kunde inta middag. På väg in till centrum började vår bil att gå dåligt och vi beslöt oss för att återvända till hotellet. Tillbaka på parkeringen vid hotellet började jag att undersöka vad det var för fel på bilen. Misstänkte ganska snart att det var något fel på tändningen.
När jag stått och grejat en stund under motorhuven kom ett par fram till mig. Visade sig vara ett par från Kalifornien. Började på lite knagglig engelska att prata med dem. De berättade för mig att de sett min bil, en röd P1800 ES på parkeringen lite tidigare på kvällen. Vid samtalet berättade de att de hade en vit P1800 ES hemma i Kalifornien samt att de nu var i Sverige och hade köpt den där nya Volvo V90 Cross Countryn som vi sett tidigare.
Reportage i Teknikens Värld
Blev ett mycket trevligt samtal med det här paret och lite senare under kvällen visade mig mannen ett nummer av Teknikens Värld. I tidningen fanns ett reportage om honom och hans Volvobilar. Thomas Dougherty, även kallad Mister Volvo, har, förutom P1800, en Volvo Amazon combi som han renoverat. Han har under åren haft många volvobilar.
Vi berättade för Thomas och hans fru att vi var på väg till Sarpsborg på P1800 träff. Paret blev lite besvikna när de hörde detta eftersom de precis kom från Oslo till Karlstad. Tyckte att det hade varit mycket trevligt om de hade varit kvar i Norge och hade fått se alla P1800 bilar.
Morgonen efter bytte vi adresser och Thomas blev väldigt förtjust i den blå P1800 tygkasse som jag gav honom. Han skulle sätta upp den på väggen hemma hos sig. Vi skildes åt och vi fortsatte vår resa till Sarpsborg.
Lyckad sommarträff
Sommarträffen i Sarpsborg blev ett mycket lyckat besök. Välordnat och trevligt arrangemang. Stort beröm till arrangörerna.
Karin & Lennart Hellman invid sin bil vid ankomsten till Sarpsborg. Foto: Ulf Selstam
När vi åkte från Sarpsborg bestämde vi oss för att köra genom Norge hem. Vi tog vägen upp till Otta, körde Trollstigen upp till Geiranger för att sedan köra upp till Dalsnibba. På toppen av Dalsnibba, 1 500 meter över havet, fick vi en vidunderlig utsikt över Geirangerfjorden och de omgivande fjällen. Vi åkte sedan Trollstigen ner mot Romsdalen. En underbart vacker väg, väl värt ett besök.
Mellan orterna Eidsdal och Valldal måste man ta bilfärja för att passera Norddalsfjorden. Vid betalning av färjeavgift trodde vi att vi skulle kunna göra kortbetalning men våra svenska bankkort gällde inte. Blev lite panik just då men som tur var träffade vi ett svenskt motorcykelgäng som kunde hjälpa oss att växla till norska pengar.
Resan gick sedan vidare mot Röros och Funäsdalen vid den svenska gränsen. Efter en tur på 297 mil var vi hemma igen.
Artikel om Mr Volvo i ett kommande nummer…
Väl hemma tog jag kontakt med Mikael Stjerna, reporter vid Teknikens Värld, och fick hans godkännande att publicera artikeln om Mister Volvo i vår klubbtidning. Troligen i nästa nummer….
Tack för en trevlig sommarträff. Vi kanske ses nästa år.
Lördag den 16 juni var det åter dags för den årliga motorträffen i Olofsfors.
Motorträffen som anordnades för sjätte året slog detta år rekord i antalet fordon. Över 600 fordon intog det gamla bruket. Träffen har nu blivit en av de större träffarna i Norrland. Träffen hålls på Olofsfors bruk med alla dess gamla bruksbyggnader.
Detta år var vädergudarna på vår sida. En omväxlande bruksmiljö samt ett vackert sommarväder med en lagom blandning av värmande sol och svalkande vindar lockade minst ett par tusen besökare.
Här kunde man hitta det mesta när det gäller veteranfordon. Bilar från 30-talet, 50-tals jänkare, bruksbilar som man minns från barndomen. Fantasifullt ombyggda hotrods, sportbilar i varierande åldrar men även motorcyklar, mopeder, MC-bilar, bussar och lastbilar.
Alla Volvobilar var samlade framför den gamla kvarnbyggnaden. Varje modell, P1800, PV, Amazon, 140 och 240 delades upp för sig. Sammanlagt var det cirka 60 Volvo bilar, varav nio P1800.
Bredden av bilar och den historiska bruksmiljön är det som oftast framhålls i de positiva kommentarerna från utställare och besökare. Flera av hantverkarna som finns på bruket hade också öppet vilket gör träffen ännu mer attraktiv. Äkta hantverk och gamla fordon hör väl på något sätt ihop.
Det är dessutom fri entre för besökarna på träffen. Detta är möjligt tack vare det stora frivilliga jobbet från arrangörerna.
Många hade picknick i det gröna med attiraljer från svunna tider. På många ställen kunde man se gamla tv-kannor, 50-tals campingbord samt gamla transistorapparater. För de som inte hade med sig egen picknick korg var restaurangen i herrgården och brukscafeet öppet. De lokala föreningarna hade även försäljning av grillade hamburgare och parisare på olika platser inom området.
Tidigare år har träffen endast varit förlagd till ena sidan av Leduån men i år fick båda sidorna av ån tas i anspråk. Var in i det sista osäkert om den gamla träbron över dammen skulle kunna användas. Till slut fick vi klartecken att halva bron kunde öppnas för gående. Bron är för närvarande stängd på grund av den stora vårfloden som orsakade ett stort slukhål. Veckorna före träffen hade hålet fyllts med elva lastbils lass grus. Fortfarande pågår reparation av bron.
Jag längtar redan till nästa års träff och hoppas att fler P1800 bilar kommer. Vi ses där!
Helgen 7-8 juli hölls en välbesökt Volvoträff i Södra Lappland, Vilhelmina. På lördagen samlades drygt 65 Volvobilar från de olika Volvoklubbarna i Sverige på Folkets Hus i Vilhelmina.
Inga Jonsson Malgovik, vinnare i volvomeet vilhelmina peoples choice
Bland många fina Volvobilar var det två som tog hem de flesta rösterna i peoples choice. En välrenoverad Amazon fick se sig slagen av Inga Jonsson från Malgovik,
med sin vackra guldfärgade Volvo P1800 1970 vann hon Volvomeet Peoples choice.
På söndagen åkte deltagarna en resa längst vackra Vildmarksvägen, Stalon, Trappstegsforsen, Saxnäs. Klimpfjäll och slutligen upp på fjället 871 meter över havet Stekenjokk
Här togs det stor gruppbild och efter fika och lotterier så skiljdes deltagarna åt, de som skulle söderut fortsatte längst Vildmarksvägen och de andra vände och körde åter mot Vilhelmina.
Volvomeet ,vildmarksvägen stekenjokk 871 möh
arr: Kenna Lindström, Svenska Volvo 140 klubben, foto Lennart Örnebro. Text: Kent, Kenna Lindström
De flesta av oss fick köra västerut för att mötas i öst på årets Sommarträff, eftersom klubbens träffplats, vårt magnetiska fält, låg i Sarpsborg, Östfold fylke i Norge. Bilarna sögs, som järnfilspånen till magneten, mot denna ort och innan arrangören Carl-Einar Kure hade räknat in alla så var det över 50 bilar.
Under helgen genomförde några ”måsten” i Oslo på lördagen och avslutade på söndagen med besök vid Fredrikstens fästning i Halden där vår forne konung, Karl XII, såg livets ljus släckas 1718. Hela helgen präglades av det väder som rått en längre tid, det vill säga torrt och varmt.
Sarpsborg
Sarpsborg är en del av den ”dubbelkärnade” staden Fredriksstad/Sarpsborg och utgör då Norges femte stad med cirka 100 000 innevånare, varav knappt hälften i Sarpsborgsdelen. Staden ligger dryga nio mil sydsydost om Oslo längs E6:an och grundades 1016 av Olav den helige (Olav Haraldsson). Staden firade alltså 1000 årsjubileum 2016.Staden kallades först Borg, av den enkla anledningen att bland det första som anlades här var just en borg för att kunna försvara sig mot fientliga angrepp med älven Glomma som ett naturligt hinder för en framryckning. På 1200-talet kom det allt oftare att kallas Sarpsborg. En förklaring till namnet Sarpsborg är att förleden Sarp kommer av namnet på vattenfallet Sarpr, som betyder ungefär ’den som sväljer’. Det finns andra förklaringar, och vilken som har mest sanningshalt, om det tvista de lärde.
En del av bilarna snyggt uppradade utanför Quality Hotel Sarpsborg
Vi checkar in på Quality Hotel Sarpsborg i den norra delen av staden där Carl-Einar, med stöd av Dag Ingebrigtsen, hälsar oss välkomna till bords i en jättelik lokal med avsevärd takhöjd. Troligtvis inte en matsal i vanliga fall med tanke på inramningen, mer en konsertlokal med upphöjd scen, men det gick alldeles utmärkt att äta där ändå.
De stred för fred
Som bekant har ju Sverige och Norge varit i union. Utan att ha en lång historieutläggning vill jag nämna några milstolpar. Unionen var ett resultat av freden i Kiel, 14 januari 1814 som en följd, och del av, de så kallade Napoleonkrigen. Freden slöts mellan, å ena sidan Sverige och Storbritannien, å den andra Danmark. Som bundsförvant till Napoleon stod Danmark på förlorarnas sida och fick avstå Norge till Sverige som de annekterat under krigen. Som plåster på såren fick Danmark bland annat Svenska Pommern och Rügen av Sverige. Att Norge var danskt förstår av huvudstadens tidigare namn som ju var Kristiania efter kung Kristian i Danmark, likväl som dagens paradgata i Oslo, Karl Johan, torde ha fått namn efter vår svenske tronföljare Karl Johan som ju upprättade freden i Kiel.
Den svensk-norska unionen var ett resultat av, dels Norges självständighetssträvanden, dels som ersättning för att Sverige förlorat Finland till Ryssland i Finska Krigen 1808-1809. Enligt unionsfördraget skulle Norge vara förenat med Sverige i en union som ett eget rike med egna lagar och förordningar, men med gemensamt kungahus och gemensam utrikespolitik ledd från utrikesdepartementet i Stockholm.
Den 17.maj 1814 antogs den norska grundlagen i Eidsvoll, och här har vi alltså anledningen till det intensiva firandet i Norge. Man var äntligen, mer eller mindre, en fri stat. Att unionen upplöstes 1905 berodde på att länderna gled isär av anledningar som jag inte lägger krut på här. Oaktat det så var den främsta anledningen att förutsättningarna för att hålla samman var obefintligt, nämligen hotet från Ryssland.
Busstur med vikingakultur
Efter att ha intagit en välsmakande och diger frukostbuffé var det så dags att gå ut för dagens verksamhet. Denna gång dock inte till våra bilar, kanske skönt när de oftast saknar air-condition, utan till två väntande bussar. Där klev vi vänligt på, bussiga som vi är, för att ta oss in till Oslo. Det är inte genomförbart, dels av rent praktiska skäl, att ta in våra bilar i en så stor tätort, dels praktiska skäl för att hålla ihop, slutligen av logistiska skäl att hitta utrymme för så många bilar på samma ställe. Jag tror nog de flesta tyckte det var rätt skönt också, kunna koppla av och även njuta av den svalare luften i bussen.
Flera muséer
Målet för vår resa var till halvön Bygdöy, belägen som en utskjutning i fjorden från centrala Oslo. Här ligger flera muséer, däribland FRAM-muséet, och jag kan konstatera att vi körde rätt och kom fram till rätt ställe. Det första vi mötte när vi svängde ut på Bygdöy var Kongsgården, ett bevakat residens som disponeras av den norska kungafamiljen, främst som sommarbostad, ungefär som Solliden eller Sofiero i Sverige. På ägorna har prinsessan Märta-Louise sina hästar, hästintresserad som hon är.
Det mest omtalade, och omskrivna, vikingaskeppen på museet, det så kallade Osebergsskeppet, utgrävt 1903 och rätt välbevarat som synes. Skeppet är 21,5 meter långt och 5,1 meter brett. Visst är det en tjusig design!
Vår första anhalt var Vikingskipshuset där vi, på egen hand, fick gå runt och titta. I huset finns flera vikingaskepp, det bäst bevarade är Osebergsskeppet, ett skepp som hittades 1903 i en stor norskgravhög på Osebergs gård i Vestfold fylke, strax norr om Tönsberg vid Oslofjordens västra strand. Skeppet är mycket välbevarat, mäter 21,5 meter i längd 5,1 meter brett. Det är så lågt som 1,6 meter midskepps, så man tror inte det lämpats för större havsfärder. Om nu någon undrar när i tiden detta ägde rum så inföll vikingatiden i spannet cirka 700 – 1100 efter Kristus.
Fram till FRAM
Efter rundvandring där, kanske hann några med en glass också, är det dags att kliva på våra bussar igen. På Bygdöys smala gator, med husväggarna precis utanför bussfönstret, tar vi oss fram till FRAM-muséet.
Det var betalt, men ändå erbjöd Carl-Einar att de som varit på FRAM-muéet förut, kunde gå akterut nu istället. Nej, skämt åsido, men väl till Kon-Tiki-museet som låg mittemot i ett likadant hus. Ni vet, Kon-Tiki, flotten som Thor Heyerdahl byggde av nio stockar balsaträ och tog sig från Peru 7000 km österut till en ö i Polynesien 1947, för att bevisa folkvandringar över Stilla havet.
Fartyget FRAM, konstruerat av Fritiof Nansen för att ta sig till Nordpolen. Formen var sådan att fartyget skulle lyftas uppåt om det klämdes i isen. Deplacementet på 900 ton, från 1910 utrustat med en fartygsdiesel på 180 hästkrafter. FRAM var också med på Nansens expedition till Grönland och östra Kanada med fyra övervintringar 1898 – 1902 innan det kunde återvända.
Mig veterligt valde alla att gå till FRAM, skeppet som Fritiof Nansen lät bygga, och som sjösattes i oktober 1892. Det skulle användas för hans planerade resa till Nordpolen, en resa som företogs redan 1893. Hans tanke var att låta fartyget frysa in i isen och driva med den till själva polen. För att klara detta, så skulle det också bli det starkaste skeppet någonsin för att motstå isen. Det byggdes därför i en sådan form att det skulle lyftas uppåt om det klämdes i ismassorna. Metoden funkade i princip, men Nansen misslyckades ändå med expeditionen. Han kom i alla fall inte fram med FRAM utan fick ta hundspann, men nådde bara till 86 grader nordlig bredd. Men det var ändå det nordligaste breddgrad en människa varit så.
Trots framgången med att som första människa nästan nå nordpolen är det nog ändå den andre norske polarforskaren, Roald Amundsen, som gjort fartyget mest känt. 1911 avseglade man mot Antarktis för att nå sydpolen i den så välkända kapplöpningen mot britten Robert Scott. Först hade Amundsen tänkt sig nordpolen, men när det gick upp för honom att amerikanen Robert Peary varit på nordpolen redan 1909, så ändrade han sina planer. Det fick bli sydpolen istället, och dit hann han först, nådde polen 14 december 1911. Scott var inte vare sig inom syn- eller ”scotthåll” utan anlände polen först en dryg månad senare, nämligen 17 januari 1912. De var tävlingsmänniskor i avseendet att nå polen först, och inga polare. Vad värre var för Scott, han var inte bara tvåa, han dog också på tillbakavägen den 29 mars 1912 vid Ross’ shelfis på Antarktis.
Meny med vy
Efter de två museibesöken börjar det suga ordentligt i de nedre regionerna, i våra magar. Det är dags att kliva in i bussarna för lunch. Det går ganska snabbt att ta sig genom staden till Ekebergs Restaurang som ligger högt över Oslo eftersom både E6 och E18 leds genom tunnlar i centrala Oslo. Det är en mäktig känsla som kommer över en, väl medveten om att vi åker i genomsnitt tio meter under havsbotten, ovanför oss ligger fartyg till kaj.
Lunch på Ekebergsrestaurangen, högt upp på Ekeberget med en vidunderlig utsikt över Oslo. Vi bjöds på en mycket välsmakande, och lagom tilltagen, sommartallrik.
Restaurangen dit vi skall ligger i Ekebergsparken med en vidunderlig utsikt Oslo, och centrum i princip nedanför våra fötter. Vi får ta oss via lite serpentinvägar upp till restaurangen, i parken kan vi se ett antal konstverk utställda, säkert något kortvarigt. Åtminstone ett konstverk väcker viss munterhet i bussen, åtminstone längst bak i bussen. Man får väl säga, utan närmare beskrivning, att det var hyfsat ekivokt och rätt ståndaktigt.
Väl uppe bjuds vi på en välsmakande och välkomponerad sommartallrik. Det är bra att det inte är buffé, nu äter åtminstone jag tillräckligt mycket, och inte för mycket. Men var fanns kaffet? Efter intagen lunch har vi lite att strosa runt och beskåda den magnifika utsikten över Oslo. Vi ser ända bort till ”kollen”, och mitt i staden ligger det saffransgula kungliga slottet inbäddat.
Det fantastiskt vackra operahuset, färdigställt 2008, med den arkitektoniska utmaningen med det sluttande planet ner i vattnet. Visst får man flashbacks till operahuset i Sydney.
Nästan nedanför våra fötter ligger det nya operahuset, ritat av arkitektfirman Snöhetta som vann en tävling år 2000. Operahuset stod klart 2008, är klätt med vit carraramarmor och kostade 3,9 miljarder norska kronor. Måhända lite spektakulärt, ty utanför finns ett sluttande plan på en av sidorna som går ända ner i vattnet. Kanske avstängt vintertid, vad vet jag, med tanke på riskerna som kälkbacke. Som kuriosa om operahuset kan också nämnas att man har nordens största ljuskrona inomhus, den väger hela 8,5 ton och har en diameter på 7 meter, innehåller 8000 ljusdioder och 5800 kristaller. ”Lillebror” är alltså inte bara störst i skidåkning.
På egen hand i Vigeland
Den otroligt vackra, och rogivande, Vigelandsanlegget i Frognerparken. Bra plats att varva ner på. Platsen är ritad av den norske skulptören Gustav Vigeland som också gjort alla statyer. Dock bara förlagor i lera, sedan har andra utfört arbetet i brons eller sten.
Med mätta magar är det dags igen att äntra bussen, likt en skolklass på skolresa, för vidare färd till Frognerparken och dess mest kända del, Vigelandsparken. Parken är skapad av den kände norske skulptören Gustav Vigeland (1869 – 1943) som under nitton år, fram till sin död, skapade denna plats, allt från det arkitektoniska utseendet till allt innehåll. Parken består av 212 skulpturer i brons, granit och smidesjärn. Skulle vi räknat efter så hade det landat på cirka 600 figurer, alla på temat människans livscykel. Bara Monolitten, eller fallossymbolen om man så vill, består av 121 människor staplade på varandra. Gjorda i ett enda granitblock. Vigeland gjorde dock inte detta alldeles på egen hand, däremot fullskaliga förlagor i lera som sedan andra gjöt i brons eller bildhuggare som högg i sten.
Här hade vi möjlighet att strosa runt under en timma i den stekheta sommarsolen. Tiden behövdes, parken är 850 meter lång och består av fem avdelningar. Jag tror vi alla imponerades av detta mästerverk, och att döma av alla andra turister så var det många nationaliteter där, inte minst asiater. Det mest fotograferade motivet var nog ändå Monolitten som förutom sin höjd på 17 meter runtom på trappavsatserna inrymde inte mindre än 36 grupper av människostatyer. Flera av dem oerhört populära att posera vid, eller sitta på.
Resten av dagen ägnas åt återfärd med buss med många ”gamnackar” i bussen, något som vi längst bak i bussen kunde konstatera. Vid återkomsten till hotellet var det sedvanlig årsstämma.
Karl Eric Målberg – ny hedersmedlem
Karl Eric Målberg vid sin bil… /Foto: Red.
Det som är värt att nämna här är att Karl Eric Målberg valdes till hedersmedlem vid årsstämman för sitt enorma arbete med bildarkivet som omfattar närmare 13,000 bilar i 45 länder runt om hela klotet. Dessutom avtackades Bo Eriksson för ett långt och troget styrelsearbete som bland annat innefattat träffansvarig och sammankallande i valberedningen. Tack skall ni ha båda två för era insatser!
Som avslutning på lördagen är det dags för vår middag, dagen till ära, en trerätters och kaffe i framdukade porslinskoppar (på fredagen fick vi själva hämta kaffe, i pappmuggar).
Innan vi sätter oss till bords är det ”någon” som tar i för kung och fosterland i baren för att få ut alla till entrén där klubbens redaktör står och väntar för det ”obligatoriska” gruppfotot. Efter middagen är det några själar som håller sig uppe längre än alla andra, ingen nämnd och ingen glömd.
Fullträff i Halden
Verkligen som en vaktpost vakar Fredrikstens fästning över de centrala delarna av Halden. Inte undra på att man anlade fästningen just på denna plats.
När vi samlas ute vid bilarna på söndagsmorgonen blir vi ombedda att ställa oss vid våra bilar så att redaktören kan gå runt och fotografera. Snälla som lamm, som vi är, följer vi givetvis den uppmaningen. (Resultatet finns på denna sida:/Red. anm.) Sedan sätter karavanen igång med Carl-Einar i täten, nästa anhalt är Fredrikstens fästning i Halden, knappa 35 km dit. Vi tar inte ”snabbvägen”, E6, utan rullar fram längs riksväg 118, via Sandbakken och Rokkevägen, genom ett böljande frodigt landskap som påminner mycket om nordvästra Skåne. Det blir lite hackigt att ta sig genom Sarpsborg, ett antal trafikljus skall passeras innan vi når full frihet på landsbygden.
Fredrikstens fästning
Vid Fredriksten, uppkallat efter den danske kungen Fredrik III, möter oss två guider så vi delas upp i två grupper. Fästningen etablerades redan 1644, åtminstone var det då som den första militära garnisonen etablerades på platsen. Redan 1658 fick den stor strategisk betydelse i och med att Bohuslän blev svenskt vid Freden i Roskilde. Halden blev nu plötsligt en gränsstad.
Vi delades in i två grupper och vår grupp fick börja där en vanlig guidning slutar, det vill säga vid minnesstenen där Karl XII skall ha stupat för den förlupna kulan, eller om det nu var en knapp. Ömsesidor stenen fanns mindre utmärkningar där antar, på nära metern, att löpgravarna skall ha gått.
Under rundvandringen får vi, bland annat veta, att fästningen varit belägrad vid minst två tillfällen av svenskar, men aldrig erövrad. Det första försöket gjorde Karl XII, vald till konung i Sverige 1697, endast 15 år gammal, redan 1716 men fick ge sig för att han dels hade för lite artilleri med sig, dels att invånarna brände ner sin egen stad. Det sista finns med i den norska nationalsången ”Ja, vi elsker detta landet”, skriven av Björnstjerne Björnson, i vers fyra.
Det andra försöket kom det ödesdigra året 1718 som slutade med ”fullträff” i konungens huvud på kvällen den 30 november 1718 i en av de belägrades löpgravar. Huruvida detta var ett fientligt skott eller en förrädare, tvistar forskningen än idag. Eller det kanske var en knapp! Den knappen förvaras på Varbergs muséum. Vi låter det vara precis som guiden sa.
Vi har vår legend här i Halden hur det gått till, låt Varberg ha sin, det tjänar vi båda turistkronor på… förklarar vår guide med en glimt i ögat.
På den här tiden hade vi inte lika snabb kommunikation som idag. Samtidigt som Karl XII var vid Halden var hans generallöjtnant, Carl Gustaf Armfelt, mitt i Norge för att inta Trondheim. Det var först på nyåret 1719 som dödsbudet nådde upp dit, vilket föranledde karolinernas dödsmarsch tillbaka över fjället. Minst 4273 karoliner omkom i kölden, de var inte utrustade för denna vintermarsch, i alla fall inte i fjällterräng.
För att det inte skall sluta sorgligt kan jag nämna att vi har Karl XII att tacka för våra kåldolmar! Efter förlusten vid Poltava 1709 flydde kungen söderut för att söka skydd i det Osmanska riket. Stannade i Bender, nuvarande Moldavien, i närmare sex år innan färden hem till Sverige. Han var dyr i drift med sitt stora följe på 1500 personer. Med sig hem hade han maträtten kåldolmar, dolma är nämligen turkiskt och betyder fyllning, alltså kålfyllning.
Träffen avslutas med lunch på fästningsrestaurangen och Carl-Einar tackar oss för vårt besök. De flesta har en bra bit att köra så precis som hos Pippi är det mycket spring i benen, det vill säga att man vill komma iväg, och likt maskrosblommans frön som följer med vinden åt olika håll, precis så blir det för oss när vi far hem var och en till sitt.
Tack Carl-Einar och Dag för en väl genomförd, och organiserad träff, där hålltiderna hölls som ett schweiziskt urverk.
Nästa år fyller klubben 40 år, den startades bekant i Östergötland av Bo Lindén i Skänninge som satte in annons i Teknikens Värld. Den första träffen ägde rum i maj 1979 på Omberg vid Vätterns strand, söder om Motala. Det första numret av vår tidning kom i juni samma år, men något enklare utseende än idag. Utvecklingen har gått framåt….
Framme vid Fredrikstens fästning. Som vanligt är vi förhållandevis rätt tidiga på söndagar, i alla fall jämfört med turisterna. Och tur är väl det så att vi får plats för den armada av fordon som skall samlas på ett ställe.
I väntan på guiderna hinner vi sträcka på benen och få lite frisk luft. Minnesstenen som syns i bakgrunden skall vara platsen där, på någon meter när, Karl XII föll offer för kulan/knappen i huvudet och som genomborrade båda tinningarna.
En så kallad gravkista på Vikingamuseet, för livet efter detta. Ju högre upp i hierarkin man stod i samhället, desto finare kista fick man med sig i graven. Det var både saker och mat eftersom man ansågs äta även ”på den andra platsen”.
En väl utsnidat drakhuvud, för minst 1000 år sedan. Drakarna ansågs ha magiska krafter och utsmyckade ofta skeppen. En förklaring kan vara att man i äldre tider funnit dinosaurieskelett och att det därifrån vuxit fram sagobildningar om drakarnas eventuella förekomst. Nordmännen, eller vikingarna, trodde att en drake gnagde på världsträdet Yggdrasils rötter. Det gällde att hålla sig väl med drakarna.
Här är vi på väg in i FRAM-muséet
Något av materielen man medförde. Förutom ”grupp- och personlig utrustning” medförde man också självklart all mat man behövde för expeditionen. Fartyget lär ha varit fullastat när man lämnade kaj. Kyl och frys fanns inte på den tiden, men det hade man så att säga gratis dit man skulle.
En uppbyggd modell inne på museet hur det förmodligen såg ut på isen. Lossning och lastning innan man gav sig iväg mot polen, ovetande om man skulle lyckas eller inte. Eller i värsta fall lyckas, men dö på tillbakavägen. Vilka tuffingar dessa människor var!
Så här var expeditionsledaren Roald Amundsen klädd, i en värmande vargskinnspäls. Idag finns Roald Amundsens namn bland annat på turskidor från Åsnes.
Kampen, eller kapplöpningen, till Sydpolen mellan norrmannen Roald Amundsen och britten Robert Scott, som också utvisar deras vägar fram och tillbaka. Scott var tvåa, och dog dessutom på tillbakavägen. Shackleton var en annan brittisk polarforskare, men han fick avbryta 16 mil från polen. Det var för sent på säsongen och följeslagarna var redan utmattade
Vad kan finnas för symbolik i denna staty? Det kan lika gärna vara att den äldre vill trösta den yngre på grund av något som personen råkat ut för. Det skulle också kunna vara att den äldre vill trösta för att denne vet att snart är jordelivet slut för hennes del. Var och en får väl lägga in sin tolkning. Mycket värme finns det i alla fall.
Vad ser man i framtiden? Människans förmåga att ständigt vara i utveckling, se framåt, se möjligheterna.
Har fotografen möjligtvis haft någon symbolik i åtanke? Yin och yang kanske, varandras motsatser alltså. I bakgrunden ser man, hur som helst, den 17 meter höga monolitten med 121 människor staplade på varandra.
Det är väl en gullig staty som utstrålar mycket lek och kärlek. Vigelands tanke var att alla statyer skulle återspegla människans livscykel.
Intresserade åhörare lyssnar andäktigt på vår guide, både fästningens historia i sig, samt hur det var att sitta fånge här. Fängslande men ändå inte fängslande.
Över 50 bilar samlades i Sarpsborg, Quality Hotel på fredagskvällen den 29 juni.
Redan på eftermiddagen började alla dessa P1800 rulla in på hotellparkeringen. Med några få undantag lyckades man samla dessa tillsammans i en imponerande rad svensktillverkad elegans, norsk- och sverige-registrerade om varandra.
Carl Einar Kure hälsade alla välkomna vid den gemensamma middagen där han även informerade om de kommande dagarnas program.
På kvällen passade jag på att ta ett par 360° bilder som du kan se här under. Observera att du kan vrida bilderna med hjälp av din muspekare eller finger (på plattor och telefoner…) Använd gärna helskärmsläget genom att klicka på symbolen Gå tillbaks genom att trycka på ESC…
Efter en magnifik hotellfrukost blev det avfärd i två fullastade bussar med målet Vikingaskeppshuset i Bygdøy, Oslo. Det är en del av Kulturhistorisk museum som är underlagt Oslos universitet och rymmer bland annat vikingaskeppen Tune-skeppet, Gokstadsskeppet, Osebergskeppet och ett skepp från Borrehögarna.
Samtliga skepp har grävts ur gravhögar från den tidigare kommunen Tune i Østfold, Gokstad, Oseberg och Borrehaugene. Det som fascinerar är hur man i dessa enkla farkoster lyckats ta sig från Norge till Island, Grönland och ännu längre resor. Det största skeppet tog 35 man!
En trevlig upplevelse var det bildspel som visades där hela hallen blev en visningsduk och gav en ovanlig 3D-känsla.
Frammuséet
Frammuséet är ett fartygsmuseum i Oslo med polarskeppet Fram från 1892 som huvudattraktion.
Frammuséet skildrar de norska polarexpeditionerna och de tre polarfararna Fridtjof Nansen, Otto Sverdrup och Roald Amundsen.
Fram byggdes för att bli det starkaste skeppet någonsin för att kunna motstå isen. Det byggdes med en form sådan att det lyftes upp om det klämdes i isen.
Ett par av deltagarna ombord på Fram
Det var Fridtjof Nansen som tog initiativet till att bygga Fram, och han gav uppdraget till Colin Archer från Larvik i Norge. Nansen ville ha skeppet byggt för sin planlagda färd till Nordpolen, där han hade för avsikt att låta skeppet frysa in i isen och driva med isen till Nordpolen.
Resor med strapatser
För att visa vad dessa sjöfarande upptäcktsresande fick utstå projicerades flera olika scener på väggarna runt skeppet där besökarna står. Nedanstående filmsnuttar är tagna från däcket mot hallens ena vägg!!!
En solig lördagsmorgon i juni hördes ett härligt muller från P1800 bilar som startade sin färd från Fridhems pensionat.
Turen gick tvärs över ön till Norrlanda och Glasstudion Big Pink AB. En otroligt inspirerande tjej, Jennie Elofsson fångade från första stund vårt intresse i glasblåsningens svåra konst.
Jennie hade en dag, som en blixt från en klar himmel, fått tanken att glasblåsning är det hon ville hålla på med och det skulle vara på hennes älskade Gotland. Sedan följde år av studier och träning.
Inspiration till glasen har hon fått från sina semestrar på Eksta kusten och det karga landskapet med de krokiga träden. Ni som tittar på TV4 ”Så mycket bättre” kan se hennes glas skymta förbi.
Mats Johansson fick för en stund prova på att vara hennes assistent och Majlis, Annika och Eva fick testa att blåsa glas.
Efter denna spännande förmiddag åkte vi norrut till Bläse kalkbruk där vi först åt lunch och sedan blev guidade i museet.
I Bläse började kalkbränningen på 1860-talet och fortsatte in på 1900-talet då det upphörde 1946. Kalk behövdes till järn-stålverken, pappersindustrin och sockerbruken.
Intressant var också att museet tog upp kvinnornas roll för familjens överlevnad och speciellt svårt var det under vinterhalvåret då det inte var något arbete på bruket.
På vägen tillbaka blev det ett litet stopp vid Lummelunda grottornas café och sedan väntade gemensam middag kl 19 på Suderbys Herrgård då solen sakta dalade ner.
Avslutningen på årets träff var en chokladföreläsning och chokladprovning av Martin Wallén. Man tänker egentligen inte på hur mycket choklad kan variera i smak, dofter och konsistens. Halten av kakao och om kakaobönan kommer från Criollo, Foratero eller Trinitario frukten har stor betydelse för smakupplevelsen.
Tack Martin och tack till alla P1800 vänner som gjorde att det blev en helt underbar träff på Gotland.
Det blev en strålande solig dag vid Tjolöholm slott när Classic Motor hade sitt årliga evenemang.
Ett stort antal veteranbilar hade samlats på gräsplanen nedanför det vackra slottet.
Slottet är beläget på en halvö vid Kungsbackafjorden söder om Göteborg.
Vid P1800 klubbens tält stod 17 svenska P1800 bilar stiligt uppradade.
En kortege av 40 tyska P1800 bilar anslöt till det svenska gänget. Det var en vacker syn som tog andan av de flesta. Kontakter knöts med den tyska klubben ”Volvo P1800 IG Deutschland” som sedan skulle fortsätta sitt 40-åriga jubileum i och omkring Göteborg.
Ett stort tack till Inge Forsberg (Längst t.h. bilden nederst) för ett utomordentligt planerat arrangemang med så många bilar.
I år var det andra året som klubben deltog på Arosmarknaden.
Redan kl 7 på lördagsmorgonen var vi på plats med vårt tält och våra shopartiklar, det var en vacker morgon och hela dagen bjöd på lagom värme och sol.
Tyngdpunkten är förstås marknaden som bjöd på bil-, motorcykel- och mopeddelar. Förutom detta så fanns det allehanda kuriosa som inte direkt hörde hemma på en sådan här marknad men folk verkade trivas och många olika fynd gjordes.
Aros Motorveteraner bjöd också på fallskärmsuppvisning över området under dagen.
Märkesklubbar var inbjudna att ställa upp på tilldelade områden och det hade hörsammats av många klubbar. Arosmarknaden är en mindre marknad och det skapar en gemytlig stämning bland säljare, utställare och klubbar. Till vår plats kom det ca 10 P1800 bilar under dagen.
Det är en lokal marknad och klubben har en given plats att även fortsättningsvis delta.
Till min hjälp i år hade jag Peter Akej så allt fungerade utmärkt, tack Peter.
Första lördagen i maj samlades 13 stiliga och välpolerade P1800 bilar på torget utanför Eksjö stadshotell.
Bilarna glänste i kapp med solen. Deltagare från olika hörn av södra Sverige var representerade och längst bort kom nog paret från Trelleborg.
Först delades en kasse ut med information om dagens program och broschyrer från området kring Eksjö innan vi steg in på stadshotellet för att stärka oss med en god frukost.
Rundtur i trästaden Eksjö
Mätta och belåtna tågade vi ner mot turistbyrån för en guidad tur i trästaden Eksjö. En trevlig guide tog oss runt i stadens 600-åriga historia. Hit kan man verkligen återkomma för att uppleva mer av staden och trakten runt Eksjö.
På slingriga smålandsvägar genom skog och förbi de många vackra sjöarna tog vi oss därefter till Ove och Annika i Sjöhult för fika och garagetitt. Vi passerade på vägen dit Albert Engströmsgården i Hult. Engström (1869-1940) var en av våra mest folkkära tecknare och en av hans mest kända teckning är Kolingen.
Fika hos Annika & Ove
Framme hos Ove och Annika blev det först en vandring både utomhus och inne i garagen bland ett flertal vackra bilar, mopeder, motorcyklar och allehanda ting. Vi fick dessutom en excellent föreläsning om biodling av Annika. Sedan blev det fika med hembakat i trädgården. Det var som att ha hamnat i trädgården vid ett av Astrid Lindgrens Bullerbyhus.
Bilarna snyggt parkerade vid Åbro bryggeri
Färden fortsatte mot Vimmerby och träffens sista anhalt, Åbro bryggeri. En guide tog oss runt i bryggeriet och berättade allt om öltillverkning.
Träffen avslutades i bryggeriets restaurang med en god middag och naturligtvis gott öl därtill.
Tusen tack Smålandsgänget med Ove och Annika i spetsen för en mycket trevlig träff. Hoppas att ni vill fortsätta nästa år.
Som du kanske har sett så har hemsidan legat nere flera dagar. Vad anledningen till kraschen är vet man inte riktigt men jobbet med att återställa allt har varit digert! Det kan ha varit någon automatisk uppdatering som har varit felaktig, det kan vara några plugins som inte kommit bra överens eller det kan ha varit något avsiktligt sabotage….
Nu verkar det mesta dock ha återställts och vi tror inte heller att några data har fördärvats men märker du några konstigheter så hör av dig direkt via detta formulär:
För andra året i rad deltog vår klubb på Elmiamässan under påskhelgen men i år, till skillnad från förra året, så hade vi en egen monter. Det uppskattades av våra besökare och vi själva upplevde det som mycket positivt.
Tack vare våra medlemmar i Småland så kunde vi arrangera och bemanna vår monter under hela påsken. De som ställde upp och skötte arrangemanget var: Mats Skogsfors, Christer Adamsson, Nils Wikström, Håkan Jonsson, Per Nilsson, Johan Ahlberg och undertecknad. Stort tack till er alla!
På plats hade vi två bilar, en P1800S som Per Nilsson hade ställt upp och en P1800ES som ägs av Arne Karlsson.
Förutom våra bilar så fanns också artiklar från klubbshopen till försäljning.
En strid ström av intresserade besökare stannade till och tittade på våra bilar, ställde frågor och en del köpte också något från shoppen.
Mässan besökte totalt av ca 84000 personer och många av dessa vandrade förbi oss och speciellt intressant var att många unga personer stannade till och visade intresse för bilarna.
Vi fick också flera nya medlemmar under mässan.
Vi ser fram mot nästa års mässa och räknar med att delta även då.
En kortege av 40 tyska P1800 bilar anslöt till det svenska gänget. Det var en vacker syn som tog andan av de flesta. Kontakter knöts med den tyska klubben ”Volvo P1800 IG Deutschland” som sedan skulle fortsätta sitt 40-åriga jubileum i och omkring Göteborg.
