Holger köpte tillbaka sin ungdoms bil efter 45 år

Det tog 45 år men nu är Volvo P1800 från 1964, reg nr AOK210, tillbaka hos husse igen!

Jag köpte bilen första gången 1969 när var jag 22 år, säger Holger Ytterfelt från Vätö. 2014, när jag köpte den igen var den illa medfaren, helt nedmonterad och låg packad i kartonger.

Kanske ska det till en envis rospigg för att ge sig i kast med ett sådant jätte-renoveringsprojekt. Trots att Holger Ytterfelt alltid haft ett stort intresse för bilar och motorer har han aldrig tidigare gjort något liknande.

Innan renovering, med stora hål i skärmen (foto säljaren)

– Förutsättningen för att jag skulle köpa bilen var att karossen var åtgärdad, säger han. Den var så full av rosthål att somliga trodde att den aldrig skulle bli en bil igen men en duktig svetsare fick ordning på den.

Den färdigsvetsade karossen plus resten i kartonger hämtades hos säljaren i Uppsala och där startade jobbet med stort J för Holger Ytterfelt.

– Det kändes som att få hem en byggsats, säger han.

Steg ett blev att, tillsammans med en god vän, förbereda bilen för lackning. De slipade och blästrade till plåtrent, spacklade och gjorde inpassning av motorhuv och dörrar. Efter lackeringen påbörjades jobbet med att plocka ihop bilen.

Att gå över varje liten del, mutter och bult och slipa, lacka, polera och putsa har fått ta sin tid, liksom att fixa klädsel, mattor och annan inredning. Närmare fyra år och oräkneliga timmar i garaget tog det att återställa bilen till sin glans dagar.

Lackerad kaross, ett tomt skal, rullas in i Holgers garage. Karossen blästrades och lackades till originalfärgen svart (färgkod 19) hos ett företag i Gustavsberg i Stockholm.

– Jag har tyvärr inte registrerat antal timmar jag jobbat med bilen. Eller det kanske är tur, folk som inte själva är bilnördar skulle nog säga att jag är lite smått galen som lagt så mycket tid, säger Holger Ytterfelt. Men jag känner mig stolt över min bedrift! Jag har jobbat som bankman och fastighetsmäklare i mitt yrkesliv, är ju ingen bilmekaniker, även om jag alltid har gillat att meka med motorer på motorcyklar, mopeder och utombordare.

Allt i bilen är så nära original som möjligt! Reservdelar har gått ganska lätt att få tag på. Förre ägaren och en vän har bistått med råd och tips under resans gång.

Vad har varit svårast?

– Stoppningen till instrumentpanelen, utan tvekan. Det var fruktansvärt nervöst att få allt rätt på plats, jag har aldrig gjort något liknande tidigare. Man fick sno på med klämmor och lim för att det skulle bli snyggt och utan veck.

Vad har varit roligast?

Instrumentpanelen var knepig att få till på ett snyggt sätt, men blev bra till slut. Kvar är drömmen att installera en AC original för att kunna åka längre sträckor på sommaren. De tillverkades för bilar som gick på export till USA.

– Ja, det är också instrumentpanelen! När man väl fått ihop det, att det blev snyggt och bra, då var man nöjd och stolt. Sen har det varit roligt varje gång jag känt att det gått framåt. Men också ständiga bekymmer, problem som jag inte räknat med. Bl a blev bakaxeln inte bra vid första renoveringen utan fick göras om.

Holger Ytterfelt behöll bara sin bil i två år när han ägde den första gången. Problem med rost gjorde att han tröttnade.

– Men när jag skulle sälja bilen -71 var det noll intresse för en svart. Alla som ringde på annonsen ville ha en vit, i undantagsfall en röd. Förmodligen för att Helgonet gick på teve 1962-69 och hans vita bil fick ju kultstatus. Så jag fick lacka om bilen, som vit såldes den direkt. Jag fick runt 10.000 kr, hade gett 7.500 kr.

Det har inte tillverkats många svarta P1800, efterfrågan har varit låg. Idag väcker ”Black Beauty”, som bilen döpts till, mycket uppmärksamhet och det är roligt, tycker Holger.

— Folk pekar och tittar, gör tummen upp och fotograferar. Vi vill väl alla ha bekräftelse när vi gjort något bra. Jag tycker själv att svart lack, röd inredning och glänsande krom är en fantastisk kombination. Visst är svart också en lite jobbig färg, varenda dammkorn syns. Men det får man ta!

Hade du köpt den om du visste hur mycket jobb det innebar?

Många timmar i garaget har det blivit. Envisheten, den rospiggska inställningen att ”jag ska fixa det här” kom väl till pass. Svett, möda och förstås – också – väldigt kul!

– Jo, det hade jag, för jag var inställd på att det skulle bli tufft. Fast att det skulle bli så mycket mer jobb och knepiga problem än jag räknat med, det var jag lyckligt ovetande om.

– Men just den här bilen har jag ångrat flera gånger att jag över huvud taget sålde, jag har så många fina och trevliga minnen förknippade med den. Bland annat så har jag bilen att tacka för att jag träffade min fru Lena och fick två fina söner med henne. P1800 hjälpte till att impa på henne tror jag. Lena gick tyvärr bort för nio år sedan. Men även min nuvarande flickvän är förtjust i bilen och har stöttat och peppat under renoveringen.

Finns det något som är ovanligt med din bil utöver färgen?

– Den har ett lite unikt stöldskydd, två långa metallstänger som man låser inifrån bakluckan. De gör det omöjligt att öppna bildörrarna även om man bryter upp låsen.

Har du fler renoveringsprojekt på gång?

– Jo, jag har en gammal traktor Allis-Chalmers från 1947 som har varit min morfars. Den ska jag också renovera till originalskick.

Av Eva Kihlström (text & foto)

 

Denna artikel och fler bilder hittar du i klubbtidning nr 3-2020

P1800-minnen

Jag har ägt min Volvo P1800S 1964 års modell sedan sedan maj 1966 dvs i snart 53 år och varit med i klubben sedan 1991. Mitt medlemsnummer är 3712.

För att behålla en bil så länge krävs att man själv också är veteran med allt vad detta innebär. Ett av många av mina intressen är den gamla bilen. Den måste vara ung och fräsch hela tiden och så nära ursprungsskick som möjligt. Bakom ratten i nattmörkret i skenet från instrumentbelysningen glimtar minnen från ungdomsåren fram på ett nästan overkligt sätt. Det är en svunnen tid som dom flesta av oss veteranentusiaster vill uppleva – bilden i backspegeln.

Om bilen hade varit ett levande väsen skulle den kunna berätta mycket om mitt liv och därför tänkte jag berätta lite om vår gemensamma story. Jag har valt att välja några för mig särskilt minnesvärda händelser med ett visst mått av dramatik.

En spännande händelse var naturligtvis när jag träffade min fru 1970. Jag nöjer mig med att säga att hon fortfarande åker i Volvon.

Nybilsdoft 1966

Jag minns speciellt min första tid med bilen 1966. Den hade fortfarande nybilsdoft när jag första gången vred om startnyckeln. Jag var ung och livet lekte och den sköna försommarsolen den dagen tillsammans med med mullret från avgaspiporna gav en skön känsla av den totala friheten.

Min första resa den sommaren gick till Italien och Schweiz. Jag var ogift och en av mina nära vänner följde med på resan. Vi tältade bland annat i Andermatt. Under vistelsen träffade jag en schweizare som var ägare till en MG Midget. Han föreslog att vi skulle köra ikapp på serpentinvägarna från Luzern till Andermatt. Orädd rutinerad motorcyklist som jag var och kanske i sammanhanget något dumdristig gick jag med på förslaget.

Jag hade inte en chans att hänga med i dimman i hårnålskurvorna och får skatta mig lycklig att jag inte avslutade mina dagar i en ravin. Bilen var helt klart olämplig för körning av det här slaget också med tanke på dåtidens med några undantag sämre däck. Mina Good Year G800-däck var endast efter en kort tids körning fulla med sprickor.

Hemresan blev en nonstoptur på mer än hundra mil på autobahn med mestadels max hastighet och med läckande värmeelement. Vi fick ju inte missa färjan Travemunde -Trelleborg. Det var ju också för en någorlunda ung människa spännande att överdriva den mindre allvarliga händelsen att komma försent till färjan och dessutom få chansen att trampa hårt på gasen på autobahn.

Väl framme i Travemunde med några minuter till godo kände jag tröttheten kombinerad med illamående ta överhanden varför rederiets läckra smörgåsbord förblev en dyster upplevelse under resterande resa hem till Malmö.

Dramatik i Skåne

Efter hemkomsten från Schweiz hösten 1966 då det fortfarande var vänstertrafik inträffade för mig en dramatisk händelse på motorvägen mellan Malmö och Lund. Jag testade bilens toppfart efter justering av tändning, ventiler och förgasare. Det var fortfarande fri fart på denna vägsträcka. En Volvo Amazon polisbil med påslaget ljus syntes på avstånd i backspegeln. Jag tog inte så stor notis om detta eftersom den inte orkade komma närmare. Det var ju dessutom ett gott betyg på mina motorinställningar.

I Lund minskade jag farten till lagstadgade 50 km/tim och blev då prejad av polisbilen upp på en trottoar. Förklaringen till händelsen var att det inträffat en allvarlig smitningsolycka vid exakt samma tillfälle med en röd P1800 med som jag minns dödlig utgång. Ögonvittnen hade uppmärksammat att bilen fått skador. Min bil var oskadad och det bevisar att jag inte hade med saken att göra. Klart är att min snabba körning och övriga omständigheter resulterade i ett förståeligt ingripande av polisen. Händelse rapporterades för övrigt i både TV och radio.

Ny i högertrafiken

På en för mig spännande resa 1967 till Frankrike via Belgien övernattade jag i belgiska Valkenburg. Det var för övrigt en speciell upplevelse att som nykomling i högertrafiken göra en lite längre resa. Mitt hotell var beläget i botten av en dalgång och bilen var parkerad på gatan utanför. Mitt i natten blev det ett mycket intensivt åskoväder med störtregn och kraftiga stormvindar. Jag sov och vaknade upp av åskknallarna och fick till min bestörtning i ljuset av blixtar och gatubelysning se att min bil började flytta på sig. Jag tog mig ut på gatan med pyjamasen som enda klädesplagg och fick vada fram till bilen i det skitiga vattnet. Bilen hade lyft från vägen och illaluktande vatten tryckte in genom dörrarna. Jag hade sällskap av många människor som hade liknande dilemma. Ovädret varade inte så länge och det blev ingen större katastrof. Bilen var för övrigt turligt nog oskadd men doften från Valkenburgs avloppssystem förföljde mig under återstoden av resan. Hur det gick med pyjamasen minns jag inte. Men den borde väl inte ligga i bilen som doftförstärkare.

På en resa 1968 från Gdansk till Berlin övernattade jag på hotell Monopol i Gdansk. Då jag dagen efter på eftermiddagen körde vidare mot Berlin upptäckte jag efter ca 25 mils körning att jag hade glömt några viktiga personliga dokument på hotellet. Det hela resulterade i en mycket tröttsam snabb nattkörning tillbaka på den under den tiden mycket dåliga polska vägarna. Den fuktiga natten hade trollat fram armador av grodor som jag inte beklagligt nog kunde ta någon hänsyn till. Under återresan från Gdansk dök det plötsligt upp en stor vägbubbla i strålkastarljuset. Bilen lyfte från vägen med efterföljande hårt nedslag som resulterande i att att bultarna till motorfästet på höger sida brast. Motorn snedställdes och avgasröret brast men kylaren klarade sig.

Jag lyckades i svagt ficklampssken palla upp motorn något i sidled med hjälp av en rotstump från en enbuske och tog mig därefter på låg växel till ett litet samhälle där jag kunde övernatta.

På morgonen dagen efter kunde jag lämna in bilen på en verkstad där den reparerades snabbt för en billig penning. Allt var billigt i Polen på den tiden. Inga övriga skador hade turligt nog uppkommit. Hur kunde bultarna brista? Jag har aldrig förr eller senare hört talas om sådana missöden. Anledningen måste vara att de fabriksåtdragna bultarna först hade skakat loss.

Det fanns ingen GPS förr…

På en av våra långresor 1975 på väg från Tjeckoslovakien mot Polen upptäckte vi att vi inte hade en komplett bilkarta. Det var natt och becksvart ute och vi stannade till vid en polisstation i ett litet samhälle och frågade efter närmaste vägen till Polen. Den ensamme polismannen kunde totalt obegripligt inte ge oss besked. Han var dessutom förmodligen inte helt nykter. Vi körde vidare efter vad vi uppfattade var i rätt kompassriktning. Vägen blev efter hand smalare och vi hamnade så småningom i en liten by. Det var tydligen sen danskväll och musiken hördes över stora delar av byn. I utkanten av byn avslutades vägen vid en risfälla. Där under ett av dom återstående träden, en gammal ek, stod två ungdomar och pussades. Det var jättefina ungdomar som på platsen skissade upp en perfekt karta för vår återstående resa.

I Polen ösregnade det och när vi parkerade bilen på en gräsmatta sjönk den ned på underredet och vi fick dra loss den med en traktor.

Större delen av resan som var fylld av strapatser med anknytning till ett hårdare politiskt klimat blir för omfattande att berätta om här. Den blev ett misslyckande i kyla och regn med undantag av några härliga soliga dagar med lyxigt boende i Budapest.

I början av 70-talet gjorde jag repövning i Skåne. Vi sov i ett fullbelagt tält i skogen. Jämte mig låg en för mig helt okänd person från Kalmar och vi började prata om bilar. Jag nämnde att jag hade en P1800. Han kontrade med att då han gifte sig 1965 hade han lånat en P1800 av sin svärfar som bröllopsbil. Det visade sig otroligt nog att det var min bil som hade sitt ursprung i Kalmar. Bilen såldes till mig genom en bilfirma i Nybro och jag hade därför aldrig träffat ägaren.

Bilstölder

Bilstölder är och förblir ett svårlöst problem också idag. Volvon var under lång tid ett attraktivt minst sagt lättåtkomligt stöldobjekt. Min bil blev stulen under ett flertal tillfällen. En bra skruvmejsel var mer än tillräckligt för att få tillgång till en P1800. Vid den sista händelsen fick jag bilen tillbaka efter 3 månader. Jag minns att godset i startmotorn närmast infästningsbultarna till motorn hade brustit och startmotorn hängde i kablarna. Den notoriske biltjuven som visade sig vara en äldre man som borde veta bättre gjorde ett definitivt avslut på sin stöldturne´och sitt liv i en Amazon i en våldsam krock mot en bergvägg.

Vid ett annat stöldtillfälle berättade ögonvittnen för mig då jag just kommit hem från en sen danskväll i Malmö och saknade bilen att den lämnat min parkeringsplats och balanserat sig igenom närmaste korsning på två hjul.

En märklig motorstörning som gäckade mig under två års tid kan också vara intressant att berätta om. Motorn stannade oberäkneligt under ett flertal tillfällen och bärgningsbil var för det mesta den enda räddningen.

Jag kunde köra 30 mil utan problem men stannade ibland också efter några meter. Efter otaliga tankblåsningar och kontroll av bensinröret hittade jag slutligen felet. Korken från en skruvkork visade sig plötsligt i tanken. Den var inte från en karburatorspritsflaska som borde vara det logiska alternativet. – Det får förbli en olöst gåta.

Avslutningsvis kan man konstatera att intresset för veteranbilar ökat i stora delar av världen. Det avspeglar inte bara ekonomiska värden utan människors längtan och behov av att profilera sig. Det öppnar också vägen till gemenskap och nya vänner, ger historisk kunskap och väcker inte minst minnen till liv.

Det är något som jag trots min ålder själv starkt känner när jag vrider om startnyckeln och åter hör det välkända motormullret med ursprung från en tid fri från mobiler, datorer och GPS men som inte var bättre bara mycket annorlunda.

Yngve Aronsson

 

 

Till minne av Irvin ”Irv” Gordon

Den 15 november 2018 nåddes vi av det sorgliga beskedet att Irv Gordon, Long Island/New York, hastigt gått bort under sin resa i Kina för Volvo Chinas räkning.

Irv Gordon var en man på ständigt resande fot och de flesta kände Irv som världsrekordhållare i att köra flest antal mil – dessutom i en och samma bil – en röd 1800 S av 1966 års modell.

Det spelar ingen roll hur långt jag kör, det finns alltid en ny väg att upptäcka” sa Irv Gordon.

Det var en unik man med en unik bil och tillsammans nådde de en magisk gräns den 17 september 2013. Under en tur med sin 1800 S i Alaska, USA, passerades 3 000 000 miles körda i ett och samma fordon av en och samma förare, allt sedan bilen var ny 1966. Irv berättar själv om händelsen; ”-För mig har det aldrig handlat om att uppnå tre miljoner miles, det som varit viktigt är de bilturer som tog mig till tre miljoner miles. Jag har aldrig upprättat något speciellt mål att uppnå, vare sig en eller två miljoner miles. Jag roas av att köra och uppleva livet med hjälp av min Volvo”.

Orden sammanfattar meningen med livet på ett mycket fint sätt. Sedan 1998 har Irv rekordet i Guinness Book of World Records för flest antal körda miles av en enskild ägare i ett icke-kommersiellt fordon. Irv och hans Volvo 1800 hann tillbringa 3.4 miljoner miles tillsammans (=5.4 miljoner km), men nu är den resan slut.

Många kan vittna om Irv’s öppna och vänliga bemötande. För mig var Irv den positiva och genuint intresserade gentlemannen. De som mötte Irv kan säkerligen instämma i hans hjälpsamhet att ställa upp för vänner och bekanta,ofta i olika Volvo-relaterade sammanhang.

Personligen hade Irv och jag regelbunden kontakt och konverserade ofta under de senaste tio åren. Jag saknar honom redan väldigt mycket. Vi tillbringade ett par minnesvärda och trevliga dagar tillsammans vid bilutställningen i Essen för några år sedan, stunder att bära med sig. Våra tankar går nu till Irv och hans familj i en stund präglad av en jobbig förlust av en vän och äkta gentleman.

Irv Gordon blev 77 år

Kenneth Collander

För Svenska Volvo P1800-klubben

 

P1800 – Helgonets bil i himmelsblått

Härda ut! Snart är bil- och motorcykelsäsongen här. I väntan på varma och somriga dagar visar vi bilmodellen som inte finns.

Absolut vanligaste frågan de får höra, Rolf och Ellinor Jakobsson, är: ”Va, fanns den som cabb?” Svaret är: Nej, Volvo gjorde ingen P1800 Cabriolet, men borde ha gjort det. Alla inser misstaget efter att ha sett Rolfs ombyggda Helgonbil från 1965.

Tygtak och bredare däck

Historien tog sin början när Rolf köpte sin bil 1974. Den fick rulla i ur och skur som vardagsbil fram till 1987. Då hade saltade vägar förvandlat delar av skärmarna till järnoxid och resten av Volvon började även den bli ankommen.

En storrenovering var helt enkelt påkallad. I samma veva fick Rolf syn på en tidningsartikel om en man i Härnösand. Denne ångermanlänning hade kapat av taket på en P1800 och satt på en suflettställning.

Rolf slog mannen en signal och fick lite tips. bland annat om att förstärka tröskellådorna.

Kan han, kan jag, tänkte jag. Men klart att jag var nervös när taket kapades bort. Hade jag förstört hela bilen nu? säger Rolf.
Men så lätt gick arbetet inte. Den ena delen efter den andra byttes och förstärktes. Kardantunneln är nu enda återstående enheten efter det genomgripande jobbet.

Ställningen till tygtaket bockade ägaren själv av platt- och rundjärn efter studier av MGs medan tyget syddes av honom och svärmor. Längre fram i tiden monterades ett proffssytt tygtak. När svetsröksdimmorna skingrat sig kördes den nu mjuktakade bilen till besiktningen, där den gick rakt igenom. Svensk Bilprovning tog 20 minuter på sig för att acceptera hela härligheten. Dessutom är den nu godkänd med extra breda däck runt om och 14 tums fälgar (15 är original), vilket gör massor för utseendet och väghållningen.

De flesta gör tummen upp

Rolf berättar att jobbet tog ett och halvt år och att han är mer än nöjd med resultatet.

Eller som han säger: ”En sommarbil ska vara en cabriolet.” Och för det mesta får Rolf positiva reaktioner. De flesta anser att ”så skulle den ha sett ut från början”, även om någon ansåg att han förstört Volvon.

Den gamla B18-motorn är urlyft och in har en B20 med K-kam och polerade portar kommit. Denna motor ger cirka 120 hästar. – En djäkla skillnad mot originalet säger Rolf innan han fräser iväg, under tiden som hans fru Ellinor håller i sommarhatten.

/Conny Åquist

Gösta snubblade över sin P1800

Även om motorintresset inte direkt kom med modersmjölken hos Gösta Pettersson i Storvik utanför Sandviken, så låg han i startgroparna och skaffade sig en mc redan när han var sexton år 1950. Körkortet 1952, och därefter har ett antal bruksbilar passerat Gösta under åren. Utöver det ett par veteranbilar, dels en gammal T-Ford från 1925, dessutom en P1800 som han bildligen snubblade över i mitten på 80-talet. Här är lite av Göstas motor-historia.

I startgroparna

Landskapet ligger inbäddat i en vacker vykortsliknande vinterskrud med snötäcket som en mjuk bomullsduk över terrängen när klubbens utsände anländer till Gösta och hustru Karin på Gruvgatan i Storvik, en gammal järnvägsknut mellan Falun och Gävle med dryga 2000 innevånare. Jag bjuds på kaffe med dopp samtidigt som Gösta berättar om sitt bilägande som långt ifrån bara handlar om det ägandet av en P18000 som han, mer eller mindre snubblade över så sent, med Göstas mått mätt, som 1985.

Gösta med hustru Karin i full mc-mundering, vid sin Triumph 67:a i samband med Valborundan 2014. Foto: Gösta Pettersson

– Motorintresset har väl alltid funnits där, så redan när jag fyllde sexton år 1950 tog jag körkort direkt för lätt motorcykel och köpte mig en mc av modell NV (Nymans Verkstäder i Uppsala) så fort jag kunde säger en pigg 84-åring skönt tillbakalutad i tv-rummets soffa.
Ovanligt pigg måste man nog säga med tanke på vad Gösta gått igenom. I flera omgångar, av olika anledningar, fram och tillbaka till sjukhus, bland annat några vändor kopplat till punkterad lunga som inte ville ge med sig. Vi får hoppas att den sista punkteringen var i juletid 2016, och som innebar ungefär en månads vistelse på sjukhus.

Det finns så mycket motor, och motorhistoria, i Gösta att jag tycker att det är värt mer än att bara berätta om vår kära P1800.

Precis som med motorcykelkortet så hade Gösta högsta beredskap inför 18-årsdagen 1952 och skaffade sitt körkort samma dag som han fyllde år. Den första bilen blev en Citroen B11, mer bekant som ”gangstercittran”, av årsmodell 1947. Med den blev det redan samma år som körkortet togs, en sommarresa med kompisgänget till Norge. Inte för att titta på olympiaden i Oslo, den hade ju redan gått under vintern. Nej, nu var det ungdomens frihet som skulle firas. Att äga en bil var kanske än mer då än vad det är idag en biljett till friheten.

– Det var också Göstas bil som gjorde att jag fick upp ögonen för Gösta fyller hustru Karin i.

– Först var jag mest intresserad av bilen, den var häftigare och sportigare än vad de andra hade i trakten, men sedan övergick intresset även till ägaren av bilen. Och på den vägen är det, vi gifte oss 1958 avslutar Karin med ett pillemariskt leende på läpparna.

Snubbe som snubblar

Gösta, en pigg 84-åring, studerar senaste numret av vår klubbtidning. Foto: PG Eklöf

Till yrket har Gösta hela livet ägnat sig åt svets och smide, först med egen firma i Storvik för att, några år innan pension, bli anställd istället, dock fortfarande med svets och smide som profession. Och tur var väl det när han en lördag 1985, på väg till ett jobb i Sandviken, ser en annons i Arbetarbladet med en P1800 till salu – i Storvik. Han tar vägen via annonsören, köper bilen, en 61:a, i befintligt skick för 12000 kronor utan att ens ha provkört den innan.

Under arbetsdagen ringer han hustru Karin och förklarar vad han gjort, och som tur är har han en förstående hustru som bara svarar ”Jaha”. Förutom sitt kunnande inom svets och smide kan vi lägga till ett allmänt kunnande om och att skruva och meka. Och tur är väl det, det skall vara mint condition på grejerna innan Gösta kan känna sig nöjd. Bilen köptes från en som höll på med svetsarbeten på en båt och därför kört gastuber i bagaget vilket inte bilen riktigt gillat. En del att göra där förutom att vindrutan var spräckt och måste bytas, fläkten ur funktion, tanken läckte och måste ersättas samt byte av höger bakskärm. Den sistnämnda hade han turen att hitta på Volvo i Sandviken för endast 1500 kronor.

Vi skall heller inte glömma att motorn lyftes ur, rengjordes och målades om. Efter ett pars år pysslande som även inkluderade omlackering så blev bilen klar till sommaren 1987. Omlackeringen gjorde dock ej av Gösta själv, någonstans går gränsen även för denna händige man.

– Bara någon vecka efter att jag köpt bilen var jag och frugan nere på dans i Hedesunda, vi brukade åka på dans förr i tiden berättar Gösta.

– Under kvällen där blev jag tillfrågad om bilen var till salu, till ett bättre pris än vad jag köpt den för. Men självklart så svarade jag nej, jag hade ju nyss köpt den för att jag ville ha en P1800. Men visst kliade det lite med tanke på det pris jag erbjöds. Jag är glad idag att jag behöll den avslutar han.

Flera järn i elden

En riktig oldtimer, T-Ford modell 1925, iordningsställd till mint condition av Gösta. Modellen heter Touring och det innebär att den har nedfällbart tak. Foto: Gösta Pettersson

Gösta känner sig nästan besvärad när han säger att det nog inte blivit mer än i storleksordningen 1500 mil med P1800:an under alla år. De tidigaste åren med P1800 blev det inte heller så mycket kontakt med andra, för det mesta var det bara Gösta och Karin som gav sig ut på kortare turer själva. Det var först kring år 2000 som han fick kontakt med ”Gävlegänget” och började delta i de träffarna som gänget ordnade.

Men det har sin förklaring, har man flera objekt som skall varmhållas måste tiden delas med de andra fordonen. Och det har Gösta gjort. Förutom nämnda P1800 så äger Gösta en T-Ford Touring av årsmodell 1925, en Triumph motorcykel av 1967 års modell på 650cc samt en mc från Honda på 750cc från 1983.

– Pappa hade också en T-Ford av årsmodell 1925, fast det är inget jag har minne av att ha sett eller åkt i, utan fått berättat senare. Men jag har pappren kvar på den bilen berättar Gösta.

– Kanske är det därför jag köpte en sådan vid mitten av 70-talet, omkring 75/76, av en kille i Gävle avslutar Gösta.

Det var dock inte bara Göstas pappa som haft T-Ford, även svärfar som jobbade på åkeri som kusk och körde ut grejer med häst och vagn. Åkeriägaren moderniserade verksamheten och plötsligt stod svärfar där som chaufför på, ja just det, en lastbil av märket T-Ford.
Med det här ”objektet” hade Gösta en hel del jobb. Det mesta på bilen var galet. Karossen utrostad, ramarna var fel, skärmar likaså, en ny motor hämtades i Ockelbo (den som satt i var förstås fel). I ett par år fanns intresset att hålla på, sedan hamnade Forden i en lada.

Och så, 1985, snubblade Gösta över en P1800 och den var ”roligare” att hålla på med. Det skulle dröja ända in på sent 90-tal innan Forden var färdig, trots att svärfar ”tjatade” om det, han ville så gärna få åka en sväng med bilmodellen han kände igen från tiden som chaufför på åkeriet. Bland det sista som gjordes på Forden var att få tag på rätt tändningsnyckel. Vid ett besök hos svärföräldrarna gick svärfadern upp på övervåningen, kom tillbaka ner efter ett tag, överräckte en tändningsnyckel från sin lastbil på åkeriet som han sparat och gömt undan.

– Tror du den här kan passa Gösta?

– Det mal i mig än idag att svärfar aldrig fick åka med T-Forden innan han gick vidare. Det har jag väldigt svårt att komma över, att jag inte hann ge honom den glädjestunden innan säger Gösta samtidigt som jag kan se hur ögonen glänser.

Näst bäst i världen

Fulla bilen! Gösta med ett av barnen i framsätet och deras respektive i baksitsen vid en av de arrangerade T-Ford svängarna runt Järbo. Foto: Gösta Pettersson

T-Forden, ”bilen som satte världen på hjul” som den också kallas, är än idag den näst mest producerade bilmodellen i världshistorien med sina dryga 15 miljoner exemplar, endast slagen av Volkswagen Typ 1. Tillverkningsåren var 1908 – 1927. Fordonet hade väldigt hög frigång, förmodligen beroende på vägstandarden i USA. I Europa var det kanske bättre på den tiden, hur som helst så sänkte man ramen tre tum. Det kan man se på hjulaxeln vid hjulen. Den licenstillverkades också för europeiskt bruk i England, men även i Canada skedde tillverkning.
Det unika med Göstas T-Ford är att det är den första modellen med fyra dörrar. Tidigare hade det varit endast tre dörrar, två för baksätet och en fram, på höger sida. Man gick alltså in på passagerarsidan, förmodligen främst för att det var så trångt på förarsidan med bland annat handbromsens placering.

– Jag använder fortfarande det sättet, att gå in på passagerarsidan, trots att jag har fyra dörrar förklarar Gösta.

– Den roligaste resan vi gjort är med T-Forden när klubben firade sitt 100-årsjubileum av bilens tillkomst 2008 berättar Gösta.

-Vi samlades i Gysinge en fredagskväll, åt middag där och på lördagen, sommarens vackraste dag, åkte vi småvägar upp till Högbo Bruk där vi åt lunch. Efter lunchen tillbaka till Gysinge där vi avrundade träffen med eftermiddagsfika avslutar Gösta med ett nöjt leende.

Besöket lider mot sitt slut och det är dags att bryta upp och bila tillbaka innan mörkret lägger sig över vintriga vägar.

Konstaterar att i år 2018 kan Gösta och Karin fira sin 60-åriga bröllopsdag. Vem vet, kanske blir det en sväng med T-Forden, en tur på motorcykeln med Karin på bönpallen eller så snubblar man in i P1800:an för att celebrera denna högtidsdag.

Text: PG Eklöf

(Hela artikeln med ytterligare bilder presenterades i klubbtidningen nr 1-2018)

Vad är så speciellt med Volvo P 1800?

Ja den frågan har jag,  ägaren till ”Lady In Red” – en röd skönhet från 1967 med ch nr 23829 och reg nr EJP 839. Har funderat på vad som gör att man tycker om denna bilmodell ?

Det finns många orsaker att tycka om Volvo P 1800 , bilens historia , dess design – en  tidlös skapelse av Pelle Petersson. Nu undrar medlem nr 6965, Ulf Andersson,  om några andra medlemmar skulle vilja berätta om sina tankar och upplevelser om denna fina bil!

 Ulf Andersson,  en snöig dag den 22 /11 2017

 

Hej alla P 1800 vänner!

I sommar 2017 har jag haft en mycket fin sommar med mina två P1800: en E samt en ES.

Jag och min fru Beata hade en underbar färd i juni med vår  CEM 843, P 1800 ES från Ronneby till Kristianopel, den gamla gränsstaden mellan Sverige och Danmark.

Det var vid ett tillfälle ett följe på 10 bilar efter och när vi stannade för  lunch så stannade 8 av tio följebilar för att ta foton och de ställde frågor om P 1800 bilar. Inte nog med detta, av de 8 som stannade i följet var 5 från Holland 1 vanlig bil och 2 från Tyskland  1 vanlig bil och en äldre herre i en Volvo 965 från Sverige!

Vi hade lunch i en god time och ett mycket trevligt samtal med alla entusiaster av Volvo P 1800 bilar.  Mannen med Volvo 965 var också en riktig Volvoentusiast. Allt från P 1800 till svensk midsommar.

Vad säger den har historien, jo att vi, i P1800 klubben, skall vara rädda om våra fina bilar och köra med dem när vi kan. Ni kommer säkert ihåg min historia för några år sedan när jag berättade om vinterreportaget i Brügge. Vi hoppas nu att komma med en av bilarna till klubbens jubileum som snart kommer upp. Vi bor i Brügge, Belgien men har också hus i Blekinge. När jag är uppe i Göteborg nästa gång skall jag besöka Volvomuséet igen. Jag är ofta i Göteborg i tjänsten.

Nu önskar  jag,  Sven-Åke och min fru Beata, er alla en mycket fin P 1800 höst och vi syns och hörs!

Bästa hälsningar,

Sven-Åke Johansson, Medlem 242.

 

Volvo P1800 – helgonlik bil, himmelsk att köra

Volvo P1800 är en ikon i bilkretsar – helt enkelt en helgonlik bil, som är himmelsk att köra.

Vissa bilar förknippas med vissa personer. Tänk på Honda NSX och i dina hjärnvindlingar dyker Ayrton Senna upp. Om du i stället kommer in på Aston-Martin DB5, ser du automatiskt James Bond för ditt inre öga. Vad vore väl SAAB:s tvåputtrare utan Erik Carlsson på taket? Och när en musik- och motortok tänker på Brian Johnson leds sinnet automatiskt in på AC/DC-sångarens Bentley 4½ Litre. För att inte nämna revyförfattaren Kar de Mumma och hans Rolls-Royce Silver Dawn, i många år var ett radarpar. Så har vi förstås Volvo P1800, en bil som intimt hör samman med Pelle Petterson och Roger Moore – eller ska vi i det senare fallet hellre säga Helgonet… eller Simon Templar?

Från 1 hästkraft till 100

I ungdomsåren spelade Sir Roger riddaren Ivanhoe. Något senare i karriären bytte han sin 1 hästars vita fyrhovade springare mot en likaledes vit men nu fyrhjuls 100 hästars Volvo P1800. Kombinationen skapade tv-historia, för att säga det milt.

Historien om att produktionsbolaget ursprungligen ville att Mr Moore skulle köra en Jaguar E-type, men att den engelska biltillverkaren inte kunde få fram en i tid och att det därför blev en svensk bil, har vi hört förr. Ävenledes har vi hört berättelsen om hur Volvochefen fick ett vredesutbrott när det visade sig att en svensk låg bakom vinnarförslaget till företagets nya sportbil. Han, Gunnar Engelau, ville att ett snofsigt designhus skulle stå bakom för att sprida glans över bilmodellen.

– Min far, Helmer Petterson, bad mig skissa upp några förslag. Då var jag hos bildesignern Frua i Italien och lämnade in mitt förslag i hemlighet, berättar Pelle Petterson, i en intervju jag gjorde hemma hos honom för många år sedan.

Chefen lugnade sig, senare hade han förövrigt en egen P1800, och produktionen kom igång. Engelau fick all anledning att känna sig stolt och nöjd, eftersom bilen blev en tidlös ikon. Ganska nöjd, men inte helt, blev ävenså Pelle.

– Från början ville jag ha bredare däck men ingenjörerna sa att axlarna inte klarar det. Därför tycker jag bilen fick en lite feminin utstrålning.

Total lycka

Volvos museum i Arendal har flera P1800 bilar – en del utställda, andra i lager. En av lagerbilarna fick jag låna en vacker och solig sommarmorgon. Lyckan var total eftersom det här är en av mina absoluta favoriter på fyra hjul, så förväntningarna var på topp.

– Den här tar vi, den är fin att köra, säger Anders Andersson och pekar på en gråblå bil.

Anders manar mig att skruva ner förväntningarna, eftersom bilutvecklingen gått framåt en hel del under de decennier förrunna sedan denna bil rullade ut ur fabriksportarna.

– Du kommer att märka hur mycket som hänt, säger Anders, som jobbar på Volvomuseet med underhåll och utställningsverksamhet.

Första intrycket är överraskande positivt. Bilen är låg men erbjuder inget större problem att ta sig in i. Väl på plats känns körställningen förvånansvärt bekväm och att instrumenteringen är såväl snygg som prydligt upplagd försämrar inte upplevelsen. Men sedan kommer det! Ut med choken, ner med kopplingen, vrid om nyckeln… Motorn drar igång bra men tomgången känns osäker. Vi kör ut ur garageporten. Styrningen saknar servo så ratten kräver lite extra kraft. Den korta växelspaken ligger fint i handen och växlarna glider smidigt in, den ena efter den andra, medan motorn drar snällt.

Efter en stund måste chokeknappen in. Fortfarande är motorn lite kall och tomgången förblir ostabil när vi bromsar ner till stopp vid första vägskälet. Bromsar ja! Hejdarna är mjuka. Stoppkraften känns lite klen vid normal högerfotskraft. Förmodligen finns två lägen på detta, med trumbromsar utrustade, fordon. Antingen trampas bromspedalen ner lugnt och sansat och då är inbromsningen lugn och sansad, eller så står man på pedalen och då blir inbromsningen… tja, lugn och sansad, typ. Den som vill panikbromsa får väl, likt Fred Flinta, sätta hälarna i marken!

En långkörare för ett helgon

Jag hinner inte köra många meter innan jag blir totalförälskad i bilen, förtjust var jag som bekant redan innan. Snart har den allmänna förståelsen för amerikanen Irv Gordon vuxit till full förståelse. Irv, mannen som har världsrekord att köra långt med en och samma bil. Hans Volvo P1800 från 1966 har gått över 100 varv runt jordklotet, eller sträckan månen tur och retur mer än fem gånger. Denne numera pensionerade NO-lärare hade kört 450 616 mil på sin 70-årsdag och förra sommaren passerade han 515 000 mil!

Irv Gordon köpte sin Volvo P1800 1966. Under de 50 åren har han i snitt rattat den 10 000 mil per år. Så här lär han ha sagt i något sammanhang: ”Jag köpte Volvon en fredag, och jag blev direkt förälskad. Jag kunde inte sluta köra den. Det har aldrig handlat om att försöka köra en, två eller tre miljoner miles. Det har alltid handlat om resorna. Jag gillar att köra, och att uppleva livet genom min Volvo.”

Redan 1989 hamnade därför Irv och hans P1800 i Guinness Rekordbok. Då stod mätaren på 270 000 mil.

Eftersom Roger Moore nyligen gick bort sitter han måhända i sin himmel och blickar ner på oss där vi rullar fram. Troligtvis fick han inte med sig sin bil dit han gick, inte ens helgon lär få ta med sig något materiellt till de högre sfärerna. Men han är nog ändå nöjd, speciellt var gång en Volvo P1800 rullar ute på gatorna. Säkert håller Mr Moore ett speciellt vakande öga på Irv Gordon och hans fordon med registreringsnumret MILNMILR (miljonmilesbilen). Själv hade Sir Roger ST1, åtminstone på tv!

Conny Åquist

Faktaruta

Tillverkningsår: 1961-73
Längd: 4,4 m
Bredd: 1,68 m
Höjd: 1,28 m
Motor: B18 (1961-69) därefter B20
Effekt: 90-135 hk
Växellåda: 4-vxl manuell, 4-vxl manuell med överväxel, 3-stegs automat

Denna P1800 är en urmakares dröm….

cue1John Patterson lever inte i en typisk stad … och han kan absolut inte köra den typiska bilen. På den hawaiianska ön Kauai, 105 miles nordväst om Oahu, designar han och bygger klockor. Han äger också en Volvo P1800…..

Här är en underbar film om John Patterssons bil….

 

 

Filmexperiment – helikopter & P1800

Jag och en kompis tog oss till Djurgården en av de sista fina höstdagarna. Vi hade med oss en radiostyrd helikopter, en GoPro-kamera samt min P1800S från 1964. GoPro är små filmkameror som filmar HD-kvalitet, stora som en tändsticksask. Vi stannade vid Biskopsudden –  samma stora gräsfält där Prins Bertil Memorial brukar hålla till.

Vi satte kameran på helikoptern och satte igång. Vi hade 3 batterier till helikoptern, varje batteri räcker 4-5 min vilket alltså betyder att vi max kunde spela in ca 3 x 5 min film. Kalle (som kompisen heter) ställde sig på en liten upphöjning mitt på gräsfältet och så åkte jag iväg till änden på fältet. Jag tutade och helikoptern lyfte, på varje batteri hann jag köra några repor fram och tillbaka. Och så upprepade vi allt 3 ggr till batterierna var slut.

Senare på kvällen klippte jag ihop en film i iMovie utan att riktigt ha koll på programmet. Nu så här efteråt ser man en massa saker som man kunde gjort bättre men vi blev ändå nöjda med resultatet. Vid precis 1:06 ser man hur helikoptern nästan krockar med bilen – men oavsett, Enjoy! 🙂

(OBS, vill du se filmen i full upplösning klicka på Vimeo-loggan längst ner till höger)

Vänliga Hälsningar
Per-Arne Sandegren

Mitt projekt – en P1800 från –69

 

Bilen vid köpet 1999

Hej!
Jag tänkte lämna in ett bidrag om mitt projekt en p1800 från –69
Kontakta mig gärna om du har några frågor. Jag köpte min drömbil 1999 och den var då ett rullande renoverings objekt, helt komplett, men med mycket rost skulle det visa sig, som många känner till finns mycket dold rost på p1800.

Renoveringen pågick i 3,5 år och då gicks allting igenom, kaross, inredning, motor, växellåda och bakaxel.

Mycket tid ägnades åt att åtgärda rosten som var omfattande, front och framskärmar demonterades, nya trösklar och delar av golvet byttes, skärmkanterna bak och det flesta balkarna under bilen.

Jag tycker att p1800 är en mycket vacker bil, men har enligt min mening lite tråkiga köregenskaper så därför satte jag i en trimmad B20 med förgasare och lite upphottad väghållning. mer om det kan ni läsa i ett tidigare reportage i nummer 2A 2004 av p1800 klubbtidningen.

Bilen användes flitigt under några år, men efter ett växellådshaveri så blev bilen ståendes en tid och tankarna på mer effekt och bättre väghållning gjorde sig påmind, så jag började att skissa på en kompressormatad Volvo B20, och drivlina som skulle tåla den ökade effekten, väghållningen skulle också förbättras.

trimmade motornJag tog en B20 med 8 bultad vev som stomme, nästan allt annat är utbytt. Vevaxeln slipades och balanserades och ett lättat svänghjul som även modifierades så att en BMW koppling skulle passa. Bottendelen fick även B21 turbo kolvar och H-profil stakar. Allting balanserades och vikt kollades såklart!

Toppen portades och fick härdade ventilsäten och större avgasventiler, dubbla ventilfjädrar och rullvippor med en annan utväxling än original, chrome moly stötstänger monterades samt lättade lyftare och lättade kamdrev i stål, kamaxeln jag använder är en specialslipad turbo kam.
I tankarna har hela tiden funnits att jag skall försöka att använda så mycket svensktillverkade produkter som möjligt så när jag tittade efter en kompressor så föll valet på en svensktillverkad Lysholm skruvkompressor.
Denna har jag passat in med egna fästen och rördragning till och från intercoolern som sitter i fronten, från intercoolern så går det ett rör till mitt hemgjorda insug med fullradie trattar inuti. Fick även tillverka remskivorna som är lite speciella då drivningen till kompressorn kommer från vevaxeln.
Avgassystemet börjar med ett extraktor grenrör 4-2-1 som sedan övergår till ett 3 tums rostfritt avgassystem.

Motorstyrningen är ett fullt programerbar insprutning och tändsystem, men kan mycket mer än så, tex så styr den många andra saker som jag har monterat och då bland annat vatteninsprutningen som har till uppgift att sänka förbränningstemperaturen och få ut mer effekt ur motorn.

Motorrummet
Motorrummet

Till kraftöverföringen valde jag en M410 växellåda som är den kraftigaste växellådan från Volvo som får plats i kardantunneln, en kardanaxel till Volvo 164 monterades, den bakre delen fick kortas, bakaxeln valde jag en Volvo 240 axel som fick hemgjorda fästen i fyrlinks utförande anpassat till originalfästpunkter i karossen, men hänsyn har även tagits till att bilen skulle sänkas, axeln fick 4/10 utväxling och en lamell diff. En special tillverkad krängnings hämmare monterades och bromsarna är 240 original

Framvagnen

ombyggd framvagnSkulle åtgärdas även den, den glappa och allmänt dåliga styrsnäckan byttes ut mot en kortad kuggstång från Volvo 340, nya bärarmar av rörmodell tillverkades.

Fästpunkterna i framvagnen flyttades och stötdämpartornen höjdes för att kunna sänka bilen och stötdämparna skulle kunna jobba optimalt, allting mättes upp med laser under byggets gång för att undvika bumpsteer och andra negativa saker man kan få på en framvagn.

hemgjord laddtrycksmätare istället för klockan
Hemgjord laddtrycksmätare istället för klockan

Spindlarna är omsvarvade Amazon spindlar med 240 hjulnav och 940 turbo skivor och 4 kolvs ok från 240.

Fjädrarna är från Volvo 164 och en special tillverkad krängningshämmare monterades även fram.

Bilen bromsades på hösten 2014 och lämnar nu 300hk och 350Nm på drivhjulen vid 6500 rpm och 1,5 bars laddtryck vilket betyder att det är ca 340hk i motorn, jag hann med några mil på höstkanten, och är mycket nöjd med fartresurserna och väghållningen som motsvarar vilken modern sportbil som helst, och i vissa fall kanske bättre!

 

Den renoverade inredningen
Den renoverade inredningen
Inredningen 1999
Inredningen 1999

I detta bygge har hänsyn tagits att allting skall kunna gå att återställa till original med inte allt för mycket jobb, så ingen eller mycket lite åverkan på karossen har skett och alla original delar är sparade för framtiden….

Bilträff

Nu ska jag göra det allra sista på bygget i vinter, sen ser jag fram emot en fin sommar 2015 med många mil bakom ratten på min drömbil!!

Hälsningar! Daniel Lind

 

P1800-Kompisar då…..och nu!

Den här berättelsen  börjar i mitten av -60 talet i vår ungdom när jag, min kusin Ove Enstig och kompisen Bengt Georgsson som båda  bodde  i Dorotea och jag i Åsele i Västerbottens inland.  Jag hade då en Amazon B18, Ove hade en PV 544 B18 och Bengt också en PV 544 B18 Sport, skifferblå, lite ovanligt.

Volvo P1800 stod högt på önskelistan vilket resulterade i att vi sedermera skaffade var sin bil. Jag och Ove hade var sin -64 a och Bengt en -65 a, alla röda. På den tiden var P1800 inte så vanlig på inlandet men ändå mycket populär i Norrland. Jag och Ove köpte våra bilar i Stockholm där utbudet var större. Jag köpte min på Ernst Nilsson AB som låg (ligger där än tror jag) nära Norrtull. Ove köpte sin privat om jag minns rätt. De som var vanligt då, men som man inte ser så ofta nu är backspeglar av märket Seebring monterade på framskärmarna. Väldigt många hade sådana speglar då och dom passar verkligen på en P1800 och är så snygga.

Vi hade enormt kul med våra bilar, men åren gick och vi flyttade åt var sitt håll och kom ifrån varandra med arbete och vuxenliv. Ove och Bengt flyttade till Stockholm och jag flyttade till Umeå, men vi hade ändå lite kontakt i början.

Det som jag har förundrats över på senare tid är ju att de bilar vi då hade var ju väldigt nya, bara ett par år gamla och inte gått många mil. De var tider de.

Min röda -64 a sålde jag så småningom och åkte ner till Stockholm igen och hittade en P1800 på Bilcentrum Västmannagatan Odenplan, en vit -67 a med grupp 2 trimmad motor. Jag var helt såld på bilen. Tidigare ägare var en man från Häckelsta Gård, Malmköping som hette Ekman. Den bilen hade jag i många år tills jag fick familj och den blev för liten helt enkelt. Jag upplevde med den bilen att det var stor kvalitetsskillnad på -67 an mot den -64 som jag hade tidigare. Mindre skrammel och tätare, mindre vindbrus och den kändes helt enkelt kompaktare.

DSC01711Den såldes vidare men efter några år så hittade jag igen bilen som fanns kvar i Västerbotten och köpte den tillbaka. Då var den inte så vacker längre, men de var ju just ”Min Bil”. Jag gjorde en renovering då och sedan fick den stå i ca. 20 år i ladugården hos mina föräldrar hemma i Åsele. De Roberger ekerfälgar som satt på kunde tyvärr inte räddas. Under tiden renoverade jag några andra bilar men så en dag tyckte jag att de var dags att ta fram den igen. De var ju ändå den som stod mig närmast. Vid de laget så hade jag erfarenhet av renovering på ett betydligt högre plan än innan och de fanns ingen återvändo. De var bara att plocka ner hela bilen i molekyler. Eftersom jag är en original renoverare så var det bara absolut original som gällde för mig.

Eftersom jag har ett stort garage så satte jag upp den tomma karossen i karosserisnurra. Under den vintern så byttes allt på karossen som var dåligt. Nya bakskärmar och gamla lagningar som inte var bra gjordes om, nya tvärbalkar, ja hela karossen totalt renoverades. P1800 är som många erfarit inte den lättaste karossen att renovera. Sedan blev det som vanligt, ny lack, och motorn renoverades innan den sattes tillbaka.

Inredningen däremot är helt orörd, alltså original säten i mycket bra skick, men däremot blev de nya mattor från VP-Autoparts. En vit -67 har svart inredning inkluderat mattorna. Allt är absolut original, till och med remmarna som är till att hålla bagaget på plats på det nerfällda baksätet, domkraft med vev finns naturligtvis också med liksom all litteratur både försäljningsbroschyr och instruktionsbok, Blaupunkt bilradio. Hela bilens historik finns dokumenterad.

DSC01685I dag är bilen i ett ypperligt skick och mycket trevlig att köra. Att en P1800 väcker så mycket uppmärksamhet är helt otroligt men kul. Däremot så tycker jag att den -64 a jag hade var snyggare med de ”rätta” listerna och ”rätta” kofångare. Detta enligt mitt tycke.
Nu står funderingarna om jag ska montera eller inte de Seebring backspeglar som jag införskaffat. Det tar emot att borra hål i nya skärmar.

Hur blev de då med Ove? Ja, våra vägar skiljdes och i dag har han inte någon P1800….än!

Bengt då? Jo den kontakten återupptogs efter många år och han bor i dag i Sollefteå, några mil från Vännäsby där jag själv bor sedan länge. Bengt har kvar det genuina intresset för P1800 och han ville försöka få fatt i en bil och ville ha hjälp. Jag tror mig vilja påstå att det i Norrland finns rätt många P1800 som står i sina garage i dvala där ägarna varken säljer eller gör något åt bilarna, dom bara står där! Och Norrland är stort!

Jag visste en man från Åsele som hade en vit -66 a. Men han hade flyttat till Stockholms trakten och tagit bilen med sig. Men efter en tids sökande och förhandlingar med denne så blev de affär av. Bengt lånade en biltrailer, jag startade tidigt på morgonen, mötte upp Bengt vid E4 Höga Kustenbron och vi styrde kosan mot Stockholm för att hämta bilen. Hemresan blev mycket trevlig.! Ni vet hur de är när man hämtat ”ett fynd”. Då är man lycklig, innan man vet sanningen. Nu hade också Bengt åter blivit P1800 ägare och cirkeln var sluten.

Väl hemma för Bengt så blev det att syna bilen i sömmarna och som många erfarit tidigare, så även om bilen såg fin ut så var den långt ifrån bra. Känner någon igen detta? Det var många problem och till ex. så enkelt som en trilskande bromsservo kan få en mer än galen även om den renoverats med nya delar. För Bengt blev det en totalrenovering även där med allt vad de innebär både i pengar och arbete. Hans vita bil har också svart inredning men har röda mattor. Vad vi vet så fanns de på vita -66or både svart och röd klädsel, men mattorna var röda i båda fallen.

Vill man ha en bra och fin bil så finns de inga genvägar! De är bara att bita ihop. Kosta vad de kosta vill, som en känd politiker sa en gång.
I dag så är vi goda kompisar Bengt och jag och när vi träffas eller pratar i telefon så är det alltid P1800 som dryftas, både gamla gemensamma minnen och nya erfarenheter, och glädjen av att åter vara P1800 ägare men framför allt det gemensamma intresset och kamratskapet som har stort värde i våra liv.

Bengt har gått med i P1800 klubben sedan ett par år tillbaka, medan jag själv har varit med i klubben nästan från början och har medlemsnummer 75! Vi är båda nyblivna pensionärer i dag och har all tid i världen att pyssla om och njuta av våra hobbybilar.
I Umeå med omnejd finns det ett antal P1800 och sommaren är snart här och då kommer våra bilar ut på vägarna och vi träffas och njuter av Världens Vackraste Bil. De har många bedömare sagt och alla kan inte ha fel, den är just detta, Världens Vackraste Bil! That´s It!

Hälsningar, Conny Sjölund & Bengt Georgsson, Medlem nr: 75 & Medlem nr: 6273


Fler bilder: