Kategori: Nyheter

Glas och läder i strålande väder

I ett stekhett Sverige där Saharavindar nått landets södra delar ägde årets sommarträff rum, som också var klubbens 40 årsjubileum.

Mitt i Glasriket, eller om man så vill utvandrarbygd, med Kosta som centralort besökte vi glashyttor där temperaturen i glasugnen var cirka 1500 grader, vilket ju också spred värme i hela hyttan. Väl i våra bilar frös man inte heller med temperatur på dryga 30 grader utomhus och utan AC kompletterat med skinnklädsel. Det rann på ryggarna och vi flöt ut ur våra bilar. Det var en het träff som kröntes av att vår designer, den 87-årige Pelle Pettersson, närvarade. Följ med på en solig tur i Glasriket.

Om Kosta kan ses som navet i ett cykelhjul och anslutningsvägarna, från alla väderstreck, som ekrarna, så började resorna vid hemmet (fälgen) och leder all till navet, vår samlingspunkt. Vägarna är dock inte lika raka, utan kan bli rätt krokiga av en eller annan anledning. Den längsta vägen, och kanske krokigaste, hade makarna Egli som bor strax utanför Zürich i Schweiz, som kom i sin saffransgula E från 1972.

• Vi har åkt ungefär 200 mil för att komma hit förklarar Anton Egli på fråga om körsträcka när jag möter honom på parkeringen utanför hotellet. – Men vi har inte åkt raka vägen hit utan tagit det som semester och sett lita annat också och kryssat lite avslutar han.

När Mats Skogsfors, som huvudansvarig, fått alla deltagare på plats så kunde man räkna in inte mindre än 60 bilar. Under den tid jag varit med, sedan 2009, är det den näst högsta siffran, bara slagen av bilens 50-årsminne 2011 i Göteborg då det var cirka 100 bilar. Men det var också ett kanske mer speciellt tillfälle.

Glasriket var en regionalpolitisk satsning under 1700- och 1800-talet mellan Kalmar och Kronobergs län på initiativ av landshövdingarna i respektive län för att få igång industriell verksamhet i området och omfattar främst Lessebo, Emmaboda, Nybro och Uppvidinge kommuner. Det fanns redan bruk i området, men de ägnade sig främst åt järnupptagning ur sjöar. Etablerades glasbruk fick man förmånliga villkor, bland annat stora skogsområden vilket var viktigt eftersom mycket energi behövdes. Det fanns många i det som kallas Glasriket, idag återstår cirka 13 stycken med skiftande produktion. Kosta glasbruk bildades 1742 och namnet har det fått från grundarna, landshövdingarna Anders Koskull i Kronobergs län och George Stal von Holstein i Kalmar län. Man tog helt enkelt de första bokstäverna i deras efternamn och vips så fick man till Kosta. Kosta ingår sedan 2005 i New Wave Group som ägs av Torsten Jansson som sedan 2009 är gift med före detta statsrådet Ulrica Messing.

Ett glas i glasbaren

Vi checkade in på Kosta Art Hotel, ett designhotell som röstats fram som Årets designhotell/Gästernas Hotellpris både 2014 och 2015. Ett väldigt speciellt hotell där allt konstglas som finns på hotellet är till salu, såväl i allmänna utrymmen, korridorer och ditt eget rum, bara du plockar upp plånboken. I receptionen hänger en stor taklampa i form av ett galler och som, enligt säker källa, från början innehöll 600 glasglober. Idag återstår 598 eftersom två stycken dammats sönder. Den är din om du plockar fram 2,5 miljoner. Själv hade jag vad konstnären kallade det ”Rinnande glas” på rummet, en lätt rödtonad sak om 50-60 cm som hängde över ett järn. Själv tyckte jag det såg ut som tungan på Gene Simmons i Kizz. Den kunde jag ta med hem för bara 8 000 kronor.

Det var helt magnifikt att gå runt och titta på allt konstglas i alla dess former och färger. Främst stod nog ändå Glasbaren där bland annat bardisken och barstolarna var gjorda i glas med effektfull belysning. Man fick lite flash-backs till ishotellet i Jukkasjärvi där glaset motsvaras av is. I taket hängde stavar som skulle föreställa stalaktiter, som du kan se naturella bland annat i Lummelundagrottorna på Gotland, lika effektfullt belysta. Här kunde man njuta av omgivningen tillsammans med ett glas, men med tanke på bilkörning så blev det bara ögongodis.

En fröjd att se

Efter många timmar i våra bilar, oavsett vilket väderstreck vi kom från, så skulle det sitta fint med mat i magen. Vi behövde inte gå över ån efter vatten, utan kunde låta våra bilar stå kvar på parkeringen, och gick bara ett par hundra meter till hyttan på Kosta glasbruk. Där skulle intas det småländska nationalrätten hyttsill som är en småländsk mat- och umgängestradition som har sitt ursprung från glashyttornas storhetstid. När glasblåsarna slutat dagens arbete kom ugnarna till användning för matberedning, och den varma omgivningen kring ugnen blev en naturlig umgängesplats. Här samlades förutom glasblåsarna även jägare från skogen och luffare. På Målerås glasbruk har man till och med britsar kvar i källaren där luffarna kunde övernatta. Hyttsillen bestod främst av insaltad sill, knaperstekt fläsk, isterband, potatis och annan, för trakten och platsen typisk, mat. Som synes en hel del salt i maten och det kunde nog behövas så som man svettats hela arbetsdagen. Till efterrätt blev det ofta ostkaka.

Den här menyn bjöds vi också på samtidigt som glasmästaren Niklas Fröjd visade hur man blåser glas. Vi som satt närma kunde känna värmen från glasmassan när han gick förbi från ugnen till scenen. Inte undra på eftersom innetemperaturen i ugnen är uppåt 1500° . Niklas visade på ett pedagogiskt sätt hur man hanterar glasmassan och som avslutning fick några av oss prova på att blåsa. De två viktigaste momenten är nog att blåsa lagom i röret samt att hela tiden hålla röret i snurrning så inte glasmassan hänger läpp.

I samband med maten så underhöll Sven Haraldsson, tillsammans med dottern, med sitt musicerande och historieberättande. Sven var en pillemarisk man med spjuveraktig blick och ett gungande, rullande skratt som kunde berätta på ett underhållande, fängslande sätt. Och dottern hade en röst som fick mig att tänka på Kikki Danielsson.

Vi vandrade tillbaka till hotellet i den ljumma junikvällen, sängen väntade, imorgon väntar en ny dag med bilkörning på schemat.

In på bara skinnet

Dagen gryr, oändligt är vårt stora äventyr skrev Karin Boye, och precis så känns det i kroppen när det efter frukost är dags för avfärd till dagens programpunkter. Karavanen skall till Målerås och besöka glasbruket där, vad annars i Glasriket? På besökslistan står också Målerås Läder, ett familjeföretag som startade 1947 av fadern till nuvarande ägaren Thomas Håkansson. Här produceras svensktillverkat läder, och det är skönt att höra att även små företag klarar sig i den globala konkurrensen. Kvalité är ett begrepp som väl stämmer in på företaget.

För att det inte skulle bli köbildning på något av ställena delades vi in i två grupper innan avfärd, för att skifta ställen i halvtid med minutanpassning för att det inte skall korka igen på parkeringarna. Min grupp började på Målerås läder, och där fick vi en inblick i lädrets fantastiska värld, in på bara skinnet skulle man kunna säga. Ägaren Thomas har en lärorik och intressant genomgång med oss, och vi lärde oss bland annat att huden kan delas och att den övre delen benämns läder och den undre skinn. I den övre delen finns fibrerna kvar och blir därför oerhört slitstarkt till skillnad från skinnet som inte innehåller fibrer och därför inte heller är lika tåligt. Något att vara observant på när du handlar, ty skinnet är billigare än lädret, men inte lika livskraftigt.

Det fanns en shop också förstås, och där gjordes det en del affärer, för i shopen fanns plånböcker, väskor, papperskorg, pärmar och livremmar med mera. För den som var sugen fanns även den klassiska fladdermusfåtöljen som ritades 1939 av en spanjor och två argentinare och som blev en symbol för ungdomsgrupper mot en föräldrageneration som tyckte att ungdomar skulle ”sitta ordentligt”. Den som langade fram 5995 kronor kunde ta en med sig hem. Licenstillverkades av NK i Nyköping under 1950-talet.

Återigen var det dags att sätta oss i våra AC-sköna bilar och ta oss knappa kilometern till Målerås Glasbruk där vi också kunde avnjuta förmiddagsfika. Glasbruket har gått igenom ett par riktiga stålbad och varit nära nedläggning, men tack vara glaskonstnären och samhällsentreprenören Mats Jonasson som gick runt och knackade dörr i Målerås och fick med sig 15 glasarbetare, och de kunde tillsammans friköpa Målerås från Kosta 1981. Idag ägs bruket nästan helt av familjen Jonasson.

På bruket fick vi ånyo en genomgång på glasblåsning, guiden var säkert ovetande vad vi lyssnat till, och sett, kvällen innan. Men repetition är, som bekant, kunskapens moder som vi lyssnade andäktigt en gång till. Här fick den/de som ville blåsa pröva på. Vi hade också tid att vandra runt i glasshopen som dagen till ära gav oss 20% rabatt på ordinarie pris. Konstglas är som bekant inte det billigaste glaset du kan köpa, men några inköp gjordes.

Stor och stark får gå till Folkets Park

Efter dessa två besök hade det börjat suga i magen ordentligt, och planenligt stod lunch på programmet. Dags att ratta bilarna igen i nordlig riktning och ta oss till Folkets Park/Hasselbacken strax utanför Alstermo. I Alstermo finns också ett bruk, denna gång dock för fiberpapp, ej glas. En av deras mest berömda produkter är den klassiska Unica-boxen, främst använd som matlåda för arbetare.

Ett par kilometer utanför Alstermo nådde vi vårt lunchställe, Folkets Park/Hasselbacken, som ligger vackert belägen under mäktiga ekar som ger oss skugga. Parken härstammar från 1930-talet, idag är folkparkernas storhetstid förbi men en del sköts av ideella krafter som den här, i detta fall Alstermo IF. Utbudet är dock långt från det varit, men några arrangemang per år brukar det bli som bland annat loppis och Alstermodagen. Som kuriosa kan också nämnas att ABBA uppträdde här 1973, året innan man vann Eurovision i Brighton med Waterloo.

Med lunch i magen var det dags att vända bilarna åter mot Kosta för eftermiddagsfika och så småningom årsstämma. På årsstämman föreslogs, och beslutades, att anta vår avgående ordförande, Hans Hellerstedt, som hedersmedlem i Svenska Volvo P1800-klubben efter elva år som trotjänare i styrelsen med start som suppleant tillika kassör. En något ovanlig kombination men fullt möjlig när kompetensen finns.

Dessutom avtackades Christian Strömblad för arbetet i styrelsen, han fortsätter dock med sina specialiteter med tekniska frågor och facebook. Undertecknad tog sig också friheten att uppmärksamma medlem 29, Allan Carlsson, som var på plats. Detta därför att han deltog på den allra första träffen som klubben hade, i september 1979. Jag kände att just det förhållande grep tag i mig.

I hotellets restaurang avnjöt vi sedan vår jubileumsmiddag under livligt pratande vid alla bord. Som tur var hade arrangören sett till att mikrofon och högtalare fanns på plats. Vår ordförande talade till allihopa och hälsade alla välkomna till träffen, speciellt då vår hedersgäst Pelle Pettersson. Vi fick bland annat veta att Pelle förlovade sig med sin Irene, som också var med, 1957 och att de gifte sig 1958. Vi blev också uppmärksammade på att det var 50 år sedan Pelle Pettersson tog VM-guld i starbåt, det hade föregåtts av ett OS-brons -64 och efterföljdes av ett OS-silver – 72, i samma båtklass. På frågan från vår ordförande om det var något han skulle velat gjort annorlunda på P1800 svarade han så här.

• Jag är faktiskt rätt nöjd med det jag gjorde med bilen, fast om jag absolut skall plocka fram något, inget kan ju vara perfekt, skulle det i så fall vara att det skulle ha varit bredare däck på bilen. Hjulhusen blev lite stora för de däck som blev standard på bilen avslutar han svaret.

Poppis med loppis

När solen går upp på söndagsmorgonen skall det visa sig att det blir ytterligare en solig och vacker dag. Enligt SMHI uppmättes junis högsta temperatur den 30/6 i Oskarshamn, som ju inte ligger många mil från Kosta, med 33,7 °. Vi behöver inte frysa.

Ute på parkeringen var det full fart eftersom Pelle Pettersson är kvar, har vaknat och ätit frukost, och nu är i full färd med att skriva sin namnteckning på insidan på bagageluckor. Hur många vet jag inte, men han vandrar runt med ett gäng fan runtomkring sig, och vi kommer iväg en kvart senare än vad programmet anger. Men det må väl vara hänt med en sådan anledning.

Färden nästa dag gick till Skruf Glasbruk, som startades upp 1897 intill järnvägen som var viktig för transporterna. Produktionen har främst bestått av servis- och prydnadsglas, en av de mest välkända produkterna var åskflaskan eller pisse-barometer som den också kallades. Funktionen byggde på en behållare med en pip som fylldes med vatten så att det täckte hålet till pipen. Påverkades av hög/lågtryck, vid lågt lufttryck sjönk vattnet i flaskan och droppade ur pipen.

På vägen dit passerade vi Lessebo och deras pappersbruk som är ett få kvarvarande kommersiellt drivna handpappersbruk. Tyvärr upphörde produktionen september 2018 och idag är bara shoppen öppen.

Vi åkte förbi Ljuders kyrka i det småbrutna landskapet, kyrkans samlingsplats i kanske Sveriges mest kända socken, Ljuder. Det är nämligen i det här området Vilhelm Moberg har hämtat inspiration och materiel till sitt utvandrarepos. Under åren 1852 – 1930 utvandrade 1100 personer från Ljuders socken till Amerika. Vi svängde av mot Skruv vid Åkerby vägskäl som också är känt från utvandringen. Här samlades många familjer på sin färd ner till Karlshamn för att ta båten över Atlanten.

Väl framme i Skruv besökte vi återigen en glashytta där några väljer att prova på att blåsa. Ägare till bruket är Kent Elm, och visst är han släkt med bröderna Elm i Kalmar FF, han är deras kusin. Några av brukets servisglas är modellerna Corona, Carneval, Gulli och Stockholm. Deras mest kände formgivare, Bengt Edenfalk, har smyckat en 145 meter lång på T-Centralen i Stockholm med glasprismor i olika färger.

Vi tittade även på deras glasmuseum och ett lite traktormuseum som finns i byggnaderna. Glasbruket till trots så är det nog en 500 kvadratmeter stor loppis i en källarlokal som lockar det mesta och största intresset. Det var inte heller fel att luften var sval och skön därnere, skönt eftersom temperaturen utomhus var tryckande och varm.

Träffen avslutades på Folkets Hus i Skruv med lunch och att vår nyvalde ordförande Lennart Savehed tackar hjältarna, arrangörerna Mats, Bengt, Börje och Per, för väl genomförd träff från glas och läder till alldeles strålande väder. Samtidigt passar han på att hälsa välkommen nästa års träff som äger rum i östergyllen, det vill säga Östergötland. Återstår att se vad arrangörerna av den träffen hittar på. En Mums-Mums på Cloetta och kanske något besök vid Sveriges största byggnadsverk – Göta Kanal.

Text och foto: PG Eklöf

Bilder, inskickade av Börje Johansson, Växjö:

 

På 7 år har den här träffen utvecklats från att det första året starta som en SAAB-träff med ett 40-tal deltagare till dagens träff med ca 600 veteranfordon av alla märken. Det har blivit en riktig ”fullträff i norr” som arrangörerna säger.

Olofsfors Bruk ligger vid Leduån intill Nordmaling ,mellan Örnsköldsvik och Umeå och är i dag ett populärt utflyktsmål.

Bruket startade redan år 1762 med järnframställning och än i dag pågår verksamhet på bruket med framställning av specialstål till olika applikationer. På bruket finns många gamla byggnader bevarade   från den tid då bruket var i drift för järnframställning, som masugn och smedja.

Den här träffen lockade mig att besöka och nu när min P1800 äntligen var klar och besiktigad i augusti förra året, så var det ingenting som hindrade ett besök, det skulle möjligtvis vara avståndet till träffen då, ca 550 km enkel resa.  Fredagen den 14 juni startade resan i ihållande regn hela vägen upp till Nordmaling och då kom tankarna inför morgondagen, vad blir det då för väder?

Vår klubbmedlem Lennart Hellman höll i trådarna för vår klubb men också för hela arrangemanget tillsammans med några kolleger. Lennart hade ordnat en fin plats för våra bilar vid infarten till träffen.

Under dagen så var vi totalt 15 bilar vilket var en mycket bra anslutning och de flesta kom från närliggande platser, med norrländskt mått mätt. Själv var jag nog den som rest längst till träffen . Många utställare hade kaffe och något ätbart med sig och det dröjde inte länge förrän bord och stolar plockades fram från bilarna och borden dukades upp. Många hade också gaskök med sig för att värma sin mat. Själv blev jag bjuden på en dubbelpipa med bröd! Gott! Vad det är? Två varma korvar…

Efter en mulen morgon så lättade molnen och solen kom med värme, nu var regnet långt borta.

Den här träffen är en riktig familjeträff med besökare i alla åldrar som vandrade runt bland bilarna, åt hamburgare med dricka och glas som efterrätt.

Det är inte bara veteranbilar som fanns på plats; mopeder, motorcyklar, en motorbåt och en gengasdriven PV fanns också att beskåda.

På sena eftermiddagen började besökare och fordon att packa ihop sitt och avslutade dagen.

Efter en mycket trevlig dag med våra vänner uppe i Norrland så var det dags även för mig att åka vidare söderut, men inte direkt hem utan i etapper för att hinna se och njuta av de norrländska landskapen.

Olofsfors Bruk, en träff som är värt ett besök!

Text och foto: Bo Torvestig

Bilder:

 

Read in english…

Min fru och jag bor i Buckinghamshire, England och vi tänkte att en 15 dagars tur utmed kusten i norra Skottland i vår bil skulle vara en rolig och annorlunda semester upplevelse. För att få ut det mesta av resan krävdes noggrann planering, och det kom att visa sig vara nyckeln till en lyckad resa.

Start och mål för de flesta som kör NC500 är Inverness, Skottland. Vi tog tre dagar på oss att köra upp till Skottland och starten i Inverness. Rutten följer sedan kustlinjen runt de nordligaste delarna av Skottland. Man kan välja om man vill köra medurs eller moturs, vi valde medurs vilket innebar att vi började med den vindpinade västkusten.

Första stopp blev vattenfallen i Rogie, innan vi fortsatte till Kinlochewe, via Glen Docherty, med sin betagande utsikt utöver dalen med den slingrande väg vi snart ska åka på i bakgrunden. Vi stannade två nätter i Kinlochewe.

Nästa dag gav vi oss i kast med Bealoch Na Ba pass på Applecross halvön. Detta är en extremt brant, smal och slingrig väg som inte rekommenderas för osäkra förare. Det var en minnesvärd klättring med bilen uppför passet, men det blåste kyliga vindar och regnade så det blev inga kort tagna här! Innan vägen norr ut från Applecross till Shieldaig byggdes på sjuttiotalet, kunde man bara nå de små kustbyarna här med båt. I Shieldaig ligger Nanny’s Café – i mitt tycke norra Skottlands bästa café.

Utvilade efter vår andra natt i Kinlochewe satte vi kosan mot Inverewe Gardens och en överväldigande färgexplosion av rhododendrons och azaleor.

Innan vi lämnade Inverewe så dök en tysk veteransbilsklubb upp med dussinet bilar, däribland ett trevligt par i en välskött Volvo PV 544. Därefter bar det av till Ullapool för en sen lunch på Seafood Shack, ett minnesvärt matställe. Vi spenderade sedan kvällen med att lyssna till improviserad Celtisk musik, framför att fjorton musikanter som spelade alla möjliga instrument. Efter en lång dag var detta mycket avslappnande

Vi lämnade Ullapool med sin attraktiva bebyggelse vid vattnet, och sin färjeterminal där färjorna till Lewis (den största ön i Yttre Hebriderna)avgår, och fortsatte norrut förbi Ardvreck Castle och vidare till samhället Lochinver. När man lämnar Lochinver och kör upp för backarna är det en fantastisk utsikt över Suliven. När vi stod stilla och tog in utsikten fick vi frågan om vår bil kunde vara med på bild i en artikel om NC500 för RAC’s (Royal Automobile Club) medlemstidning. Lite senare fick vi se Achmelvich stranden på distans innan vi körde över den böjda Kylesku bron från 1984 på vår väg till byn Scourie och ett mysigt hotell där vi fick samsas med flugfiskare och bergsvandrare.

En avlägsen plats

Nästa dag bar det av till Durness för att ta färjan över mynningen på Kyle of Durness, för att sedan fortsätta med minibuss utefter den sönderkörda vägen ut till Cape Wrath och dess fyr. Detta är kanske en av de allra mest avlägsna platserna i Storbritannien. Otroligt nog finns det också ett café där fastän det saknas både el och vatten.

När man kommer tillbaka till Durness så finns det mycket att se och uppleva, som t.ex. Smoo grottorna, Durness stranden och Cocoa Mountain café, en fantastisk chokladupplevelse. Sedan bar det av till Betty Hill för en övernattning innan vi fortsatte till den lilla byn Dunnet där vi stannade två nätter för att kunna besöka Dunnet Head den mest nordliga punkten på det brittiska fastlandet. Här ligger också Castle of Mey vilket var Drottning Elisabeths mors hem när hon levde.

Nästa dag gjorde vi en dagstripp med båt och buss till Orkneyöarna. Resan, som erbjöds som ett paket av rederiet John O’ Groats, var en fin upplevelse.

Disney-slott

När vi sedan vände söderut längs Skottlands östkust blev landskapet mindre kuperat, men grönare och med vidsträckta sandstränder. En annorlunda upplevelse på denna sidan är Dunrobin Castle, ett Disney likt slott som är byggt i fransk 1800-tals arkitektur! Vår nästa övernattning blev sedan på Dornoch Castle, som var något av en besvikelse, fast maten var i alla fall bra där.

Morgonen därpå deltog vi i en guidad rundvandring på whiskeydestilleriet Glenmorangie. Därefter hade vi tänkt ta den lilla Nigg-Cromarty färjan över till den svarta ön, Black Isle, men eftersom vi var två dagar före säsongsstarten så fick vi hoppa över det. Vi återvände istället till Inverness den kvällen efter att ha fullföljt NC500 rundan. Morgonen därpå letade vi reda på en plats där vi kunde ta kort på vår bil men Inverness Caste i bakgrunden.

Till sist lite statistik, Den totala distansen från vårt hem i Buckinghamshire och tillbaka blev 1’931 miles (3’108 km) och vi gjorde av med 350 liter bensin.

Vi kan varmt rekommendera denna resa, förslagsvis i början av maj när det är lite trafik och inga knott. Bilen svek oss aldrig så en mer pålitlig bil får man leta efter!

Roderick Groundes-Peace

Översättning: Ove Ericsson

 

Så var det återigen dags för Arosmarknaden och för vår del det 3:e året.

Kunde man styra och ställa så skulle antingen vädret eller dagen ändras!

Som vanligt var vi på plats före klockan 7 den här kylslagna lördagsmorgonen.

Vårt stora fina tält kom på plats och klubbartiklarna lades upp på bordet, vi var rustade för att möta våra medlemmar och övriga marknadsbesökare.

Peter Akej och undertecknad var beredda inför dagens besök. Väntan blev lång i det kalla och soliga vädret men så kom en P1800 i alla fall och alltefter som tiden gick så kom en och annan bil till vår plats. Totalt under dagen var vi 6 bilar som trotsade vädergudarna.

Några artiklar sålde vi i alla fall och det mest glädjande var att vi fick en ny medlem.

Det var inte bara vi som hade ett fåtal bilar på plats, även kollegorna i de andra märkesklubbarna hade glest mellan bilarna och vissa märken lyste helt med sin frånvaro.

Marknadsbesökare klädda i vinterkläder var i alla fall många och de ilade fram och tillbaka mellan marknadsstånden och fyndade.

Till nästa års träff kan knappast vädret bli sämre och vi ser fram mot den dagen.

Text och foto: Bo Torvestig

 

Väderleksrapport från Smålandsträffen 4 maj!

Som synes har vi på småländska höglandet inte bara april väder utan även ”maj” väder.

Efter det att vädret inte varit på vår sida under morgontimmarna så började det ljusna efter intagandet av vår frukost på Hooks herrgård. 

10 bilar och 19 entusiaster hade kommit till träffen som arrangerades för andra året i rad. 

Resmålet efter frukost var Huskvarna fabriksmuseum där vi parkerade upp bilarna och fick ta del av Huskvarnas industri historia.

Efter en snabbfika körde vi de natursköna vägarna upp till Gränna för att komma upp till ”Gyllene Uttern” där vi hade ett ytterligare stopp för fotografering, polkagrisinköp mm.

Sista ”special” sträckan gick via Gränna stad till Bunn och Bauergården där klubben bjöd på middag.

Snön var sedan längesedan borta och glömd men det kyliga vädret gjorde att det inte var många motorhuvar som öppnades under träffen.

Vi i arrangörsgruppen tycker att fler borde ta tillfället i akt att åka på träffar.

Det är alltid lika trevligt att träffa likasinnade.

En tips från oss till er alla: Ut och bruka era P1800, de tål både regn…och snö !!

Arrangörsgruppen, Thompssons/Frödings/Brännesons / Hans Bränneson

 

Före tredje året i rad och andra året i egen monter på 48 kvm var vi på plats i Nostalgihallen.

I montern hade vi Christer Adamssons svarta kupé och Rolf & Ellinor Jakobssons ombyggda cabriolet. Båda ekipagen väckte stort intresse och många frågor. Förutom Storvolvoklubben var vi den enda Volvo-klubben på årets mässa.

Vi sålde prylar från klubbshopen, dock inga paraplyer i rådande sommarsol. Fem nya medlemmar registrerades. En av dem är Bobo Ericzén, känd för sina TV-program Biltokig.

Det totala antalet besökare på mässan var drygt 76 tusen, inget rekord men ändå bra med tanke på det fina vårvädret.

Vi som bemannade montern var: Arne Karlsson, Christer Adamsson, Nils Wickström, Håkan Jonsson, Johan Ahlberg, Bengt Gustafson och Mats Skogsfors.

Mats Skogsfors

 

Redan efter 2017 års träff i Småland var jag med nöje utsedd till att lägga upp årets träff. Det är ju alltid trevligt att visa upp det bästa av sin hembygd.

Ideèr stöttes och blöttes innan vi slutligen kom fram till lämpliga besöksmål. Att andra söndagen i september var Valdag hade vi ingen aaaning om då, men trots det (eller kanske just därför) kunde vi räkna in 41 personer i 22 bilar, varav 19 st P1800. Övriga utgjordes av MB, Amazon samt en katt som smugit sig in bland Hermelinerna. Om vi hade haft priser till deltagarna med längsta resvägen hade dessa tillfallit Bo Torvestig, Östhammar och Eva och Allan Carlsson, Teckomatorp.

Vi komma från öst och väst för att mötas vid Torpa Stenhus I Tranemo kommun. Där hälsades vi välkomna av ägaren i sjuttonde generationen Pehr Zethelius, som uppskattade vår kulturgärning att köra P1800. Han själv spelar ju i en annan högre division av kulturens bevarande.

Efter en god förmiddagsfika följde en guidad visning av Stenhuset som, sedan 1400-talet, haft olika funktioner såsom bostad, befästning i kriget mot Danskarna, kyrka och spannmålsmagasin. Mest kända händelsen på Stenhuset lär vara när Gustav Vasa kom för att ta den 16 åriga Katarina Stenbock till sitt blivande gemål. Själv var han då 56 år.

På bra men krokiga vägar for vi sedan till Limmared för lunch i Glasets Hus, som är ett glasklart exempel på vad samverkande ideella krafter kan åstadkomma för att lyfta ett avsomnat samhälle. Mätta och belåtna var det uppsittning (läs nedsittning) till dagens sista besöksmål, Bynanders Motormuseum i Svenljunga. Efter ca 20 km kom vi fram till en stor nyrenoverad f.d. ladugård som numera inhyser en mängd intressanta fordon och mycket annat. En stor del av samlingen tillhörde tidigare den numera bortgångne Göran Carlsson, grundare av Ge-Kås i Ullared. Ägaren och tillika samlaren, Per Bynander kunde tyvärr inte närvara p.g.a. Roadracing för veteraner i Stockholm.

En efter en droppade vi av för hemfärd efter en minnesvärd träff och vi ser redan fram emot andra söndagen i september 2019, då träffen kommer att arrangeras av våra klubbkamrater i Småland.

Den som vill besöka våra ”smultronställen” digitalt kan gå in på:
www.torpastenhus.se 
www.glasetshuslimmared.se 
www.bynandersmotormuseum.se

Nedtecknat av Sven-Olof Kall. Bilderna togs av Bo Torvestig

 

Så har ytterligare en Eskilstunadag lagts till handlingarna och som traditionen bjuder så deltog vår klubb även i år.

Det blir alltid en tidig start på dagen och eftersom veterandagen öppnar redan kl 7 så var jag på plats en timme innan för att resa vårt tält och ställa allt i ordning.

På min resa till Eskilstuna på morgonen regnade det kraftigt hela vägen fram men slutade strax före Ekeby flygfält där vi höll till under dagen.

Man undrade förstås hur vädret under dagen skulle bli och skulle det komma några besökare? Men det dröjde inte lång stund efter kl 7 förrän den första P1800 bilen rullade in med Peter Akej vid ratten. Peter var den person som hjälpte mig under dagen med shopartiklar och parkeringsdirigering.

Under förmiddagen så kom det alltfler bilar men snart insåg vi att det ostadiga vädret avskräckte många från att ta fram sin pärla denna dag. Totalt under dagen kom det 11 st bilar vilket var mindre än hälften så många som det har varit de senaste åren.

Det var inte bara vi som hade färre besökare, det gällde hela marknaden som märkte av minskat antal.

Hela dagen förflöt i Eskilstuna Veterandags anda med avancerade flyguppvisningar och intervjuer med olika bilklubbar och inte en droppe regn föll över oss förrän vi packade ihop för hemfärd, då kom regnet.

Vi ser fram mot nästa års träff och då med många fler medlemmar som besöker Eskilstunadagen.

Text och foto: Bo Torvestig