Den här berättelsen börjar i mitten av -60 talet i vår ungdom när jag, min kusin Ove Enstig och kompisen Bengt Georgsson som båda bodde i Dorotea och jag i Åsele i Västerbottens inland. Jag hade då en Amazon B18, Ove hade en PV 544 B18 och Bengt också en PV 544 B18 Sport, skifferblå, lite ovanligt.
Volvo P1800 stod högt på önskelistan vilket resulterade i att vi sedermera skaffade var sin bil. Jag och Ove hade var sin -64 a och Bengt en -65 a, alla röda. På den tiden var P1800 inte så vanlig på inlandet men ändå mycket populär i Norrland. Jag och Ove köpte våra bilar i Stockholm där utbudet var större. Jag köpte min på Ernst Nilsson AB som låg (ligger där än tror jag) nära Norrtull. Ove köpte sin privat om jag minns rätt. De som var vanligt då, men som man inte ser så ofta nu är backspeglar av märket Seebring monterade på framskärmarna. Väldigt många hade sådana speglar då och dom passar verkligen på en P1800 och är så snygga.
Vi hade enormt kul med våra bilar, men åren gick och vi flyttade åt var sitt håll och kom ifrån varandra med arbete och vuxenliv. Ove och Bengt flyttade till Stockholm och jag flyttade till Umeå, men vi hade ändå lite kontakt i början.
Det som jag har förundrats över på senare tid är ju att de bilar vi då hade var ju väldigt nya, bara ett par år gamla och inte gått många mil. De var tider de.
Min röda -64 a sålde jag så småningom och åkte ner till Stockholm igen och hittade en P1800 på Bilcentrum Västmannagatan Odenplan, en vit -67 a med grupp 2 trimmad motor. Jag var helt såld på bilen. Tidigare ägare var en man från Häckelsta Gård, Malmköping som hette Ekman. Den bilen hade jag i många år tills jag fick familj och den blev för liten helt enkelt. Jag upplevde med den bilen att det var stor kvalitetsskillnad på -67 an mot den -64 som jag hade tidigare. Mindre skrammel och tätare, mindre vindbrus och den kändes helt enkelt kompaktare.
Den såldes vidare men efter några år så hittade jag igen bilen som fanns kvar i Västerbotten och köpte den tillbaka. Då var den inte så vacker längre, men de var ju just ”Min Bil”. Jag gjorde en renovering då och sedan fick den stå i ca. 20 år i ladugården hos mina föräldrar hemma i Åsele. De Roberger ekerfälgar som satt på kunde tyvärr inte räddas. Under tiden renoverade jag några andra bilar men så en dag tyckte jag att de var dags att ta fram den igen. De var ju ändå den som stod mig närmast. Vid de laget så hade jag erfarenhet av renovering på ett betydligt högre plan än innan och de fanns ingen återvändo. De var bara att plocka ner hela bilen i molekyler. Eftersom jag är en original renoverare så var det bara absolut original som gällde för mig.
Eftersom jag har ett stort garage så satte jag upp den tomma karossen i karosserisnurra. Under den vintern så byttes allt på karossen som var dåligt. Nya bakskärmar och gamla lagningar som inte var bra gjordes om, nya tvärbalkar, ja hela karossen totalt renoverades. P1800 är som många erfarit inte den lättaste karossen att renovera. Sedan blev det som vanligt, ny lack, och motorn renoverades innan den sattes tillbaka.
Inredningen däremot är helt orörd, alltså original säten i mycket bra skick, men däremot blev de nya mattor från VP-Autoparts. En vit -67 har svart inredning inkluderat mattorna. Allt är absolut original, till och med remmarna som är till att hålla bagaget på plats på det nerfällda baksätet, domkraft med vev finns naturligtvis också med liksom all litteratur både försäljningsbroschyr och instruktionsbok, Blaupunkt bilradio. Hela bilens historik finns dokumenterad.
I dag är bilen i ett ypperligt skick och mycket trevlig att köra. Att en P1800 väcker så mycket uppmärksamhet är helt otroligt men kul. Däremot så tycker jag att den -64 a jag hade var snyggare med de ”rätta” listerna och ”rätta” kofångare. Detta enligt mitt tycke.
Nu står funderingarna om jag ska montera eller inte de Seebring backspeglar som jag införskaffat. Det tar emot att borra hål i nya skärmar.
Hur blev de då med Ove? Ja, våra vägar skiljdes och i dag har han inte någon P1800….än!
Bengt då? Jo den kontakten återupptogs efter många år och han bor i dag i Sollefteå, några mil från Vännäsby där jag själv bor sedan länge. Bengt har kvar det genuina intresset för P1800 och han ville försöka få fatt i en bil och ville ha hjälp. Jag tror mig vilja påstå att det i Norrland finns rätt många P1800 som står i sina garage i dvala där ägarna varken säljer eller gör något åt bilarna, dom bara står där! Och Norrland är stort!
Jag visste en man från Åsele som hade en vit -66 a. Men han hade flyttat till Stockholms trakten och tagit bilen med sig. Men efter en tids sökande och förhandlingar med denne så blev de affär av. Bengt lånade en biltrailer, jag startade tidigt på morgonen, mötte upp Bengt vid E4 Höga Kustenbron och vi styrde kosan mot Stockholm för att hämta bilen. Hemresan blev mycket trevlig.! Ni vet hur de är när man hämtat ”ett fynd”. Då är man lycklig, innan man vet sanningen. Nu hade också Bengt åter blivit P1800 ägare och cirkeln var sluten.
Väl hemma för Bengt så blev det att syna bilen i sömmarna och som många erfarit tidigare, så även om bilen såg fin ut så var den långt ifrån bra. Känner någon igen detta? Det var många problem och till ex. så enkelt som en trilskande bromsservo kan få en mer än galen även om den renoverats med nya delar. För Bengt blev det en totalrenovering även där med allt vad de innebär både i pengar och arbete. Hans vita bil har också svart inredning men har röda mattor. Vad vi vet så fanns de på vita -66or både svart och röd klädsel, men mattorna var röda i båda fallen.
Vill man ha en bra och fin bil så finns de inga genvägar! De är bara att bita ihop. Kosta vad de kosta vill, som en känd politiker sa en gång.
I dag så är vi goda kompisar Bengt och jag och när vi träffas eller pratar i telefon så är det alltid P1800 som dryftas, både gamla gemensamma minnen och nya erfarenheter, och glädjen av att åter vara P1800 ägare men framför allt det gemensamma intresset och kamratskapet som har stort värde i våra liv.
Bengt har gått med i P1800 klubben sedan ett par år tillbaka, medan jag själv har varit med i klubben nästan från början och har medlemsnummer 75! Vi är båda nyblivna pensionärer i dag och har all tid i världen att pyssla om och njuta av våra hobbybilar.
I Umeå med omnejd finns det ett antal P1800 och sommaren är snart här och då kommer våra bilar ut på vägarna och vi träffas och njuter av Världens Vackraste Bil. De har många bedömare sagt och alla kan inte ha fel, den är just detta, Världens Vackraste Bil! That´s It!
Hälsningar, Conny Sjölund & Bengt Georgsson, Medlem nr: 75 & Medlem nr: 6273
Fler bilder:
